| s-1
| Den värsta födelsedagen |
| s-2
| Det var inte första gången ett gräl hade utbrutit vid frukosten i nummer fyra på Privet Drive. |
| s-3
| Mr Vernon Dursley hade väckts i den tidiga morgontimmen av ett högt, hoande oväsen från Harrys rum. Harry var systerson till hans fru. |
| s-4
| Harry försökte än en gång förklara. |
| s-5
| Om jag bara kunde få släppa ut henne på natten' |
| s-6
| Han utbytte mörka blickar med sin fru, Petunia. |
| s-7
| Harry försökte komma med invändningar, men hans ord drunknade i en utdragen, ljudlig rapning från paret Dursleys son Dudley. |
| s-8
| 'Vi måste göda dig medan vi har chansen jag tycker inte den där skolmaten låter särskilt bra' |
| s-9
| Dudley, som var så stor och bred att baken hängde ner över båda sidorna av köksstolen, flinade och vände sig mot Harry. |
| s-10
| Effekten av denna enkla mening på resten av familjen var otrolig: Dudley flämtade till och ramlade av stolen med en duns som skakade hela köket; mrs Dursley gav till ett litet skrik och slog händerna för munnen, mr Dursley reste sig häftigt med dunkande tinningådror. |
| s-11
| 'Jag menade var snäll och!' sade Harry hastigt. |
| s-12
| Harry stirrade från sin morbrors högröda ansikte till sin bleka moster, som försökte hjälpa Dudley att komma på fötter. |
| s-13
| Morbror Vernon satte sig ner igen, medan han andades som en flåsande noshörning och vaksamt betraktade Harry med sina små vassa ögon. |
| s-14
| Ända sedan Harry kommit hem på sommarlov hade morbror Vernon behandlat honom som en bomb som skulle kunna explodera vilket ögonblick som helst, för Harry var inte någon normal pojke. |
| s-15
| Faktum är att han var lika lite normal som någon kan vara. |
| s-16
| Harry Potter var en trollkarl – en trollkarl som just kommit tillbaka från sitt första år vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. |
| s-17
| Och om Dursleys var olyckliga över att ha honom hemma under sommarlovet var det ingenting jämfört med hur Harry kände sig. |
| s-18
| Han saknade Hogwarts så mycket att det var som att jämt ha ont i magen. |
| s-19
| Alla Harrys trolldomsböcker, hans trollstav, klädnader och den förnämsta kvasten av alla, Nimbus Tvåtusen, hade låsts in av morbror Vernon i en skrubb under trappan i samma ögonblick Harry kommit hem. |
| s-20
| Vad brydde sig Dursleys om ifall Harry förlorade sin plats i elevhemmets quidditchlag därför att han inte hade tränat på hela sommaren? |
| s-21
| Vad gjorde det Dursleys om Harry återvände till skolan utan att ha gjort några av sina läxor? |
| s-22
| Trollkarlar kallade sådana som Dursleys för mugglare (inte en droppe magiskt blod i deras ådror), och de för sin del tyckte att det var ytterst skamligt att ha en trollkarl i familjen. |
| s-23
| Morbror Vernon hade till och med satt ett hänglås på buren med Harrys uggla, Hedwig, för att hindra henne från att flyga med meddelanden till någon i trollkarlsvärlden. |
| s-24
| Harry var inte det minsta lik någon annan i familjen. |
| s-25
| Morbror Vernon var tjock och kraftig och utan hals, med en jättestor svart mustasch; moster Petunia var benig med ett hästliknande ansikte; Dudley var blond, skär och grisfet. |
| s-26
| Harry, å andra sidan, var liten och mager, med lysande gröna ögon och korpsvart hår som alltid var rufsigt. |
| s-27
| Han bar runda glasögon, och i pannan hade han ett smalt ärr som liknade en blixt. |
| s-28
| Det var det här ärret som gjorde Harry till något särskilt ovanligt, till och med i trollkarlsvärlden. |
| s-29
| Ärret var det enda vittnesbördet om Harrys mycket mystiska förflutna, om anledningen till att han hade avlämnats på Dursleys tröskel elva år tidigare. |
| s-30
| Vid ett års ålder hade Harry nämligen överlevt en förbannelse från den störste svartkonstnären som någonsin funnits, Lord Voldemort, vars namn de flesta häxor och trollkarlar fortfarande var rädda att uttala. |
| s-31
