Dependency Tree

Universal Dependencies - Swedish - LinES

LanguageSwedish
ProjectLinES
Corpus Partdev

Select a sentence

Showing 101 - 200 of 1032 • previousnext

s-101 Du kan flytta en kontroll eller justera den i förhållande till en annan kontroll.
s-102 Du kan öka eller minska avståndet mellan kontroller eller ange att kontrollerna ska vara jämnt fördelade.
s-103 Ändra egenskaperna för flera kontroller en gång
s-104 Du kan ändra egenskapsinställningar för en grupp av kontroller av samma typ eller för en grupp av kontroller av olika typer.
s-105 Om du markerar kontroller av olika typer visas bara de egenskaper som är gemensamma för gruppen i egenskapsrutan.
s-106 Om alla kontrollerna har samma egenskapsinställning visas den i egenskapsrutan. Annars är just den rutan tom.
s-107 Om du ändrar inställningen gäller ändringen för alla markerade kontroller.
s-108 Om du vill markera flera kontroller samtidigt en dataåtkomstsida, måste Microsoft Internet Explorer 5.5 eller senare vara installerat datorn.
s-109 I ett formulär eller en rapport visas aldrig egenskapen Namn när mer än en kontroll är markerad, eftersom kontrollnamn måste vara unika.
s-110 Om gruppering av data i pivottabell- och pivotdiagramvy
s-111 Gruppera efter intervall i pivottabell- och pivotdiagramvy
s-112 Du grupperar element genom att ange typ av intervall och storleken intervallet.
s-113 Du kan till exempel gruppera ett fält med datumvärden i olika månader och ange intervallet till 2, och sätt skapa grupper som Jan-Feb, Mar-Apr, osv
s-114 Vilken typ av intervall som du kan ange för ett fält beror fältets datatyp.
s-115 Numeriska fält
s-116 Du kan gruppera intervaller av alla heltal, till exempel 1, 2, 5, 100 osv Du kan exempelvis gruppera fältet Anställningsnr i grupperna 1-100, 101-200, osv
s-117 Datum- och tidsfält
s-118 Du kan gruppera i intervaller som exempelvis veckor och kvartal.
s-119 Du kan till exempel gruppera värdena i fältet Leveransdatum i månader om du vill visa data för order som expedierades i januari, order som expedierades i februari osv
s-120 Han undrade om den unge Auster hade varit bättre det än han.
s-121 Framför honom var Kodaks stora reklamfotografi som upptog större delen av stationens östra vägg med sina bjärta, overkliga färger.
s-122 Bilden denna månad föreställde en gata i någon fiskeby i New England, kanske Nantucket.
s-123 En ljuvlig vårsol sken kullerstenarna, balkonglådorna de små husen flödade av blommor i olika färger och långt där nere vid gatans slut låg havet med sina vita vågor och sitt blå, blå vatten.
s-124 Quinn mindes att han en gång för länge sedan besökt Nantucket i sällskap med sin hustru. Det var alldeles i början av hennes havandeskap, när hans son bara var en liten mandel i hennes mage.
s-125 Det gjorde ont att tänka det nu, och han försökte tränga undan de bilder som tog form inom honom.
s-126 Se allt med Austers ögon, tillhöll han sig själv, och tänk inte något annat!
s-127 Han riktade åter sin uppmärksamhet mot fotografiet och upptäckte till sin lättnad att hans tankar nu sökte sig till ämnet valar, till de expeditioner som utgått från Nantucket under det senaste århundradet och till Melville och de första sidorna av Moby Dick.
s-128 Därifrån vandrade hans tankar över till de beskrivningar han läst om Melvilles sista år den tystlåtne gamle mannen som arbetade tullen i New York och inte hade några läsare och var bortglömd av alla.
s-129 Sedan såg han plötsligt klart och detaljerat Bartlebys skyltfönster och den tomma tegelväggen rakt framför sig.
s-130 Quinn kände hur någon grep honom i armen och när han snurrade runt för att möta anfallet fick han se en kortvuxen man som tigande höll fram en grön och röd kulspetspenna mot honom.
s-131 Fästad vid pennan satt en liten vit pappersflagga vars ena sida det stod: Denna utmärkta vara får Du av en DÖVSTUM.
