s-405
| Jag har inga som helst känslor när det gäller Hitler. |
s-406
| Nej, men det borde du ha, sade mrs Wentz, nästan drömmande. |
s-407
| Varken mer eller mindre än vad du känner inför det som har drabbat afrikaner. |
s-408
| Det är samma sak alltihop. |
s-409
| En slav i ett fartygs lastrum på artonhundratalet och en jude eller en zigenare i ett koncentrationsläger under nittonhundrafyrtitalet. |
s-410
| För all del... jag fyllde både sjutton och arton år i interneringslägret i Fort Howard, som gäst hos Hennes Majestäts guvernör, svarade Odara, så mycket vet jag. |
s-411
| Hennes båda bröder dog i Auschwitz, sade Hjalmar Wentz; |
s-412
| men hans hustru hade börjat tala med Jo-Ann Pettigrew, som bjöd omkring små rostade marshmallow-klunsar spetsade på en lång gaffel. |
s-413
| För guds skull, Timothy, sluta opp med att stå där och grina med tänderna. Hugg dom i nånting i stället! |
s-414
| Evelyn Odara talade till sin man som ingen kvinna från trakten skulle understå sig; men han nonchalerade det – som om han gav svar på tal med sina landsmäns självklara inställning att ingen i vilket fall som helst hörde vad kvinnor sade. |
s-415
| Han sade ilsket till Wentz, riktade sig till hustrun genom mannen: Vad fick du i gengäld som var värt det hela? |
s-416
| Utan att se på någon sade Margot Wentz: Sånt kan man inte säga. |
s-417
| Hon vickade på fingrarna som blivit klibbiga av marshmallowen, och hennes man tog upp näsduken ur fickan och räckte henne den. |
s-418
| Det var den kvällen då Bray, Neil, Evelyn Odara, en av flyktingarna från Sydafrika, Pettigrews och några andra gav sig i väg till Sputnikbaren. |
s-419
| Medan Bray stod och hängde tillsammans med Odaras och makarna Wentz, tog Jo-Ann Pettigrew sin sista marshmallow, som hon inte hade lyckats förmå honom att äta, stoppade den i munnen och gjorde ett litet tecken åt de andra att hon hade någonting som de allesammans måste höra på. |
s-420
| Rebecca har varit på Sputnikbaren, och hon påstår att den är fantastiskt tjusig nu. |
s-421
| Dom har slagit ut en vägg mot den där gården, eller vad man ska kalla det, och har dans där. |
s-422
| Inklusive tjejer. |
s-423
| Vanurå? sade Neil. |
s-424
| Och vem av oss är det som kan ha gått med Rebecca på Sputnikbaren? |
s-425
| Alla skrattade. |
s-426
| Jamen vad tycker ni... skulle vi inte kunna ta och ge oss i väg dit allihopa, va! |
s-427
| Unga mrs Pettigrew gick omkring i ett tillstånd av ständig entusiasm; |
s-428
| hennes långa, lockiga hår glänste av regndroppsdiamanter, eftersom hon hade rostat sina marshmallows över elden där ute. |
s-429
| Hon var antropolog, vilket Bray tog som en förklaring på hennes stora förtjusning i att anordna utflykter, då hon brukade bära sin lilla baby i ett bylte på ryggen på afrikanskt maner. |
s-430
| Vem var det! |
s-431
| Nytt allmänt skratt. |
s-432
| Nej nej... nåja... det var Ras som tog henne med sig... |
s-433
| Jaså minsann, det var Ras! |
s-434
| Sputnikbaren, va! |
s-435
| Jo jag tackar jag! |
s-436
| Rebecca Edwards kom in från verandan, godmodigt leende, undrande inför replikerna som slungades mot henne. |
s-437
| Dom har såna där glödlampor som man ser på filmer runt omkring stjärnornas toalettbord, sade hon, och dom tänds och släcks och bildar orden LEVE OAVHÄNGIGHETEN! |
s-438
| Under allmän villervalla beslöt man på fläcken att bege sig dit. |
s-439
| Dando ville inte följa med, och Vivien var tvungen att gå hem till barnen, och Rebecca Edwards framhöll att också hennes var ensamma. |
s-440
| Neil envisades med att Bray måste följa med; |
s-441
| han tillhörde den sortens människor som, sent om kvällarna, plötsligt grips av ett desperat behov av ett visst bestämt sällskap. |
s-442
| Men när Neil, Bray, Evelyn Odara och sydafrikanen slutligen hade tagit sig ner till fattigbasaren hade de andra ännu inte kommit. |
s-443
| De gick in på Sputnikbaren för en stund. Musiken träffade dem som en stöt för huvudet, varpå någon sade att han hade för sig att de hade kommit överens om att träffas vid järnvägsövergången. |
s-444
| Och därmed började den sortens jakt i det nattliga mörkret som Bray förstod att Neil Bayley var våldsamt förtjust i. |
s-445
| Allesammans for tillbaka in i stan till huset där flickan Edwards bodde – |
s-446
| Neil stod på en månbelyst plätt framför den mörka byggnaden och ropade upp, men ingen svarade. |
s-447
| De stannade någonstans och plockade upp en man som ville ha lift; han stod där infångad av strålkastarljuset med hatten i hand; det var bara den rena vita skjortan som hade skymtat vid sidan av den mörka vägen. |
s-448
| När han svarade på Neils tilltal använde han frikostigt titeln bwana, vilket en vit man rimligen borde vänta sig om han skulle nedlåta sig till något sådant som att stanna för en svart liftare utefter vägen, och när han hade slagit sig ner i bilen bredvid Bray och sydafrikanen, satt han där bland dessa svarta och vita stadsbor lik en igelkott som rullat ihop sig vid beröring. |
s-449
| Bray visste – nu när han var tillbaka på nytt i detta land, på nytt medveten om sin längd och ljusa hy, nästan som om de varit en form av aggression som han själv inte rådde för – att mannen drog sig undan kontakt med honom. |
s-450
| Evelyns, Neils och sydafrikanens röster virvlade kring bilen; |
s-451
| i det klara månljuset körde de förbi mangoträdens skuggor, vilka låg under träden som sovande djur; |
s-452
| en åsna gick och betade bland sönderslaget porslin på en avskrädeshög; |
s-453
| moskéns färger avtecknade sig nästan helt, liksom de silverglänsande skyddsgallren för fönstren i de rikt utsirade husen i den indiska stadsdelen. |
s-454
| Fattigbasaren hade anlagts redan för länge sedan mer eller mindre på en slump; butiker dök upp helt plötsligt, gator korsade varandra härs och tvärs, bilen skumpade och gungade. |