Universal Dependencies - Swedish - LinES

s-101

sv_lines-ud-train-doc2-458

I stället visade det sig vara en ung man som var helt klädd i vitt och hade ett barns vitblonda hår.

Instead, it was a young man, dressed entirely in white, with the white-blond hair of a child.

s-102

sv_lines-ud-train-doc2-459

Kusligt nog kom Quinn i första ögonblicket att tänka på sin egen döde son.

Uncannily, in that first moment, Quinn thought of his own dead son.

s-103

sv_lines-ud-train-doc2-460

Men tanken försvann lika plötsligt som den hade dykt upp.

Then, just as suddenly as the thought had appeared, it vanished.

s-104

sv_lines-ud-train-doc2-461

Peter Stillman kom in i rummet och satte sig i en röd sammetsstol mitt emot Quinn.

Peter Stillman walked into the room and sat down in a red velvet armchair opposite Quinn.

s-105

sv_lines-ud-train-doc2-462

Han sa inte ett ord medan han tog sig fram till sin plats, inte heller gjorde han min av att notera Quinns närvaro.

He said not a word as he made his way to his seat, nor did he acknowledge Quinn's presence.

s-106

sv_lines-ud-train-doc2-463

Detta att förflytta sig från ett ställe till ett annat såg ut att kräva all hans uppmärksamhet, som om han skulle drabbas av orörlighet om han inte helhjärtat gick in för det han gjorde.

The act of moving from one place to another seemed to require all his attention, as though not to think of what he was doing would reduce him to immobility.

s-107

sv_lines-ud-train-doc2-464

Quinn hade aldrig tidigare sett någon röra sig på det sättet och han insåg omedelbart att det här var den person han talat med i telefon.

Quinn had never seen anyone move in such a manner, and he realized at once that this was the same person he had spoken to on the phone.

s-108

sv_lines-ud-train-doc2-465

Kroppen uppförde sig nästan exakt så som rösten hade gjort: maskinellt, ryckigt, växlande mellan långsamma och snabba gester, stel men ändå uttrycksfull, som vore hela manövern utom kontroll, som motsvarade den inte riktigt den vilja som initierat den.

The body acted almost exactly as the voice had: machine-like, fitful, alternating between slow and rapid gestures, rigid and yet expressive, as if the operation were out of control, not quite corresponding to the will that lay behind it.

s-109

sv_lines-ud-train-doc2-466

Quinn fick ett intryck av att Stillmans kropp inte hade använts på länge och att alla dess funktioner fått läras in på nytt så att rörelsen hade blivit till en medveten process där varje enskild gest och förflyttning hade brutits ner i sina minsta beståndsdelar, vilket gjorde att spontaniteten och flytet i rörelserna helt gått förlorade.

It seemed to Quinn that Stillman's body had not been used for a long time and that all its functions had been relearned, so that motion had become a conscious process, each movement broken down into its component submovements, with the result that all flow and spontaneity had been lost.

s-110

sv_lines-ud-train-doc2-467

Det var som att se en marionett som försökte gå utan trådar.

It was like watching a marionette trying to walk without strings.

s-111

sv_lines-ud-train-doc2-468

Allting hos Peter Stillman var vitt.

Everything about Peter Stillman was white.

s-112

sv_lines-ud-train-doc2-469

Vit skjorta, öppen i halsen; vita byxor, vita skor, vita strumpor.

White shirt, open at the neck; white pants, white shoes, white socks.

s-113

sv_lines-ud-train-doc2-470

Detta i kombination med hans bleka hy och tunna, lingula hår gav honom ett nästan genomskinligt utseende, som kunde man se rakt in i de blå ådrorna under ansiktshuden.

Against the pallor of his skin, the flaxen thinness of his hair, the effect was almost transparent, as though one could see through to the blue veins behind the skin of his face.

s-114

sv_lines-ud-train-doc2-471

Denna blå ton var nästan densamma som hans ögonfärg: skummjölksblått, en blandning mellan himmel och moln.

This blue was almost the same as his eyes: a milky blue that seemed to dissolve into a mixture of sky and clouds.

s-115

sv_lines-ud-train-doc2-472

Quinn kunde omöjligt tänka sig att rikta ett ord till en sådan uppenbarelse.