s-132 Betala vilket pris Du vill.
s-133 Tack för Ditt bidrag.
s-134 flaggans andra sida fanns en översikt över teckenspråket LÄR DIG ATT TALA MED DINA VÄNNER som visade hur man med olika handrörelser kunde uttrycka alla de tjugosex bokstäverna.
s-135 Quinn stack handen i fickan och gav mannen en dollar.
s-136 Den dövstumme nickade kort och lämnade Quinn, som stod kvar med pennan i handen.
s-137 Klockan var nu över fem.
s-138 Quinn insåg att han skulle vara mindre utsatt för liknande attacker om han gick in i väntsalen.
s-139 Denna var i vanliga fall ett ogästvänligt ställe fyllt av damm och människor som inte hade någonstans att ta vägen, men nu i rusningstid hade den invaderats av män och kvinnor med portföljer, böcker och tidningar.
s-140 Quinn hade svårt att hitta någonstans att sitta.
s-141 Efter att ha letat i ett par tre minuter hittade han äntligen en plats en av bänkarna där han klämde ner sig mellan en man i blå kostym och en fetlagd ung kvinna.
s-142 Mannen läste sportsidorna i Times och Quinn kikade försiktigt för att läsa om Mets förlust kvällen innan.
s-143 Han hade kommit till det tredje eller fjärde stycket i referatet mannen långsamt vände sig mot honom, blängde illvilligt och drog åt sig tidningen Quinn inte längre kunde se att läsa.
s-144 Därefter inträffade något märkligt.
s-145 Quinn vände sin uppmärksamhet mot den unga kvinnan till höger om sig för att se om det fanns något läsbart åt det hållet.
s-146 Han gissade att hon var i tjugoårsåldern.
s-147 vänstra kinden hade hon ett stort antal blemmor som hon försökte dölja med någon rosaaktig smetig makeupkräm och hennes mun smackade av tuggummi.
s-148 Hon läste dock faktiskt en bok, en pocketbok med skrikigt omslag, och Quinn lutade sig oförmärkt han kunde över åt höger för att försöka uppfånga bokens titel.
s-149 Till hans stora häpnad var det en bok som han själv hade skrivit Suicide Squeeze av William Wilson, den första av hans romaner om Max Work.
s-150 Quinn hade många gånger föreställt sig denna situation: den plötsliga, oväntade lyckan över att träffa en av sina läsare.
s-151 Han hade till och med tänkt sig in i det samtal som skulle följa: han själv skulle med mild förlägenhet åhöra främlingens lovord över boken för att sedan under blyga protester med att signera titelsidan 'eftersom ni enträget ber om det'.
s-152 Men nu när denna scen utspelade sig i verkligheten kände han sig besviken, ja, till och med arg.
s-153 Han tyckte inte alls om flickan som satt där bredvid honom och det sårade honom att hon satt där och nonchalant skummade igenom de sidor som kostat honom stor möda.
s-154 Hans första impuls var att slita boken ur händerna henne och springa ut ur stationsbyggnaden med den.
s-155 Han såg åter upp hennes ansikte och försökte höra de ord hon prövande tog till sig där inne i sitt huvud medan hennes ögon for fram och tillbaka över boksidorna.
s-156 Han måste ha stirrat alltför intensivt, ty bara efter ett ögonblick vände hon sig mot honom med ett irriterat ansiktsuttryck och sa: Nåt tok, mister?
s-157 Quinn log blekt och svarade: Nejdå, inget tok.
s-158 Jag undrade bara om ni tyckte om boken.
s-159 Jag har läst både bättre och sämre, sa flickan med en axelryckning.
s-160 Quinn ville omedelbart avsluta samtalet, men någonting inom honom envisades med att inte ge upp.
s-161 Innan han hunnit resa sig och därifrån hörde han sig själv säga: Tycker ni den är spännande?
s-162 Tja, sådär, sa flickan med en ny axelryckning och en högljudd smäll med tuggummit. Det finns ett ställe där detektiven går vilse som är ganska ruskigt.
s-163 Är det en smart detektiv?
s-164 Jadå, han är smart. Men han pratar för mycket.
s-165 Ni skulle vilja ha mer action?
s-166 Ja, jag tror det.
s-167 Men varför fortsätter ni att läsa om ni inte tycker om den?
s-168 Inte vet jag, sa flickan med ännu en axelryckning.
