Dependency Tree

Universal Dependencies - Swedish - LinES

LanguageSwedish
ProjectLinES
Corpus Parttrain
AnnotationAhrenberg, Lars

Select a sentence

Showing 105 - 204 of 438 • previousnext

s-105 Vi väntade och väntade och tittade klockan.
s-106 Innan vi gav oss av hade vi ett möte med min rektor.
s-107 Jag hade just börjat mellanstadiet och var rastlös och ouppmärksam.
s-108 Rektorn, som hade noterat att jag åtnjöt varje förmån som livet kunde tänkas erbjuda, tog för givet att jag var antingen olydig eller dum.
s-109 Han var alltför rädd för min rugbybrede far för att använda någotdera av dessa ord, det förstår jag åtminstone nu, men trodde jag att han menade precis det han sa.
s-110 Under de följande åtta åren levde jag instängd i hans lådfacks hemska kval.
s-111 I samma sekund gungades bilen från alla sidor av tusentals skrikande flickor.
s-112 Jag såg deras tårstrimmiga ansikten ångestfyllt tryckas mot bilens fönster och vindruta.
s-113 Det kan inte ha varat mer än ett ögonblick; de insåg att deras byte fanns någon annanstans och försvann lika demoniskt som de hade dykt upp.
s-114 När mor gick ur bilen för att prata med polisen var en trasig banderoll med ordet HELP! det enda som vittnade om vad som hade hänt.
s-115 Möblerna var enkla: ett avlutat bord i sykomorträ, en djup diskho i emalj, några udda stolar och en stinkande Rayburnspis som var koleldad och lämnade sot farmors scones.
s-116 När jag stod beredd att åka med nattväskan packad gav mor mig en flaska desinfektionsmedel.
s-117 'Till uthuset', sa hon.
s-118 'Tala inte om det för farmor.'
s-119 Tala inte om det för farmor.
s-120 Min farmor hade varit hedersmedlem i hemliga polisen ända sedan den dag jag föddes.
s-121 Det var omöjligt att dölja någonting för henne.
s-122 När jag kom in i hennes kök via bakdörren genomsökte hon mig från topp till , tog ifrån mig desinfektionsmedlet och gav mig en overall att dra mig.
s-123 'Hjälp mig att städa toaletten', sa hon.
s-124 Jag var strängt förbjuden att lyssna till Beatles och deras musik var strängt förbjuden vid de numera månatliga fester som mina föräldrar anordnade för alla som ville komma.
s-125 Jag började gruva mig för de där festerna; de okända kvinnorna som brukade komma upp övervåningen och gråta ut i gästrummet;
s-126 de fulla och ännu fullare männen som brukade prata om kriget och klappa varandra knäna.
s-127 Jag övertalade mina föräldrar att låta mig bo över hos farmor dessa festkvällar.
s-128 Mor var tveksam, eftersom hon tyckte att farmor var ohygienisk.
s-129 Det fanns ingen grund för detta annat än farmors hårdnackade vägran att installera en inomhustoalett eller att besöka någon av min mors Tupperwarekvällar.
s-130 'Vart skulle hon?'
s-131 'Varför det?'
s-132 Och spände han blicken i mig sitt speciella sätt för att försöka se lyckan samma sätt som han kunde se en chans till en god affär.
s-133 'Pöbelvälde', sa far och funderade att flytta till Southampton.
s-134 Stackars unge, skickad ur hand i hand som en tobakspung, en fräsch, rosig drog som utlovade hopp och förändring, åtminstone för stunden.
s-135 Min familj missbrukar sentimentalitet.
s-136 Om detta låter grymt är det endast den grymhet som kommer ur alltför ingående och alltför långvariga iakttagelser.
s-137 Oförmögna att ge uttryck för sina känslor i vardagslag behöver de alla slags legitima ursäkter för att göra det.
s-138 De kan inte säga 'Jag älskar dig' säger de 'Är hon inte söt?' och 'Duktig flicka'.
s-139 De kan ge sken av att leva gott, alltid en ny fest i antågande och mor som planerar ett nytt canapérecept redan medan hon proppar i mina släktingar de canapéer hon just har bakat.
s-140 När de var framme backade far in ett lastområde och farmor steg fram ur skuggorna.
s-141 Den 8 juni 1960. Liverpool, England. Solen i Tvillingarnas tecken.
s-142 Medan jag försökte smälta denna osannolika uppenbarelse, ägnade sig farmor åt att dansa twist, eller något som snarare kunde beskrivas som bålrullningar, eftersom de två rörliga delarna utgjordes av bålen och huvudet.
s-143 Armarna höll hon böjda och stela framför sig, fötterna stod brett isär.
s-144 'Fritt fram', sa farmor.
s-145 köksbordet stod en splitterny ljusblå Dansetteskivspelare.
s-146 skivtallriken låg en 45-varvare med Beatles sjungande 'Help!'
s-147 När vi var klara med utgrävningen av dasset och hade lagt rent sågspån i botten för att aktivera den nya komposteringen, sa farmor att hon hade en överraskning åt mig.
s-148 Hon fick mig att ställa mig i ena hörnet av köket bakom det minnesvärda oljestället, medan hon rasslade och trasslade fram något ur kolförrådet.