Quinn could not imagine himself addressing a word to this person.

s-116

sv_lines-ud-train-doc2-473

Det var som om Stillmans närvaro i sig rymde en maning till tystnad.

It was as though Stillman's presence was a command to be silent.

s-117

sv_lines-ud-train-doc2-474

Stillman satte sig sakta till rätta i stolen och riktade äntligen sin uppmärksamhet mot Quinn.

Stillman settled slowly into his chair and at last turned his attention to Quinn.

s-118

sv_lines-ud-train-doc2-475

När deras ögon möttes fick Quinn en plötslig känsla av att Stillman blivit osynlig.

As their eyes met, Quinn suddenly felt that Stillman had become invisible.

s-119

sv_lines-ud-train-doc2-476

Han kunde fortfarande se honom sitta i stolen mitt emot, men samtidigt kändes det som om han inte vore där.

He could see him sitting in the chair across from him, but at the same time it felt as though he was not there.

s-120

sv_lines-ud-train-doc2-477

Quinn fick för sig att Stillman kanske var blind.

It occurred to Quinn that perhaps Stillman was blind.

s-121

sv_lines-ud-train-doc2-478

Men nej, det verkade ändå inte så.

But no, that did not seem possible.

s-122

sv_lines-ud-train-doc2-479

Mannen såg på honom, granskade honom till och med, och även om blicken inte uttryckte något igenkännande var den ändå inte helt tom.

The man was looking at him, even studying him, and if recognition did not flicker across his face, it still held something more than a blank stare.

s-123

sv_lines-ud-train-doc2-480

Quinn visste inte vad han skulle göra.

Quinn did not know what to do.

s-124

sv_lines-ud-train-doc2-481

Han satt där stum på sin plats och såg i sin tur tillbaka på Stillman.

He sat there dumbly in his seat, looking back at Stillman.

s-125

sv_lines-ud-train-doc2-482

En lång stund satt de så.

A long time passed.

s-126

sv_lines-ud-train-doc2-483

Var snäll och ställ inga frågor, sa den unge mannen till slut.

No questions, please, the young man said at last.

s-127

sv_lines-ud-train-doc2-484

Ja. Nej. Tack så mycket.

Yes. No. Thank you.

s-128

sv_lines-ud-train-doc2-485

Han gjorde en kort paus.

He paused for a moment.

s-129

sv_lines-ud-train-doc2-486

Jag heter Peter Stillman.

I am Peter Stillman.

s-130

sv_lines-ud-train-doc2-487

Jag säger det här av egen fri vilja. Ja.

I say this of my free will. Yes.

s-131

sv_lines-ud-train-doc2-488

Det är inte mitt riktiga namn. Nej.

That is not my real name. No.

s-132

sv_lines-ud-train-doc2-489

Mitt förstånd är givetvis inte som det skulle vara.

Of course, my mind is not all it should be.

s-133

sv_lines-ud-train-doc2-490

Men det är ingenting att göra åt det. Nej. Åt det. Nej, nej. Inte nu längre.

But nothing can be done about that. No. About that. No, no. Not anymore.

s-134

sv_lines-ud-train-doc2-491

Ni sitter där och tänker: Vem är den person som talar till mig?

You sit here and think: who is this person talking to me?

s-135

sv_lines-ud-train-doc2-492

Vad är det för ord som kommer ur hans mun?

What are these words coming from his mouth?

s-136

sv_lines-ud-train-doc2-493

Jag ska berätta för er.

I will tell you.

s-137

sv_lines-ud-train-doc2-494

Eller också ska jag inte berätta för er.

Or else I will not tell you.

s-138

sv_lines-ud-train-doc2-495

I hörnet av 72:a gatan och Madison Avenue hejdade han en taxi.

At the corner of 72nd Street and Madison Avenue, he waved down a cab.

s-139

sv_lines-ud-train-doc2-496

Medan bilen slamrande körde genom parken i riktning mot de västra stadsdelarna såg Quinn ut genom rutan och funderade över om det var de här träden som Peter Stillman brukade betrakta under sina promenader ut i luften och ljuset.

