| s-101
| 'Ät fort! |
| s-102
| Hon var redan iförd en laxrosa cocktailklänning. |
| s-103
| Harry tvättade sig om händerna och kastade snabbt i sig sin ynkliga kvällsmat. |
| s-104
| I samma ögonblick han hade ätit färdigt slet moster Petunia bort hans tallrik. |
| s-105
| Då Harry gick förbi dörren till vardagsrummet uppfångade han en skymt av morbror Vernon och Dudley i fluga och smokingjacka. |
| s-106
| Han hade nätt och jämnt hunnit upp på avsatsen en trappa upp när dörrklockan ringde och morbror Vernons ilskna ansikte dök upp vid foten av trappan. |
| s-107
| Harry gick på tå fram till sovrummet, smög in, stängde dörren och vände sig mot sängen för att sjunka ner på den. |
| s-108
| Problemet var att det redan satt någon där. |
| s-109
| Harry lyckades avhålla sig från att skrika till, men det var nära ögat. |
| s-110
| Den lilla varelsen på sängen hade stora, fladdermusliknande öron och utstående gröna ögon, stora som tennisbollar. |
| s-111
| Harry förstod ögonblickligen att det var samma varelse som hade betraktat honom från trädgårdshäcken på morgonen. |
| s-112
| Medan de stirrade på varandra hörde Harry Dudleys röst från hallen. |
| s-113
| 'Låt mig ta era ytterkläder, mr och mrs Mason.' |
| s-114
| Varelsen gled ner från sängen och bugade så djupt att spetsen på den långa, smala näsan vidrörde mattan. |
| s-115
| Harry lade märke till att den var klädd i något som såg ut som ett gammalt örngott, med uppslitsade öppningar för armar och ben. |
| s-116
| 'T-tack', sade Harry. Han smög tyst utmed väggen och sjönk ner på skrivbordsstolen intill Hedwig, som sov i sin stora bur. |
| s-117
| Bara Dobby. |
| s-118
| 'Öh jag vill inte vara oartig eller så, men det här är inte nåt lämpligt tillfälle för mig att ha en husalf i rummet.' |
| s-119
| Moster Petunias höga, falska skratt hördes från vardagsrummet. |
| s-120
| Alfen hängde dystert med huvudet. |
| s-121
| Folk glodde på honom genom gallret, där han låg utsvulten och svag på en bädd av halm. |
| s-122
| Sedan dök familjen Dursley upp och Dudley skakade burens galler så att det rasslade medan han skrattade åt Harry. |
| s-123
| 'Lämna mig i fred lägg av jag försöker sova' |
| s-124
| Han slog upp ögonen. |
| s-125
| Månljuset sken in genom fönstergallret. |
| s-126
| Och där var någon som stirrade på honom mellan gallerstängerna, någon med fräknigt ansikte, rött hår och lång näsa. |
| s-127
| Det var Ron Weasley som var utanför Harrys fönster. |
| s-128
| Harry gapade stort när den fulla innebörden av vad han såg gick upp för honom. |
| s-129
| Ron lutade sig ut genom bakfönstret på en gammal blågrön bil, som var parkerad mitt i luften. |
| s-130
| I framsätet satt Fred och George, Rons äldre tvillingbröder, och flinade glatt mot Harry. |
| s-131
| 'Varför har du inte svarat på mina brev? |
| s-132
| 'Lite magstarkt för att komma från dig', sade Harry och tittade på den svävande bilen. |
| s-133
| 'Sluta snacka', sade Ron. 'Vi har kommit för att ta med dig hem till oss.' |
| s-134
| 'Om Dursleys vaknar är jag dödens', sade Harry medan han knöt fast repet hårt om en stång och Fred rusade motorn. |
| s-135
| Harry klev tillbaka in i skuggorna bredvid Hedwig, som tycktes ha förstått hur viktigt det här var och höll sig stilla och tyst. |
| s-136
| Motorn gick upp i allt högre varv, och med ett högljutt krasande drogs plötsligt gallret loss då Fred körde rakt upp i luften. Harry sprang tillbaka till fönstret och såg hur gallerstängerna dinglade någon meter ovanför marken. |
| s-137
| Flåsande hivade Ron upp dem i bilen. |
| s-138
| Harry lyssnade ängsligt, men det hördes inget ljud från makarna Dursleys sängkammare. |
| s-139
| När stängerna låg i säkert förvar hos Ron i baksätet, backade Fred så nära Harrys fönster som möjligt. |
| s-140
| 'Inlåsta i skrubben under trappan, och jag kan inte komma ut ur det här rummet' |
| s-141
| Fred och George klättrade försiktigt in i Harrys rum genom fönstret. |
| s-142
| Man måste ge dem sitt erkännande, tänkte Harry, då George tog fram en vanlig hårnål ur fickan och började dyrka upp låset. |
| s-143
| Det hördes ett svagt klick och dörren svängde upp. |
| s-144
| 'Se upp för nedersta trappsteget, det knarrar', viskade Harry tillbaka då tvillingarna försvann ut på den mörka trappavsatsen. |
| s-145
| Harry rusade omkring i rummet och samlade ihop sina saker och förpassade dem vidare ut genom fönstret till Ron. |
| s-146
| Sedan gick han och hjälpte Fred och George att lyfta kofferten uppför trappan. |
| s-147
| Harry hörde hur morbror Vernon hostade till. |
| s-148
| Till sist var de uppe på avsatsen, flämtande och flåsande, och bar kofferten genom Harrys rum fram till det öppna fönstret. |
| s-149
