| s-101
| Min mor såg mer förströdd ut än vanligt och hade ljuset tänt hela natten. |
| s-102
| Det var inte meningen att vi skulle märka något. |
| s-103
| Nu på vintern låg huset i mörker nästan hela dagarna och frosten färgade gräset vitt. |
| s-104
| Mina systrar och jag lekte tysta i den kylstela luften och vår andedräkt värmde tillfälligtvis upp frusenheten närmast oss. |
| s-105
| Vi väntade och väntade och tittade på klockan. |
| s-106
| Innan vi gav oss av hade vi ett möte med min rektor. |
| s-107
| Jag hade just börjat på mellanstadiet och var rastlös och ouppmärksam. |
| s-108
| Rektorn, som hade noterat att jag åtnjöt varje förmån som livet kunde tänkas erbjuda, tog för givet att jag var antingen olydig eller dum. |
| s-109
| Han var alltför rädd för min rugbybrede far för att använda någotdera av dessa ord, det förstår jag åtminstone nu, men då trodde jag att han menade precis det han sa. |
| s-110
| Under de följande åtta åren levde jag instängd i hans lådfacks hemska kval. |
| s-111
| I samma sekund gungades bilen från alla sidor av tusentals skrikande flickor. |
| s-112
| Jag såg deras tårstrimmiga ansikten ångestfyllt tryckas mot bilens fönster och vindruta. |
| s-113
| Det kan inte ha varat mer än ett ögonblick; de insåg att deras byte fanns någon annanstans och försvann lika demoniskt som de hade dykt upp. |
| s-114
| När mor gick ur bilen för att prata med polisen var en trasig banderoll med ordet HELP! det enda som vittnade om vad som hade hänt. |
| s-115
| Möblerna var enkla: ett avlutat bord i sykomorträ, en djup diskho i emalj, några udda stolar och en stinkande Rayburnspis som var koleldad och lämnade sot på farmors scones. |
| s-116
| När jag stod beredd att åka med nattväskan packad gav mor mig en flaska desinfektionsmedel. |
| s-117
| 'Till uthuset', sa hon. |
| s-118
| 'Tala inte om det för farmor.' |
| s-119
| Tala inte om det för farmor. |
| s-120
| Min farmor hade varit hedersmedlem i hemliga polisen ända sedan den dag jag föddes. |
| s-121
| Det var omöjligt att dölja någonting för henne. |
| s-122
| När jag kom in i hennes kök via bakdörren genomsökte hon mig från topp till tå, tog ifrån mig desinfektionsmedlet och gav mig en overall att dra på mig. |
| s-123
| 'Hjälp mig att städa på toaletten', sa hon. |
| s-124
| Jag var strängt förbjuden att lyssna till Beatles och deras musik var strängt förbjuden vid de numera månatliga fester som mina föräldrar anordnade för alla som ville komma. |
| s-125
| Jag började gruva mig för de där festerna; de okända kvinnorna som brukade komma upp på övervåningen och gråta ut i gästrummet; |
| s-126
| de fulla och ännu fullare männen som brukade prata om kriget och klappa varandra på knäna. |
| s-127
| Jag övertalade mina föräldrar att låta mig få bo över hos farmor dessa festkvällar. |
| s-128
| Mor var tveksam, eftersom hon tyckte att farmor var ohygienisk. |
| s-129
| Det fanns ingen grund för detta annat än farmors hårdnackade vägran att installera en inomhustoalett eller att besöka någon av min mors Tupperwarekvällar. |
| s-130
| 'Vart skulle hon?' |
| s-131
| 'Varför det?' |
| s-132
| Och så spände han blicken i mig på sitt speciella sätt för att försöka se lyckan på samma sätt som han kunde se en chans till en god affär. |
| s-133
| 'Pöbelvälde', sa far och funderade på att flytta till Southampton. |
| s-134
| Stackars unge, skickad ur hand i hand som en tobakspung, en fräsch, rosig drog som utlovade hopp och förändring, åtminstone för stunden. |
| s-135
| Min familj missbrukar sentimentalitet. |
| s-136
| Om detta låter grymt är det endast den grymhet som kommer ur alltför ingående och alltför långvariga iakttagelser. |
| s-137
| Oförmögna att ge uttryck för sina känslor i vardagslag behöver de alla slags legitima ursäkter för att få göra det. |
| s-138
| De kan inte säga 'Jag älskar dig' så då säger de 'Är hon inte söt?' och 'Duktig flicka'. |
| s-139
| De kan ge sken av att leva gott, alltid en ny fest i antågande och mor som planerar ett nytt canapérecept redan medan hon proppar i mina släktingar de canapéer hon just har bakat. |
| s-140
| När de var framme backade far in på ett lastområde och farmor steg fram ur skuggorna. |
| s-141
| Den 8 juni 1960. Liverpool, England. Solen i Tvillingarnas tecken. |
| s-142
| Medan jag försökte smälta denna osannolika uppenbarelse, ägnade sig farmor åt att dansa twist, eller något som snarare kunde beskrivas som bålrullningar, eftersom de två rörliga delarna utgjordes av bålen och huvudet. |
| s-143
| Armarna höll hon böjda och stela framför sig, fötterna stod brett isär. |
| s-144
| 'Fritt fram', sa farmor. |
| s-145
| På köksbordet stod en splitterny ljusblå Dansetteskivspelare. |
| s-146
| På skivtallriken låg en 45-varvare med Beatles sjungande 'Help!' |
| s-147
| När vi var klara med utgrävningen av dasset och hade lagt rent sågspån i botten för att aktivera den nya komposteringen, sa farmor att hon hade en överraskning åt mig. |