As the car rattled through the park toward the West Side, Quinn looked out the window and wondered if these were the same trees that Peter Stillman saw when he walked out into the air and the light.

s-140

sv_lines-ud-train-doc2-497

Han undrade om Peter såg samma saker som han själv gjorde eller om världen såg annorlunda ut för honom.

He wondered if Peter saw the same things as he did, or whether the world was a different place for him.

s-141

sv_lines-ud-train-doc2-498

Och om ett träd inte var ett träd undrade han vad det egentligen var.

And if a tree was not a tree, he wondered what it really was.

s-142

sv_lines-ud-train-doc2-499

När taxin lämnat av honom framför hans hus kände han plötsligt att han var hungrig.

After the cab had dropped him off in front of his house, Quinn realized that he was hungry.

s-143

sv_lines-ud-train-doc2-500

Han hade inte ätit någonting sedan frukosten tidigt samma morgon.

He had not eaten since breakfast early that morning.

s-144

sv_lines-ud-train-doc2-501

Han tänkte på hur förunderligt snabbt tiden hade gått hemma hos Stillmans.

It was strange, he thought, how quickly time had passed in the Stillman apartment.

s-145

sv_lines-ud-train-doc2-502

Om hans beräkningar stämde måste han ha varit där i över fjorton timmar.

If his calculations were correct, he had been there for more than fourteen hours.

s-146

sv_lines-ud-train-doc2-503

Inom honom kändes det emellertid som om besöket varat allra högst tre-fyra timmar.

Within himself, however, it felt as though his stay had lasted three or four hours at most.

s-147

sv_lines-ud-train-doc2-504

Han ryckte på axlarna åt denna brist på överensstämmelse och sa sig att han måste lära sig att titta på klockan lite oftare.

He shrugged at the discrepancy and said to himself, I must learn to look at my watch more often.

s-148

sv_lines-ud-train-doc2-505

Han gick tillbaka längs 107:e gatan, tog av åt vänster in på Broadway och började gå norrut för att försöka hitta något lämpligt ställe att äta på.

He retraced his path along 107th Street, turned left on Broadway, and began walking uptown, looking for a suitable place to eat.

s-149

sv_lines-ud-train-doc2-506

Ikväll hade han ingen lust att gå på någon bar – att äta i halvdunklet omgiven av berusat pladder – trots att han normalt inte hade någonting emot det.

A bar did not appeal to him tonight – eating in the dark, the press of boozy chatter – although normally he would have welcomed it.

s-150

sv_lines-ud-train-doc2-507

När han gick över 112:e gatan såg han att Heights Luncheonette fortfarande var öppen och han beslöt sig för att gå dit.

As he crossed 112th Street, he saw that the Heights Luncheonette was still open and decided to go in.

s-151

sv_lines-ud-train-doc2-508

Det var ett klart upplyst men ändå trist ställe med en hylla herrtidningar längs ena väggen, en avdelning för pappersvaror och en för dagstidningar, några bord för kunderna samt en lång plastdisk med snurrstolar.

It was a brightly lit yet dreary place, with a large rack of girlie magazines on one wall, an area for stationery supplies, another area for newspapers, several tables for patrons, and a long Formica counter with swivel stools.

s-152

sv_lines-ud-train-doc2-509

Bakom disken stod en lång puertoricansk man med en kockmössa av vit papp på huvudet.

A tall Puerto Rican man in a white cardboard chef's hat stood behind the counter.

s-153

sv_lines-ud-train-doc2-510

Det var hans uppgift att laga maten, som huvudsakligen bestod av broskbemängda hamburgare, smaklösa smörgåsar med bleka tomater och slokande salladsblad, milkshakes, egg creams och bullar.

It was his job to make the food, which consisted mainly of gristle-studded hamburger patties, bland sandwiches with pale tomatoes and wilted lettuce, milkshakes, egg creams, and buns.

s-154

sv_lines-ud-train-doc2-511

Till höger om honom satt chefen själv förskansad bakom kassaapparaten. Det var en liten man med tunt, lockigt hår och ett nummer från ett koncentrationsläger tatuerat på underarmen.

To his right, ensconced behind the cash register, was the boss, a small balding man with curly hair and a concentration camp number tattoed on his forearm,

s-155

sv_lines-ud-train-doc2-512

Han satt och bevakade sina domäner av cigaretter, pipor och cigarrer

lording it over his domain of cigarettes, pipes, and cigars.

s-156

sv_lines-ud-train-doc2-513

medan han läste i nattupplagan av nästa morgons Daily News.

