s-1
| Han gjorde en resignerad grimas som uttryckte att han förutsatte förståelse: Min fru och jag konstaterade att vi inte stod ut med det längre. |
s-2
| Så vi gör ett försök här. |
s-3
| Jag vet inte... vi får väl se. |
s-4
| Jag såg att ni skulle komma tillbaka, det stod en artikel i tidningen, min fru, Margot skickade den till mig i Schweiz, så jag antog att det var ni. |
s-5
| Ni var alldeles framför mig när vi steg ur i Rom. |
s-6
| Ja, jag misstänker att jag knappast hittar längre när jag kommer in i stan. |
s-7
| Å, det är ingen fara, än så länge är det inte New York eller London. |
s-8
| Mannen talade med en märkbar brytning och ett slags europeisk resignation. |
s-9
| De skrattade. |
s-10
| Nåja, i så fall stöter vi väl ihop förr eller senare på Great Lakes Road. |
s-11
| Nkrumah Road om jag får be! |
s-12
| Vad var det jag sa... jag blir tvungen att lära mig det hela från början igen. |
s-13
| Mannen såg sig hastigt om och sänkte rösten. |
s-14
| Det här landet kan behöva ännu flera vita såna som ni, skriv opp det! |
s-15
| Folk som tror på nånting. |
s-16
| Ibland funderar jag faktiskt på att flytta tillbaka söder över igen, den saken är klar. |
s-17
| Det har jag sagt till min fru också. |
s-18
| En ung svart man med solglasögon och en tjock, fjädrande matta av hår, som föreföll ha fått sin amerikanska snaggning snarare av en häckklippningsexpert än en frisör, hade banat sig fram genom trängseln, snabbt och lätt, liksom omgiven av auktoritet. |
s-19
| Den här vägen, överste Bray. |
s-20
| Ert bagage kommer till utgången, sir, om ni bara vill vara vänlig att låta mig få incheckningskvittona... |
s-21
| Den andre mannen, som guppade i kölvattnet av den plötsliga aktiviteten men på samma gång log åt den i ett slags värdroll med tanke på sin egen etablerade ställning i landet, talade förbi den svarte mannen och utväxlingen av artigheter, kvitton, tacksamhetsyttringar: |
s-22
| på Silver Rhino förstås, ni minns väl stället. |
s-23
| Välkommen när som helst... vi skulle bli väldigt glada... |
s-24
| Han tackade honom – lyssnade till båda männen på en gång utan att höra någondera – och följde efter den muskulösa ändan i vita shorts förbi spärrar och genom ankomsthallen. |
s-25
| Det är okay... det behövs ingen kontroll... det här är överste Bray. |
s-26
| Jag tar hand om överste Bray, det finns ingen anledning att besvära honom. |
s-27
| En ungdomlig, svart tjänsteman i passkontrollen svarade litet osäkert: Ett ögonblick. |
s-28
| Jag känner inte till det här... men den bleke cockneyn som höll på att lära honom att överta jobbet efter sig sade: Det är okay, gosse, det är vår gamla vän mr Kabata. |
s-29
| Bagaget väntade inte vid den flagg- och girlanddekorerade utgången, där en bild av en väldig romersk kejsar Mweta, iförd toga, log alldeles som på det gamla fotot av fotbollslaget i staden Gala. |
s-30
| Mr Kabata sade: Vad är det med dom egentligen! Ursäkta mig ett ögonblick... jag ska försöka få tag på någon, och återvände med bagaget gungande på huvudet på en av dessa skrangliga, plattfotade bönder, som bärarstyrkan alltid hade bestått av. |
s-31
| Bäraren tilltalade båda med mukwayi, den aktningsfulla beteckning som blivit servil under den långa tid den urskillningslöst använts på alla vita. |
s-32
| Bilen, en Volkswagen, förde en officiell vimpel. |
s-33
| Kabatas kraftiga lår fyllde sätet bredvid honom. |