| s-148
| Hon fick mig att ställa mig i ena hörnet av köket bakom det minnesvärda oljestället, medan hon rasslade och trasslade fram något ur kolförrådet. |
| s-149
| Jag hörde knaster och skrap och något som lät som damm på en grammofonnål. |
| s-150
| Jag tittade på matsedeln. |
| s-151
| MATEN SMAKAR BÄTTRE PÅ ITALIENSKA. |
| s-152
| Svårigheten. Någonting hos henne, någonting hos honom, någonting som jag hade ärvt men inte mina systrar. |
| s-153
| Hästen som för var basunstöt frustar Huj! |
| s-154
| Varför brottas hela natten med en ängel när brottningsmatchen bara gör en ofärdig? |
| s-155
| Varför inte gå sin väg? |
| s-156
| Varför inte sova? |
| s-157
| Han hade fått lära sig att hålla i mitt huvud och stötta min bräckliga ryggrad, och jag tycker mig minnas hur jag högtidligt satt på hans utsträckta handflata och försökte fixera den oskarpa bilden av honom som ängsligt och enträget betraktade mig, som om jag kunde avslöja för honom vem han var. |
| s-158
| 'Nej'. sa farmor. |
| s-159
| Jag växte. |
| s-160
| Som lång och tystlåten nioåring var jag olycklig. |
| s-161
| Min far, som hade övergivit sin religion men inte den vidskeplighet som medföljde den, tolkade min förtvivlan som ett bevis för arvsynden. |
| s-162
| Eftersom det inte kunde finnas något skäl för mig att vara olycklig måste förtvivlan tillhöra människans grundvillkor. |
| s-163
| Hur kunde han tro att han skulle undgå det som ett oskyldigt barn inte kunde undgå? |
| s-164
| I likhet med farmor hade han anlag för svårmod, men hon hade behållit sin Gud och därför också sin tro på nåden. |
| s-165
| Far kunde inte finna någon nåd för egen del och erbjöd ingen heller. |
| s-166
| 'Har han sagt det?' |
| s-167
| 'Det var här jag mötte honom', sa hon. |
| s-168
| '1947, samma dag jag föddes...' |
| s-169
| I mina mardrömmar öste Tiden upp havet i sin huva och bar iväg med det. |
| s-170
| Han ställde sig vid världens ände och hällde ut havet i rymden. |
| s-171
| 'Där finns det väl inget hav?' |
| s-172
| Ingen kan betvivla att far hade velat ha en pojke. |
| s-173
| Han hade utgått ifrån att han skulle få en pojke. |
| s-174
| Så sent som en vecka efter min födsel fortsatte han att fråga 'Hur mår han?' |
| s-175
| Farmor berättade för mig att han hade vänt uppochner på mig i sina väldiga händer och hållit upp mig i ljuset med V-ställda ben för att försäkra sig om att mina könsorgan inte låg döda där inne. |
| s-176
| Han litade inte på läkare. |
| s-177
| Den vita rocken och stetoskopet föreföll honom som ett sätt att gömma sig för världen. |
| s-178
| Han avskydde all överlägsenhet och auktoritet, men så hade han förstås aldrig varit sjuk. |
| s-179
| Hon skulle vara grånad, hon skulle vara fårad, hon skulle vara överviktig, hon skulle vara slarvigt klädd. |
| s-180
| Hon skulle ha poetromantiska sockor och sandaler och ögonen bakom glas, likt utställningsföremål i ett museum. |
| s-181
| Jag kunde se henne framför mig, håret och huden på väg att ta slut, hoppet instängt inom henne. |
| s-182
| Jag skulle spola ner henne i avloppet. |
| s-183
| 'David, du har fått precis allt du ville.' |
| s-184
| 'Vad ville jag då?' |
| s-185
| 'Ville du inte bli någon?' |
| s-186
| 'Ville inte du?' |
| s-187
| Mina föräldrars hus var så rent att det gjorde mig sjuk. |
| s-188
| Mycket har det ordats om hygienens fördelar men det talas tystare om tvättmedelseksem, astma av heltäckningsmattor, allergiska reaktioner på rengöringskrämer, kliande fingrar runt burken med blekningsmedel, drogeffekter av ångorna från putsmedel. |
| s-189
| Vad som var ännu värre var att mor hade upptäckt nylonet, så lättvättat, och nonchalerade min fotsvamp och de röda strimmorna mellan mina ben där nylontrosornas nylonspetsar förde krig mot min ickenylonhud. |
| s-190
| Mor och dotter, sekulariserade, avskilda. |
| s-191
| Pappa som vid obevakade ögonblick vinkade till sig barnet, tog med henne in i sitt hemliga rum och visade henne symboler och ädelstenar. |
| s-192
| Hon hade navigerat genom sina föräldrars fientliga farvatten med ett barns grannlagenhet, lärande sig att hålla den enes bekännelser ifrån den andre. |
| s-193
| Lärande sig att dölja kärleken. |
| s-194
| Farmor tog fram ett par böcklingar och värmde dem hastigt åt oss i smör och vatten. |
| s-195
| Hon frågade om min far, iakttog min kropp utan att lyssna på vad jag sa, vad kunde jag säga? |
| s-196
| Jag älskade honom och han skrämde mig. |
| s-197
| 'Mitt fel', sa hon för sig själv. 'Mitt fel.' |
| s-198
| De talade inte mer om det. |
| s-199
| Far tog sin hatt och halsduk och gick ner till hamnen. |
| s-200
| Där nere fanns det män som han kände, sysslolösa som han, och de avundades honom hans pengar, och trots att han inte var dum nog att avundas dem deras fattigdom fanns det en bit av honom som ångrade allt han hade gjort. |