s-1
| Socialt beteende |
s-2
| Kommunikationen mellan de olika individerna inom en art resulterar ofta i gruppbildningar av olika storlek och styrka. |
s-3
| Beteckningar som hjord, flock, stim och koloni är uttryck för sådana temporära eller mer permanenta samhällsbildningar hos olika djur. |
s-4
| Hos insekterna möter vi exempel på en högt organiserad samhällsbildning med stark differentiering mellan individerna (del 1, s. 87). |
s-5
| I etologisk mening räknar man emellertid också fortplantningsbeteende, vård av avkomma m.m. till socialt beteende, även när det gäller arter som i övrigt lever solitärt, dvs inte bildar samhällen. |
s-6
| En av förutsättningarna för ett socialt beteende är att individerna kan känna igen varandra och att en kommunikation kan åstadkommas mellan dem. |
s-7
| Solitära getingar gräver ett par cm djupa bon med en enda 'cell' i botten. |
s-8
| Getinghonan dödar en fjärilslarv, för den till boet och lägger ett ägg på bytet. |
s-9
| Getinglarven som utvecklas här uppföds med fjärilslarver som fångas av honan. |
s-10
| Beteendet visar en viss flexibilitet. |
s-11
| Så anpassas antalet fångade näringslarver efter den egna larvens utveckling i boet. |
s-12
| Fortplantningsbeteende hos små skorpioner (pseudoskorpioner) som finns bl.a. i markfaunan. |
s-13
| Efter en dans fram och tillbaka avsätter hanen en skaftad kapsel med sädesceller och lockar med rörelsemönster och doft honan mot denna. |
s-14
| Hjälp med att komma åt besvärliga småkryp där de är svåråtkomliga hör till god ton i tordmularnas umgängesliv. |
s-15
| Hos marina djur, såsom sjöborrar och ostron, vilka saknar vanliga kommunikationsmöjligheter, släpps i regel sädescellerna fritt ut i vattnet. |
s-16
| Detta stimulerar honorna till äggläggning, varigenom fortplantningen säkras. |
s-17
| I dessa fall använder man inte termen socialt beteende. |
s-18
| Däremot är spiggens lek med dess olika nyckelretningar, äggläggningen och hanens vård om avkomman ett för oss redan känt exempel på socialt beteende. |
s-19
| Fåglarnas parvisa bobyggnad, ruvning av äggen och matning av ungarna utgör också ett nedärvt system av beteenden, vilkas olika delar utlöses av bestämda signaler. |
s-20
| Villkoret för ett socialt beteende är alltså ett visst samspel mellan individerna. |
s-21
| Hos däggdjur kan den sociala enheten, djurfamiljen, bestå under längre tid. |
s-22
| Ett exempel är schimpansen, där ungarna under flera år står under föräldrarnas uppsikt. |
s-23
| Socialt beteende innebär samspel mellan individerna. |
s-24
| Socialt beteende kan även resultera i samverkan i större grupper, ofta utan samband med fortplantningen (fig. 20). |
s-25
| Kända exempel är fiskarnas stim, vargarnas flockar och hovdjurens hjordar. |
s-26
| Många fåglar, t.ex. kajor, har gemensamma nattvisten. |
s-27
| I en sådan temporär flockbildning reagerar hela flocken på en enskild fågels skräcksignal. |
s-28
| Liknande förhållanden finner man hos häckande måsar. |
s-29
| Exempel kan också hämtas från fiskarna och däggdjuren. |
s-30
| Om en elritsa i ett stim såras, utgör blodet i vattnet en skräcksignal för de övriga i stimmet. |
s-31
| Bäverns smällande med svansen mot vattnet vid fara är också en varningssignal för hela kolonin. |
s-32
| Upptäcker en flock flygande starar en rovfågel som jagar dem, bildar de en mycket tät flock. |
s-33
| Risken för att rovfågeln skadas genom kollision är nämligen mycket stor om den störtar sig in i en tät flock. |
s-34
| Hävdandet av reviret |
s-35
| Hos fåglar är en arts häckningsområde uppdelat i revir med en hane i varje. |
s-36
| Revirens storlek kan för olika arter variera inom vida gränser. |
s-37
| På ett fågelberg med häckande mås- eller alkfåglar blir naturligtvis utrymmet för varje par minimalt. |
s-38
| För sångfåglar brukar däremot reviret bestå av ett mindre område med ett busksnår eller några träd. |
s-39
| Hanen hävdar sitt revir med sången, men denna verkar sannolikt även attraherande på honan. |
s-40
| Efter parbildningen deltar även honan i hävdandet av reviret. |
s-41
| Hos däggdjuren begränsas ofta reviren genom doftsignaler. |
s-42
| Grävlingen märker träd och stenar i revirets ytterområde med sekret från en körtel vid analöppningen. |
s-43
| Bäverns markering med bävergäll har tidigare nämnts. |
s-44
| Björn och visent stämplar sina revir med urin (fig. 22). |
s-45
| Hos former med nattliga vanor, t.ex. halvapor, underlättar sådana doftstaket även djurets orientering inom området. |
s-46
| Tjuren av europeisk bison märker ut sitt revir genom att med hornen barka av ett stycke från trädstammen. |
s-47
| Han rullar sig i sin egen urin och gnider sig mot trädstammen. |
s-48
| Fiskar som är utrustade med elektriska organ, t.ex. den sydamerikanska darrålen, kan ge strömstötar på ända upp till 600 volt. |
s-49
| Dessa organ utnyttjas sannolikt vid fångst av byte. |
s-50
| Det finns emellertid även 'lågspänningsfiskar', t.ex. nilgäddan, som kontinuerligt utsänder impulser av omkring 5 volts spänning och med en frekvens av ca 300 per sekund. |