s-34
| Den här är inte särskilt bekväm för en reslig man som ni, överste. |
s-35
| Presidenten utgår naturligtvis ifrån att jag skulle hämta er i Mercedesen, men uppriktigt sagt – om jag skulle ha väntat tills den dök upp, så vet jag inte när jag hade kommit. |
s-36
| Ni vet hur det är just nu. |
s-37
| Mrs Indira Gandhi kommer i eftermiddag, och i går var det Förenta nationerna och Sekou Touré. |
s-38
| Gyllene äreportar välvde sig över den gamla vägen från flygplatsen till staden ; åtskilliga män på cyklar bar skjortor med Mwetas anlete i gult och purpur på ryggen. |
s-39
| Han sade: Väldigt festligt, men i distraktion ; han hade en känsla av att lyssna invärtes, vänta på något annat. |
s-40
| Den unge mannen sade: Ni är från Galadistriktet? |
s-41
| Jag var det. |
s-42
| Hur så... kommer ni därifrån? |
s-43
| Från Umsalongwe. |
s-44
| Men min mor är en gala. |
s-45
| Jag har varit uppe och hälsat på där. |
s-46
| Jaså verkligen? |
s-47
| Nyligen – eller som barn? |
s-48
| Jag var kanhända ännu kvar där då? |
s-49
| Jag tror att dom kommer att bli väldigt förtjusta över att få återse er där. |
s-50
| Han skrattade. |
s-51
| Jag undrar just om jag kommer så långt. |
s-52
| Naturligtvis måste ni fara dit, fattas bara annat! sade den unge mannen stolt. |
s-53
| Jag brukar kunna köra till Umsalongwe på tio timmar. |
s-54
| Vägen är mycket bättre nu, mycket bättre. |
s-55
| Det kommer ni säkert att märka. |
s-56
| Ni skulle kunna köra till Matoko på sex, sju timmar. |
s-57
| Min kärra är inte mycket att hurra för, en gammal begagnad rishög. |
s-58
| Borta vid bron kom kvinnorna gående med fotogendunkar på huvudet, på väg att hämta vatten. |
s-59
| Reklamskyltar hade börjat dyka upp, cementfabriker, prydliga verkstäder, hopfogade av vinkelställda, glasskimrande sektioner, och mellan dem små åkerlappar som röjts upp i bushen, där kvinnor och barn svängde sina hackor längs slingrande rader med bönor och majs. |
s-60
| Barnen avbröt arbetet och vinkade (en förevändning för att lata sig naturligtvis). |
s-61
| Han ertappade sig med att ivrigt vinka tillbaka, böjde huvudet under det låga biltaket, log och sträckte på sig för att kunna se deras drag ännu när de redan var utom synhåll. |
s-62
| Bilen närmade sig och förde honom genom stadens basarkvarter. |
s-63
| Under mangoträden blixtrade barberares speglar till i skuggan, levande kycklingar låg i högar med hopbundna ben. |
s-64
| Det var mangosäsong, och över allt där folk kom och gick låg kärnornas saffransgula kroksablar, avsugna och ludna. |
s-65
| Fågeln satt uppe på stråtaket till det runda gästrummet ute i trädgården hos hans gamle vän Roland Dando – ursprungligen från Wales – som nyligen hade utnämnts till justitiekansler. |
s-66
| När Bray avlevererades i huset var ingen hemma utom tjänstefolket, som emellertid stod väl rustade att ta emot honom. |
s-67
| De bjöd på den afrikanske kockens speciallunch, som han så väl mindes: lätt vidbränd köttsoppa med massor av majs, torr, hård biff med stekt lök, en pudding som var fradgig upptill och gelédallrig undertill och smakade ägg och granadillsaft. |
s-68
| Roly ringde för att höra om han hade kommit och förklarade på nytt – han hade redan gjort det på förhand per brev – att han var tvungen att gå på en officiell lunch. |
s-69