| Fred klev tillbaka in i bilen för att dra ut kofferten tillsammans med Ron, och Harry och George sköt på inifrån sovrummet. |
| s-150
| Bit för bit gled den genom fönstret. |
| s-151
| Morbror Vernon hostade igen. |
| s-152
| Harry och George vräkte axlarna mot kofferten och den gled ut genom fönstret och in i baksätet på bilen. |
| s-153
| Men då Harry klättrade upp på fönsterbrädan hördes det plötsligt ett högt skrik bakom honom, omedelbart följt av morbror Vernons tordönsröst. |
| s-154
| Harry störtade tillbaka genom rummet just som ljuset ute på trappavsatsen tändes. |
| s-155
| Han slet till sig Hedwigs bur, rusade fram till fönstret och räckte ut den till Ron. |
| s-156
| Han var precis på väg att kravla sig tillbaka upp på byrån när morbror Vernon bultade på den upplåsta dörren – och den for upp med en skräll. |
| s-157
| Under en bråkdels sekund stod morbror Vernon inramad i dörröppningen, sedan gav han ifrån sig ett bölande som en ilsken tjur, dök mot Harry och fick tag i hans vrist. |
| s-158
| Ron, Fred och George grep Harry i armarna och drog så hårt de kunde. |
| s-159
| 'Petunia!' vrålade morbror Vernon. |
| s-160
| Pojkarna Weasley gjorde ett jättehårt ryck och Harrys ben gled ur morbror Vernons grepp. |
| s-161
| Harry kunde inte tro det var sant – han var fri. |
| s-162
| Han vevade ner fönstret och tittade tillbaka på de krympande takåsarna på Privet Drive medan nattvinden slet i hans hår. |
| s-163
| Morbror Vernon, moster Petunia och Dudley hängde allesammans ut genom Harrys fönster, mållösa av häpnad. |
| s-164
| Bröderna Weasley vrålade av skratt och Harry lutade sig tillbaka i sätet med ett flin som gick från öra till öra. |
| s-165
| 'Släpp ut Hedwig', sade han till Ron, 'hon kan flyga bakom oss. |
| s-166
| George räckte över hårnålen till Ron och ett ögonblick senare svävade Hedwig glatt ut genom fönstret och flög längs sidan av dem som ett spöke. |
| s-167
| Harry berättade allt om Dobby, om varningen han hade gett Harry och om fiaskot med gräddtårtan. |
| s-168
| Det blev en lång, chockad tystnad när han hade slutat. |
| s-169
| 'Definitivt misstänkt', instämde George. |
| s-170
| Han såg hur Fred och George tittade på varandra. |
| s-171
| 'Njaa', sade Fred, 'vi kan väl säga så här: husalfer har sin egen starka trolldomskraft, men de brukar inte kunna använda den utan lov från sin husbonde. |
| s-172
| Jag skulle tro att nån skickade gamle Dobby för att hindra dig från att komma tillbaka till Hogwarts. |
| s-173
| Nån som ville spela dig ett spratt. |
| s-174
| 'Draco Malfoy?' sade George och vände sig om. |
| s-175
| 'Han var en ivrig anhängare till Ni-vet-vem.' |
| s-176
| Harry hade hört de här ryktena om Malfoys familj förut, och de förvånade honom inte alls. |
| s-177
| Malfoy fick Dudley Dursley att framstå som en snäll, hänsynsfull och vek pojke. |
| s-178
| 'Ja, mamma önskar jämt att vi hade en husalf som kunde ta hand om strykningen', sade George. |
| s-179
| Harry satt tyst. |
| s-180
| Eftersom Draco Malfoy alltid tycktes ha det finaste och dyraste av allting måste hans familj vältra sig i trollguld. Han kunde precis föreställa sig Malfoy svassa omkring på en pampig herrgård. |
| s-181
| Att skicka en alf ur tjänarstaben för att hindra Harry från att fara tillbaka till Hogwarts var just en sån sak som Malfoy kunde tänkas göra. |
| s-182
| Kanske hade det varit dumt av Harry att ta Dobbys varning på allvar? |
| s-183
| Jag trodde först det var Errols fel' |
| s-184
| Han är urgammal. |
| s-185
| Det skulle inte vara första gången han fallit ihop vid brevutbärning. |
| s-186
| 'Ugglan som mamma och pappa köpte till Percy när han blev vald till prefekt', sade Fred från framsätet. |
| s-187
| Han kan ju inte hålla på och polera sitt prefektemblem hur många gånger som helst. |
| s-188
| Du kör alldeles för långt åt väster, Fred', tillade han och pekade på en kompass på instrumentbrädan. |
| s-189
| Fred snurrade på ratten. |
| s-190
| 'Han arbetar på den tråkigaste avdelningen', sade Ron. |
| s-191
| Som till exempel när en gammal häxa dog förra året och hennes teservis såldes till en antikaffär. |
| s-192
| En mugglarkvinna köpte den, tog med den hem och försökte servera te i den åt sina vänner. |
| s-193
| 'Vad hände?' |
| s-194
| Fred skrattade. |
| s-195
| Han tar isär dem, förtrollar dem och sätter ihop dem igen. |
| s-196
| Om han gjorde en razzia i vårt hus skulle han bli tvungen att anhålla sig själv på fläcken. |
| s-197
| Det gör mamma vansinnig.' |
| s-198
| En svag rosafärgad glöd skymtade längs horisonten i öster. |
| s-199
| Fred styrde bilen nedåt och Harry såg ett mörkt lapptäcke av fält och träddungar. |
| s-200
| Lägre och lägre ner susade den flygande bilen. |