| Harrys föräldrar hade dött i angreppet från Voldemort, men Harry hade undkommit med sitt blixtärr, och på något vis – ingen förstod varför – hade Voldemorts kraft brutits och tillintetgjorts i det ögonblick då han misslyckades med att döda Harry. |
| s-32
| Så Harry hade vuxit upp hos sin döda mors syster och hennes man. |
| s-33
| Han hade tillbringat tio år hos familjen Dursley utan att någonsin förstå varför han hela tiden fick konstiga saker att hända utan att mena det. Ärret trodde han att han hade fått i bilolyckan som dödat hans föräldrar, för det var vad Dursleys hade sagt till honom. |
| s-34
| Och sedan, exakt ett år tidigare, hade de skrivit till Harry från Hogwarts, och hela historien hade kommit fram. |
| s-35
| Harry hade börjat i trollkarlsskolan, där han och hans ärr blev berömda. Men nu var skolåret till ända, och han var tillbaka hos familjen Dursley på sommarlov, för att åter bli behandlad som en hund som rullat sig i någonting illaluktande. |
| s-36
| Dursleys hade inte ens kommit ihåg att Harry råkade fylla tolv år just i dag. |
| s-37
| Hans förhoppningar hade förstås aldrig varit särskilt höga: de hade aldrig gett honom en riktig present, och ännu mindre en tårta – men att inte alls låtsas om det. |
| s-38
| Harry, som knappt vågade tro sina öron, tittade upp. |
| s-39
| 'i dag kan mycket väl bli den dag då jag gör mitt livs bästa affär', sade morbror Vernon. |
| s-40
| Harry återvände till sitt rostade bröd. |
| s-41
| Det var naturligtvis den där idiotiska middagsbjudningen som morbror Vernon pratade om, tänkte han bittert. |
| s-42
| Han hade inte pratat om någonting annat på två veckor. |
| s-43
| Någon rik byggmästare och hans fru skulle komma på middag, och morbror Vernon hoppades få en jätteorder från honom (morbror Vernons firma tillverkade borrar). |
| s-44
| 'Bra, mycket bra. |
| s-45
| Dudley tog på sig ett falskt, inställsamt leende. |
| s-46
| 'Utmärkt, Dudley', sade morbror Vernon. |
| s-47
| Sedan svängde han runt mot Harry. |
| s-48
| Klockan tjugo och femton' |
| s-49
| 'Och du?' sade morbror Vernon ilsket till Harry. |
| s-50
| Och så borde vi försöka få in några fina komplimanger under middagen. |
| s-51
| Ni måste tala om för mig var ni har köpt er klänning, mrs Mason.' |
| s-52
| Det var för mycket för både moster Petunia och Harry. |
| s-53
| Moster Petunia brast i gråt och kramade sin son, medan Harry böjde sig ner under bordet så att de inte skulle se att han skrattade. |
| s-54
| Harry ansträngde sig för att se oberörd ut då han dök fram. |
| s-55
| 'Just det och ingenting annat', sade morbror Vernon med eftertryck. |
| s-56
| Petunia, när middagen är över tar du med dig mrs Mason in i vardagsrummet och serverar kaffet, och jag leder in samtalet på borrar. |
| s-57
| Med lite tur har jag avtalet undertecknat och klart innan tionyheterna börjar. |
| s-58
| Harry kände just ingen entusiasm för det hela. |
| s-59
| Han trodde inte familjen Dursley skulle gilla honom bättre på Mallorca än de gjorde på Privet Drive. |
| s-60
| Harry gick ut genom bakdörren. |
| s-61
| Det var en strålande, solig dag. |
| s-62
| Han gick tvärs över gräsmattan, sjönk ner på trädgårdsbänken och sjöng tyst för sig själv: 'Ja, må jag leva ja, må jag leva' |
| s-63
| Inga kort, inga presenter, och han skulle tillbringa kvällen med att låtsas att han inte fanns. |
| s-64
| Han stirrade olyckligt in i häcken. |
| s-65
| Han hade aldrig känt sig så ensam. |
| s-66
| Mer än någonting han saknade från Hogwarts, till och med mer än att spela quidditch, saknade Harry sina bästa vänner, Ron Weasley och Hermione Granger. |
| s-67
| De verkade däremot inte alls sakna honom. |
| s-68
| Ingen av dem hade skrivit till honom på hela sommaren, trots att Ron hade sagt att han skulle be Harry komma och bo hos honom. |
| s-69
| Massor av gånger hade Harry varit på vippen att låsa upp Hedwigs bur med hjälp av magi och skicka i väg henne till Ron och Hermione med ett brev, men det var inte värt risken. |