He sat there impassively, reading the night-owl edition of the next morning's Daily News.

s-157

sv_lines-ud-train-doc2-514

Så här dags var stället nästan folktomt.

The place was almost deserted at that hour.

s-158

sv_lines-ud-train-doc2-515

Han brukade komma dit tidigt, aldrig senare än sju, och sedan satt han där med en kopp kaffe, en smörgås och en uppslagen tidning i knät medan han höll ögonen på hotellets glasdörr.

He would arrive early, never later than seven o'clock and sit there with a take-out coffee, a buttered roll, and an open newspaper on his lap, watching the glass door of the hotel.

s-159

sv_lines-ud-train-doc2-516

Vid åttatiden brukade Stillman dyka upp, alltid klädd i sin långa bruna överrock och med en gammaldags nattsäck i handen.

By eight o'clock Stillman would come out, always in his long brown overcoat, carrying a large, old-fashioned carpet bag.

s-160

sv_lines-ud-train-doc2-517

I två veckor följde gubben denna oföränderliga rutin: han vandrade längs de omkringliggande gatorna, sakta, i små, ibland nästan omärkliga etapper, med långa pauser, några långsamma steg och så åter en paus, som måste varje steg vägas och mätas innan det fick tillåtelse att inta sin plats i den totala stegsumman.

For two weeks this routine did not vary. The old man would wander through the streets of the neighborhood, advancing slowly, sometimes by the merest of increments, pausing, moving on again, pausing once more, as though each step had to be weighed and measured before it could take its place among the sum total of steps.

s-161

sv_lines-ud-train-doc2-518

För Quinn var det mycket svårt att röra sig på det sättet.

Moving in this manner was difficult for Quinn.

s-162

sv_lines-ud-train-doc2-519

Han var van vid att gå fort och allt detta stannande och hackande och hasande började kännas som en plåga, som en störning i hela hans kroppsrytm.

He was used to walking briskly, and all this starting and stopping and shuffling began to be a strain, as though the rhythm of his body was being disrupted.

s-163

sv_lines-ud-train-doc2-520

Han var haren som förföljde sköldpaddan, och gång på gång måste han påminna sig själv om att lägga band på sig.

He was hare in pursuit of the tortoise, and again and again he had to remind himself to hold back.

s-164

sv_lines-ud-train-doc2-521

Vad Stillman hade för sig på dessa promenader var en gåta för Quinn.

What Stillman did on these walks remained something of a mystery to Quinn.

s-165

sv_lines-ud-train-doc2-522

Visserligen registrerade han ju med egna ögon allt som hände och antecknade det sorgfälligt i sitt röda block, men det var själva avsikten med alltihop som han inte kunde få grepp om.

He could, of course, see with his own eyes what happened, and all these things he dutifully recorded in his red notebook. But the meaning of these things continued to elude him.

s-166

sv_lines-ud-train-doc2-523

Stillman tycktes aldrig vara på väg mot något speciellt mål och verkade inte heller vara riktigt medveten om var han befann sig.

Stillman never seemed to be going anywhere in particular, nor did he seem to know where he was.

s-167

sv_lines-ud-train-doc2-524

Och ändå höll han sig liksom avsiktligt inom ett noga kringskuret område som i norr begränsades av 110:e gatan, i söder av 72:a gatan, i väster av Riverside Park och i öster av Amsterdam Avenue.

and yet, as if by conscious design, he kept to a narrowly circumscribed area, bounded on the north by Riverside Park, and on the east by Amsterdam Avenue.

s-168

sv_lines-ud-train-doc2-525

Hur slumpmässiga Stillmans utflykter än föreföll vara – varje dag gick han olika vägar – så överträdde han ändå aldrig dessa gränser.

No matter how haphazard his journeys seemed to be – and each day his itinerary was different – Stillman never crossed these borders.

s-169

sv_lines-ud-train-doc2-526

Denna precision förbluffade Quinn, ty i alla andra hänseenden tycktes Stillmans förehavanden vara fullkomligt planlösa.