s-51
| Störningar i detta elektriska fält registreras av receptorer i sidolinjeorganet. |
s-52
| Vissa omständigheter tyder på att dessa elektriska impulser har betydelse för djurens orientering. |
s-53
| Möjligen tjänstgör de även som ett kommunikationssystem inom arten, bl.a. vid revirhävdandet. |
s-54
| Dessa arter lever på lokaler, där vattnet är grumligt och sikten obetydlig. |
s-55
| Hos andra fiskar utgör färgen och fenföringen signaler vid revirhävdandet. |
s-56
| Många fiskar har liksom kräftdjur och valar även akustiska signaler. |
s-57
| Karpar producerar t.ex. knorrande och brummande läten, som är karaktäristiska för arten. |
s-58
| Marina fiskars mottagning ligger inom området 100-1500 herz. |
s-59
| Valarnas ljudkommunikation når ultraljudområdet. |
s-60
| En tumlare uppfattar svängningar upp till 150000 herz. |
s-61
| Störningar mellan dessa gruppers ljudsignaler torde alltså inte förekomma. |
s-62
| En s.k. lågvoltsfisk i sötvatten lokaliserar föremål i omgivningen genom störningar i sitt elektriska fält. |
s-63
| Har föremålet högre ledningsförmåga än vattnet - i försök med t.ex. metallstav, i naturen djurkroppar - konvergerar kraftlinjerna. |
s-64
| Har det lägre ledningsförmåga, t.ex. luftblåsor och stenar, divergerar kraftlinjerna. |
s-65
| Bobeteende och flockbeteende |
s-66
| Olika djurarters beteende i samband med parbildning, bobyggnad och vård om avkomman har studerats noggrant. |
s-67
| Storspiggens lek- och bobeteende har beskrivits som ett exempel (s. 4). |
s-68
| Ingående undersökningar av gråtrutens beteende under motsvarande förhållanden har utförts av Niko Tinbergen. |
s-69
| Före parbildningen lever gråtruten i flockar, vilkas beteende ofta påverkas av reaktionen hos ett eller ett par enstaka djur. |
s-70
| Om en trut börjar skrika mot en inkräktare, gör snart hela flocken detsamma. |
s-71
| En ropar det rytmiska ga-ga, och hela flocken lyfter. |
s-72
| Under våren sker parbildning varvid det är honan som tar initiativet. |
s-73
| I och med parbildningen och bobyggandet följer beteendet andra mönster. |
s-74
| Särskilt hos hanen blir kampbeteendet mot inkräktare framträdande. |
s-75
| Liksom hos andra måsfåglar, som häckar i täta kolonier, försvarar trutarna mycket små revir på häckningsplatsen. |
s-76
| Utom dessa individuella borevir har trutarna även 'kommunala' områden, där annan aktivitet än boförsvar kommer till synes. |
s-77
| Sedan äggen lagts, ruvar honan och hanen omväxlande, och båda föräldrarna deltar senare i matningen av ungarna. |
s-78
| En intressant detalj i beteendet är att ungarna pickar mot den vuxna trutens näbb, på vilket truten svarar med att mata ungen (fig. 24). |
s-79
| I försök med attrapper har man visat att pickningen är ett fixt rörelsemönster, vars nyckelretning är den röda fläck som gråtrutens gula näbb är försedd med. |
s-80
| En näbbattrapp med röd fläck gav fyra gånger så många pickningar per tidsenhet som en naturtrogen modell utan röd fläck. |
s-81
| Det visade sig även, att röd färg på fläcken gav betydligt fler svar än varje annan färg. |
s-82
| Attrapper av gråtrutshuvud med näbbfläck i olika färger och utan fläck. |
s-83
| Staplarnas längd visar antalet pickningar som utlöstes av de olika modellerna i försöket. |
s-84
| I pingvinernas kolonier lever djuren parvis och kommunicerar med varandra genom igenkännings- och hälsningsceremonier. |
s-85
| Honan och hanen samverkar vid vården av ungarna. |
s-86
| Är båda föräldrarna ute och fiskar, hålls inkräktare borta av särskilda vaktare. |
s-87
| Vägarna ner till havet görs i ordning genom ett samfällt arbete av kolonins medlemmar. |
s-88
| Ledarskapet i däggdjursflockar är i motsats till förhållandet hos fåglar mer permanent. |
s-89
| Ledaren för flocken bestämmer riktning och hastighet vid förflyttning, väcker alarmberedskap, tar initiativ till betning etc. |
s-90
| Maktkampen utspelas i form av strider mellan de starkaste handjuren. |
s-91
| Hos hjortdjur kan uppgifterna vara fördelade på olika individer. |
s-92
| Den biologiska betydelsen av socialt beteende |
s-93
| Samarbetet mellan individerna inom en grupp grundar sig på ett socialt beteende. |
s-94
| Detta gäller såväl fortplantningsbeteende, vård av avkomma som samvaro utanför familjen i grupp. |
s-95
| Systemet av utlösare, nyckelretningar, i det sociala beteendet innefattar bl.a. akustiska, optiska och kemiska signaler. |
s-96
| Hur olika former av social organisation uppkommit är till största delen obekant. |
s-97
| Men tendensen att signalera och ge svar ärvs från generation till generation och är därmed föremål för en evolution på samma sätt som andra ärftliga egenskaper. |
s-98
| Under evolutionen har djur med grupp- eller samhällsbildande beteende gynnats vid selektionen. |
s-99
| Vid ogynnsamma klimatförhållanden eller vid angrepp av rovdjur har gruppen större möjligheter att överleva än det ensamma djuret. |
s-100
| Solitära gnagare gräver t.ex. sämre gångsystem än de som lever i samhällen och faller därför lättare offer för rovdjur. |