| Brays öron var fyllda av övertrötthetens sällsamma ekon, och hans kropp, som försetts med nytt bränsle med den varma lunchen, hotade att kväva honom i vågor av värme. |
s-70
| Han gick in i rummet, som de fördragna gardinerna höll i mörker, och sov. |
s-71
| Det fanns inget innertak, och han såg upp mot de bärande takbjälkarnas spindelvävsmönster. |
s-72
| Undersidan av stråtaket som vilade på dem var jämn och slät, grå i de äldre partierna och gyllengul där halmen var ersatt med ny och här och var – som mitt i en prydlig frisyr – sköt ut ett och annat okynnigt strå. |
s-73
| Fågeln balanserade antagligen på den lilla porslinsisolatorn via vilken elledningen förde till lampan som dinglade ovanför honom. |
s-74
| Fågeln hade gett sig iväg; han visste det, nästan som om klornas fjäderlätta tyngd hade tryckt ner taket och trycket nu hade lättat. |
s-75
| Solen låg på, och gardinerna glödde som himlen ovan en eldsvåda. |
s-76
| Bray hade en känsla av att han måste uppehålla sig någonstans i närheten; det var svårt att föreställa sig denna epok utan honom. |
s-77
| Den var lika mycket hans som Mwetas. |
s-78
| Men ingen tycktes ha sett till honom eller veta om han var eller hade varit i huvudstaden. |
s-79
| Det förekom andra ansikten ur det förgångna. |
s-80
| William Clough, guvernören, lyfte sina borstiga ögonbryn till överdriven hälsning på Mwetas bankett, alldeles som han brukade göra på tennisplanen i Dar-es-Salaam. |
s-81
| James, du måste komma och hälsa på Dorothy innan vi far. |
s-82
| Jag vågar inte säga på middag... vi är hemlösa, förstår du... |
s-83
| Farbror Willies Självständighets-Skämt, sa Vivien. Åstadkommer bullrande världsmannaskratt från afrikaner. |
s-84
| Den sortens skratt som dom har fått från såna som Farbror Willie, sade Neil. |
s-85
| Men Cloughs hängde envist efter Bray via Vivien. |
s-86
| Faster Dorothy säger att hennes sekreterare har försökt få fatt på dig. |
s-87
| Dom vill att du ska komma på en drink om måndag. |
s-88
| I ditt ställe skulle jag gå, annars berättar hon för varenda människa i London att du svansade för afrikanerna och inte ville träffa dom. |
s-89
| Han skrattade. |
s-90
| Nej, det är faktiskt sant. |
s-91
| Hon säger det om mig, till min mamma. |
s-92
| Fast hon mycket väl vet att vi aldrig skulle umgås i London heller. |
s-93
| Cloughs hade flyttat in på brittiska konsulatet över den sista veckan eller så innan de gav sig i väg, en stor, glasblänkande, modern byggnad, inplacerad i terrängen så att de parasollformade törnträden skulle komma till sin rätt, alldeles som på en arkitektmodell. |
s-94
| Konsuln och hans hustru hade svepts undan i ett eller annat rum åt baksidan av medarbetare och sekreterare och nödvändigheten att hålla deras katter ur vägen för lady Dorothys hund. |
s-95
| Det försiggick något slags uppträde just när Bray kom – |
s-96
| han såg konsulns hustru, som han hade träffat helt flyktigt, försvinna uppför trappan med huvudet tröstande böjt över en siamesisk katt. |
s-97
| Över allt tronade blomsteruppsatser – som om någon låg sjuk i huset. |
s-98
| Nåja, uppgiften är slutförd, och man begär inget annat än att få bryta sina tält... |
s-99
| Han är en hygglig karl, om dom låter honom hållas, han har lärt sig en hel del, och man har gjort vad man har kunnat... |
s-100
| om han håller huvudet kallt, och det kan man inte vara säker på, inte ens när det gäller honom, va? Inte ens när det gäller honom. |