Such precision baffled Quinn, for in all other respects Stillman seemed to be aimless.

s-170

sv_lines-ud-train-doc2-527

Stillman lyfte aldrig blicken när han gick.

As he walked, Stillman did not look up.

s-171

sv_lines-ud-train-doc2-528

Han höll ögonen stint fästade på trottoaren, som om han sökte efter något.

His eyes were permanently fixed on the pavement, as though he were searching for something.

s-172

sv_lines-ud-train-doc2-529

Och faktum var att han då och då böjde sig ner och plockade upp något föremål från marken, varefter han noggrant granskade det och vred och vände på det i handen.

Indeed, every now and then he would stoop down, pick some object off the ground, and examine it closely, turning it over and over in his hand.

s-173

sv_lines-ud-train-doc2-530

Det fick Quinn att tänka på en arkeolog som studerade en krukskärva vid någon förhistorisk ruin.

It made Quinn think of an archeologist inspecting a shard at some prehistoric ruin.

s-174

sv_lines-ud-train-doc2-531

Ibland brukade Stillman efter en sådan ingående undersökning kasta tillbaka föremålet på trottoaren igen, men för det mesta öppnade han sin väska och stoppade försiktigt ner det i den.

Occasionally, after poring over an object in this way, Stillman would toss it back onto the sidewalk. But more often than not he would open his bag and lay the object gently inside it.

s-175

sv_lines-ud-train-doc2-532

Därefter brukade han sticka handen i ena rockfickan och dra fram en röd anteckningsbok – liknande den Quinn hade, fast mindre – och under stor koncentration skriva i den några minuter.

Then, reaching into one of his coat pockets, he would remove a red notebook – similar to Quinn's but smaller – and write in it with great concentration for a minute or two.

s-176

sv_lines-ud-train-doc2-533

Efter slutfört värv stoppade han tillbaka anteckningsboken i fickan, tog upp väskan igen och fortsatte sin färd.

Having completed this operation, he would return the notebook to his pocket, pick up his bag, and continue on his way.

s-177

sv_lines-ud-train-doc2-534

Såvitt Quinn kunde bedöma var de föremål Stillman samlade ihop totalt värdelösa.

As far as Quinn could tell, the objects Stillman collected were valueless.

s-178

sv_lines-ud-train-doc2-535

Det såg aldrig ut att vara annat än trasiga, kasserade saker eller bitar av saker.

They seemed to be no more than broken things, discarded things, stray bits of junk.

s-179

sv_lines-ud-train-doc2-536

Allt eftersom dagarna gick antecknade Quinn ett hopfällbart paraply utan tyg, ett avslitet huvud till en gummidocka, en svart handske, foten till en trasig glödlampa, olika slags tryckalster (uppblötta veckotidningar, sönderrivna tidningar), ett trasigt fotografi, anonyma mekaniska delar samt diverse annat vrakgods som han inte kunde identifiera.

Over the days that passed, Quinn noted a collapsible umbrella shorn of its material, the severed head of a rubber doll, a black glove, the bottom of a shattered light bulb, several pieces of printed matter (sogged magazines, shredded newspapers), a torn photograph, anonymous machinery parts, and sundry other clumps of flotsam he could not identify.

s-180

sv_lines-ud-train-doc2-537

Det faktum att Stillman tog sin skräpuppsamlarsyssla på ett sådant allvar gjorde Quinn nyfiken, men allt han kunde göra var att iaktta och sedan skriva ner det han såg i sitt röda block, vilket ju bara var att dumt registrera själva ytskeendet.

The fact that Stillman took this scavenging seriously intrigued Quinn, but he could do no more than observe, write down what he saw in the red notebook, hover stupidly on the surface of things.

s-181

sv_lines-ud-train-doc2-538

Samtidigt tyckte han om tanken på att även Stillman hade en röd anteckningsbok, det var som bildades det härigenom en hemlig förbindelselänk dem emellan.

At the same time, it pleased him to know that Stillman also had a red notebook, as if this formed a secret link between them.

s-182

sv_lines-ud-train-doc2-539

Quinn anade att Stillmans röda bok innehöll svaren på det ständigt ökande antal frågor som han själv gick och funderade på, och han började tänka ut olika strategier för att komma åt att stjäla den från honom.