s-169 Ett sätt att tiden att , kanske.
s-170 Det är inget särskilt med den alls. Det är ju bara en bok.
s-171 Han tänkte just berätta för henne vem han var men insåg i samma stund att det inte skulle göra någon som helst skillnad.
s-172 Flickan var utom hopp.
s-173 I fem år hade han bevarat hemligheten med William Wilsons identitet och det fanns ju ingen anledning att avslöja den nu, allra minst för en imbecill främling.
s-174 Men det kändes ändå plågsamt och han kämpade hårt för att svälja sin stolthet.
s-175 Hellre än att klippa till flickan rakt i ansiktet valde han att häftigt resa sig från sin plats och hastigt därifrån.
s-176 18.30 fattade han posto framför spärr nummer tjugofyra.
s-177 Tåget väntades in i rätt tid och Quinn ansåg sig ha goda chanser att syn Stillman från sin plats precis framför grinden ut till perrongen.
s-178 Han drog fram fotografiet ur innerfickan och studerade det än en gång.
s-179 Han tittade extra noga ögonen,
s-180 eftersom han en gång hade läst någonstans att ögonen var den enda del av ansiktet som aldrig förändrades.
s-181 Från barndom till ålderdom förblev de desamma och om man hade förmågan skulle man teoretiskt alltså kunna se ett par pojkögon ett fotografi och sedan känna igen samma person som gammal.
s-182 Quinn hade sina dubier, men det var ju allt han hade att efter, hans enda förbindelse mellan och nu.
s-183 Stillmans ansikte sa honom emellertid fortfarande ingenting.
s-184 Tåget körde in stationen och Quinn kände hur dess motorljud sköt genom kroppen honom: ett blint, febrigt dån som förenade sig med hans pulsslag och pumpade runt hans blod i rossligt dunkande svallvågor.
s-185 Hans huvud genljöd med ens av Peter Stillmans röst som likt en spärreld smattrade fram nonsensord mot skallväggarna.
s-186 Han sa sig att han måste bevara sitt lugn.
s-187 Men det hjälpte föga: tvärt emot vad han hade väntat sig av sig själv i ett ögonblick som detta var han mycket spänd.
s-188 Tåget var fullsatt och när passagerarna strömmade ut perrongen och vidare mot spärren blev de snabbt en hel folkmassa.
s-189 Quinn slog nervöst sitt röda anteckningsblock mot högra låret och ställde sig när han ivrigt spanade in i trängseln.
s-190 Snart vällde folk fram alla sidor om honom.
s-191 Där fanns män och kvinnor, barn och åldringar, tonåringar och spädbarn, rika människor och fattiga människor, svarta män och vita kvinnor, vita män och svarta kvinnor, orientaler och araber, män i brunt och grått och blått och grönt, kvinnor i rött och vitt och gult och skärt, barn i gymnastikskor, barn i vanliga skor, barn i cowboystövlar, tjocka människor och smala människor, långa människor och korta människor, var och en olik alla andra, var och en sitt eget oförminskbara jag.
s-192 Quinn stod som fastvuxen och betraktade dem alla som vore hela hans person med ens koncentrerad till ögonen.
s-193 Varje gång det kom en äldre man beredde han sig att det kunde vara Stillman.
s-194 De kom och gick i alltför snabb följd för att han skulle hinna uppleva någon besvikelse, men i varje gammalt ansikte tyckte han sig se en föraning om hur den riktige Stillman skulle komma att se ut och han flyttade snabbt över sina förväntningar från ansikte till ansikte, som tjänade det ackumulerade antalet åldringar som ett allt säkrare förebud om Stillmans snara ankomst.
s-195 Under ett kort ögonblick tänkte Quinn: här är det alltså att arbeta som detektiv, men i övrigt tänkte han inte alls.
s-196 Han tittade.
s-197 Orörlig mitt i den framvällande folkmassan stod han där och tittade.
s-198 Nästa morgon, liksom många morgnar därefter, fattade Quinn posto en bänk mitt i rondellen i korsningen mellan Broadway och 99:e gatan.
s-199 Jag önskar det vore det. Men det här har ingenting med litteratur att göra.
s-200 Vad har det med att göra ?

Text viewDownload CoNNL-U