s-149 Jag hörde knaster och skrap och något som lät som damm en grammofonnål.
s-150 Jag tittade matsedeln.
s-151 MATEN SMAKAR BÄTTRE ITALIENSKA.
s-152 Svårigheten. Någonting hos henne, någonting hos honom, någonting som jag hade ärvt men inte mina systrar.
s-153 Hästen som för var basunstöt frustar Huj!
s-154 Varför brottas hela natten med en ängel när brottningsmatchen bara gör en ofärdig?
s-155 Varför inte sin väg?
s-156 Varför inte sova?
s-157 Han hade fått lära sig att hålla i mitt huvud och stötta min bräckliga ryggrad, och jag tycker mig minnas hur jag högtidligt satt hans utsträckta handflata och försökte fixera den oskarpa bilden av honom som ängsligt och enträget betraktade mig, som om jag kunde avslöja för honom vem han var.
s-158 'Nej'. sa farmor.
s-159 Jag växte.
s-160 Som lång och tystlåten nioåring var jag olycklig.
s-161 Min far, som hade övergivit sin religion men inte den vidskeplighet som medföljde den, tolkade min förtvivlan som ett bevis för arvsynden.
s-162 Eftersom det inte kunde finnas något skäl för mig att vara olycklig måste förtvivlan tillhöra människans grundvillkor.
s-163 Hur kunde han tro att han skulle undgå det som ett oskyldigt barn inte kunde undgå?
s-164 I likhet med farmor hade han anlag för svårmod, men hon hade behållit sin Gud och därför också sin tro nåden.
s-165 Far kunde inte finna någon nåd för egen del och erbjöd ingen heller.
s-166 'Har han sagt det?'
s-167 'Det var här jag mötte honom', sa hon.
s-168 '1947, samma dag jag föddes...'
s-169 I mina mardrömmar öste Tiden upp havet i sin huva och bar iväg med det.
s-170 Han ställde sig vid världens ände och hällde ut havet i rymden.
s-171 'Där finns det väl inget hav?'
s-172 Ingen kan betvivla att far hade velat ha en pojke.
s-173 Han hade utgått ifrån att han skulle en pojke.
s-174 sent som en vecka efter min födsel fortsatte han att fråga 'Hur mår han?'
s-175 Farmor berättade för mig att han hade vänt uppochner mig i sina väldiga händer och hållit upp mig i ljuset med V-ställda ben för att försäkra sig om att mina könsorgan inte låg döda där inne.
s-176 Han litade inte läkare.
s-177 Den vita rocken och stetoskopet föreföll honom som ett sätt att gömma sig för världen.
s-178 Han avskydde all överlägsenhet och auktoritet, men hade han förstås aldrig varit sjuk.
s-179 Hon skulle vara grånad, hon skulle vara fårad, hon skulle vara överviktig, hon skulle vara slarvigt klädd.
s-180 Hon skulle ha poetromantiska sockor och sandaler och ögonen bakom glas, likt utställningsföremål i ett museum.
s-181 Jag kunde se henne framför mig, håret och huden väg att ta slut, hoppet instängt inom henne.
s-182 Jag skulle spola ner henne i avloppet.
s-183 'David, du har fått precis allt du ville.'
s-184 'Vad ville jag ?'
s-185 'Ville du inte bli någon?'
s-186 'Ville inte du?'
s-187 Mina föräldrars hus var rent att det gjorde mig sjuk.
s-188 Mycket har det ordats om hygienens fördelar men det talas tystare om tvättmedelseksem, astma av heltäckningsmattor, allergiska reaktioner rengöringskrämer, kliande fingrar runt burken med blekningsmedel, drogeffekter av ångorna från putsmedel.
s-189 Vad som var ännu värre var att mor hade upptäckt nylonet, lättvättat, och nonchalerade min fotsvamp och de röda strimmorna mellan mina ben där nylontrosornas nylonspetsar förde krig mot min ickenylonhud.
s-190 Mor och dotter, sekulariserade, avskilda.
s-191 Pappa som vid obevakade ögonblick vinkade till sig barnet, tog med henne in i sitt hemliga rum och visade henne symboler och ädelstenar.
s-192 Hon hade navigerat genom sina föräldrars fientliga farvatten med ett barns grannlagenhet, lärande sig att hålla den enes bekännelser ifrån den andre.
s-193 Lärande sig att dölja kärleken.
s-194 Farmor tog fram ett par böcklingar och värmde dem hastigt åt oss i smör och vatten.
s-195 Hon frågade om min far, iakttog min kropp utan att lyssna vad jag sa, vad kunde jag säga?
s-196 Jag älskade honom och han skrämde mig.
s-197 'Mitt fel', sa hon för sig själv. 'Mitt fel.'
s-198 De talade inte mer om det.
s-199 Far tog sin hatt och halsduk och gick ner till hamnen.
s-200 Där nere fanns det män som han kände, sysslolösa som han, och de avundades honom hans pengar, och trots att han inte var dum nog att avundas dem deras fattigdom fanns det en bit av honom som ångrade allt han hade gjort.
s-201 De drack tillsammans. Han drack ensam.
s-202 Han ville göra dem sällskap till det ruffiga Admiral Arms, men vad hade han för rätt att glatt berusa sig när de måste hem till fattigmat och obetalda räkningar?
s-203 Han var i desperat behov av att säga 'Jag är olycklig'.
s-204 Hur skulle han kunna säga det till dem?

Text viewDownload CoNNL-U