Quinn suspected that Stillman's red notebook contained answers to the questions that had been accumulating in his mind, and he began to plot various stratagems for stealing it from the old man.

s-183

sv_lines-ud-train-doc2-540

Men det var ännu för tidigt att ta ett sådant steg.

But the time had not yet come for such a step.

s-184

sv_lines-ud-train-doc2-541

Stillman tycktes inte ägna sig åt något annat än detta att plocka upp föremål från gatan.

Other than picking up objects from the street, Stillman seemed to do nothing.

s-185

sv_lines-ud-train-doc2-542

Då och då gick han in någonstans och åt en bit mat.

Every now and then he would stop somewhere for a meal.

s-186

sv_lines-ud-train-doc2-543

Ibland hände det att han gick rakt på någon, varvid han mumlade en ursäkt.

Occasionally he would bump into someone and mumble an apology.

s-187

sv_lines-ud-train-doc2-544

En gång var han nära att bli överkörd av en bil när han gick över gatan.

Once a car nearly ran him over as he was crossing the street.

s-188

sv_lines-ud-train-doc2-545

Stillman talade aldrig med någon, gick inte in i några affärer, log aldrig.

Stillman did not talk to anyone, did not go into any stores, did not smile.

s-189

sv_lines-ud-train-doc2-546

Han verkade varken lycklig eller sorgsen.

He seemed neither happy nor sad.

s-190

sv_lines-ud-train-doc2-547

Två gånger när hans lumpsamlarverksamhet gett ovanligt stor skörd gick han tillbaka till hotellet mitt på dagen för att några minuter senare åter dyka upp med tömd väska.

Twice, when his scavenging haul had been unusually large, he returned to the hotel in the middle of the day and remerged a few minutes later with an empty bag.

s-191

sv_lines-ud-train-doc2-548

De flesta dagar tillbringade han minst ett par timmar i Riverside Park, där han metodiskt sökte saker längs de asfalterade gångarna eller tröskade igenom buskagen med hjälp av en käpp.

On most days he spent at least several hours in Riverside Park, walking methodically along the macadam footpaths or else thrashing through the bushes with a stick.

s-192

sv_lines-ud-train-doc2-549

Hans samlarmani dämpades ingalunda i parkens grönska.

His quest for objects did not abate amidst the greenery.

s-193

sv_lines-ud-train-doc2-550

Stenar, löv och kvistar var lika välkomna i hans väska.

Stones, leaves, and twigs all found their way into his bag.

s-194

sv_lines-ud-train-doc2-551

En gång såg Quinn hur han till och med böjde sig ner och plockade upp en bit torkat hundbajs som han noga luktade på och sedan behöll.

Once, Quinn observed, he even stooped down for a dried dog turd, sniffed it carefully, and kept it.

s-195

sv_lines-ud-train-doc2-552

Parken var också det ställe där Stillman vilade.

It was in the park, too, that Stillman rested.

s-196

sv_lines-ud-train-doc2-553

På eftermiddagarna, oftast omedelbart efter lunch, brukade han slå sig ner på en bänk och se ut över Hudsonfloden.

In the afternoon, often following his lunch, he would sit on a bench and gaze out across the Hudson.

s-197

sv_lines-ud-train-doc2-554

En dag, då det var särskilt varmt, såg Quinn honom sträcka ut sig i gräset och sova.

Once, on a particularly warm day, Quinn saw him sprawled out on the grass asleep.

s-198

sv_lines-ud-train-doc2-555

Så fort det blev mörkt brukade Stillman äta middag på Apollo Coffee Shop i hörnet av 97:e gatan och Broadway och sedan gå tillbaka till hotellet för natten.

When darkness came, Stillman would eat dinner at the Apollo Coffee Shop on 97th Street and Broadway and then return to his hotel for the night.

s-199

sv_lines-ud-train-doc2-556

Inte en enda gång gjorde han något försök att ta kontakt med sin son.

Not once did he try to contact his son.

s-200

sv_lines-ud-train-doc2-557

Detta bekräftades också av Virginia Stillman, som Quinn ringde till varje kväll när han kom hem till sig.

This was confirmed by Virginia Stillman, whom Quinn called each night after returning home.