| s-70
| Omyndiga trollkarlar fick inte lov att använda trollkonst utanför skolan. |
| s-71
| Harry hade inte berättat det för Dursleys. Han visste att det enbart var deras skräck för att han skulle förvandla dem allihop till dyngbaggar som hindrade dem från att låsa in honom i skrubben under trappan tillsammans med trollstaven och kvastkäppen. |
| s-72
| Under de två eller tre första veckorna hemma igen hade Harry tyckt det var skojigt att mumla nonsensord med låg röst och se Dudley rusa ut ur rummet så fort hans tjocka ben kunde bära honom. |
| s-73
| Men den långa tystnaden från Ron och Hermione hade fått Harry att känna sig så avskuren från trollkarlsvärlden att han inte ens fann något nöje i att reta Dudley längre – och nu hade Ron och Hermione glömt hans födelsedag |
| s-74
| Vad skulle han inte gett i det här ögonblicket för ett meddelande från Hogwarts? |
| s-75
| Från vilken häxa eller trollkarl som helst? |
| s-76
| Han skulle nästan bli glad över att se en skymt av sin ärkefiende Draco Malfoy, bara för att vara säker på att alltsammans inte hade varit en dröm. |
| s-77
| Inte för att hela året på Hogwarts hade varit roligt. |
| s-78
| Alldeles i slutet av sista terminen hade Harry stått ansikte mot ansikte med ingen mindre än Lord Voldemort själv. |
| s-79
| Voldemort kanske var en skugga av sitt tidigare jag, men han var fortfarande skräckinjagande, fortfarande slug och fortfarande fast besluten att återvinna makten. |
| s-80
| Harry hade slunkit ur Voldemorts grepp en andra gång, men det hade varit nära ögat, och till och med nu, flera veckor senare, vaknade Harry alldeles kallsvettig på nätterna och undrade var Voldemort befann sig för närvarande, och mindes hans likbleka ansikte, hans vitt uppspärrade, galna ögon. |
| s-81
| Harry satte sig plötsligt käpprakt upp på trädgårdsbänken. |
| s-82
| Han hade stirrat frånvarande in i häcken – och häcken stirrade tillbaka. |
| s-83
| Två enorma gröna ögon hade dykt upp bland bladen. |
| s-84
| Harry rusade upp just som en hånfull röst kom svävande över gräsmattan. |
| s-85
| De jättestora ögonen blinkade till och försvann. |
| s-86
| 'Så du har äntligen lärt dig veckans dagar.' |
| s-87
| Dudley hissade upp byxorna som höll på att glida ner över hans tjocka bak. |
| s-88
| 'Varför stirrar du på häcken?' frågade han misstänksamt. |
| s-89
| Dudley tog omedelbart några snubblande steg bakåt med ett uttryck av panik i sitt feta ansikte. |
| s-90
| 'Maaaaaammma!' tjöt Dudley och rusade i väg mot huset, snavande över sina egna fötter. |
| s-91
| Harry fick betala dyrt för sitt lilla ögonblick av nöje. |
| s-92
| Eftersom varken Dudley eller häcken var skadad på minsta sätt, förstod moster Petunia att han faktiskt inte hade utövat någon magi, men han måste ändå ducka då hon riktade ett tungt slag mot hans huvud med den flottiga stekpannan. |
| s-93
| Sedan satte hon honom i arbete, med löftet att han inte skulle få någon mat förrän han var klar med det. |
| s-94
| Medan Dudley drev omkring och tittade på och åt glass, putsade Harry fönstren, tvättade bilen, klippte gräsmattan, trimmade rabatterna, ansade och vattnade rosorna och målade om trädgårdsbänken. |
| s-95
| Solen sken starkt ovanför huvudet på honom och brände i nacken. |
| s-96
| Harry visste att han inte borde ha nappat på Dudleys krok, men Dudley hade sagt precis det som Harry själv hade tänkt kanske hade han inga vänner på Hogwarts. |
| s-97
| Jag önskar att de kunde se den berömde Harry Potter nu, tänkte han ilsket, då han med värkande rygg och svetten strömmande nerför ansiktet spred ut gödsel över blomrabatterna. |
| s-98
| Harry förflyttade sig med glädje in i skuggan i det glänsande rena köket. |
| s-99
| Högst upp på kylskåpet stod kvällens efterrättstårta: ett berg av vispgrädde och kanderade violer. |
| s-100
| En grillad skinkstek fräste i ugnen. |