| s-305
| Wentz, Hjalmar Wentz. Vi träffades på planet. |
| s-306
| Roland Dando sa att vi antagligen skulle träffa er på The Rhino. |
| s-307
| De drog sig åt sidan med sina tallrikar, och Wentz riktade sig till en kvinna som hade slagit sig ner i en av trädgårdsstolarna: Margot – får jag föreställa överste Bray. |
| s-308
| Nej, nej... sitt för allt i världen kvar! |
| s-309
| I den allmänna uppståndelsen för att hitta någonstans där han kunde sitta såg han skenet från elden under spettet glimma över de glänsande släta ytorna i kvinnans ansikte alldeles som i glasen och i knivarnas och gafflarnas rörelser. |
| s-310
| Det blonda håret var uppborstat från en hög, rund panna och bakom öronen, på ett sätt som han förknippade med energiskt verksamma, kompetenta kvinnor. |
| s-311
| Pröva på lite, Margot, det smakar härligt... |
| s-312
| Som om jag inte vore tjock nog ändå... |
| s-313
| Men hon tog en liten bit frasig svål från sin mans gaffel. |
| s-314
| Uppriktigt sagt så är det här första gången på en hel vecka som vi har haft en chans att få slå oss ner och äta. |
| s-315
| Margot har varit tvungen att stå i köket själv från sex på morronen, en del kvällar ända till tio. |
| s-316
| Hon har bokstavligen inte suttit vid ett dukat bord... |
| s-317
| Nja, nästan på... Jag måste i varje fall ha druckit hundratals koppar kaffe... |
| s-318
| Ja, med ena handen. Medan du rörde i grytorna för fullt med den andra. |
| s-319
| Kocken gav sig i väg för att vara med på självständighetsfesten, och sen dess har vi inte sett till honom... bara en liten stund på eftermiddan, sa han, bara för att titta på alla storheter som man har sett i tidningarna... tja, vad skulle man säga? |
| s-320
| Vi tyckte att det i alla fall var hans stora dag. |
| s-321
| Kvinnan blottade ett välformat leende i mörkret. |
| s-322
| Hur i all världens dar har ni kunnat klara er? undrade Bray. |
| s-323
| Hon gjorde en liten gest och skrattade, men hennes man inföll ivrigt med händerna över tallriken som han balanserade på knäna: |
| s-324
| Etthundratjugotvå personer till middagen! |
| s-325
| Det var vad vi hade i torsdags. Och i går... Bara etthundranio, det var allt... |
| s-326
| De skrattade båda. |
| s-327
| Bray höjde sitt ölkrus med vin mot henne. |
| s-328
| Men mitt köksbiträde då? |
| s-329
| Vi får ju inte glömma att jag har fått hjälp, sade hon. |
| s-330
| Wentz satte ifrån sig sitt glas bredvid stolen för att dra hela uppmärksamheten till det uttalande som han nu skulle göra. |
| s-331
| Hennes köksbiträde! |
| s-332
| Jag fick honom från arbetsförmedlingen... jag tänkte, för all del, vi kan ju alltid försöka, så dom skickade över honom. Fem års praktik. Allting prima. |
| s-333
| Hustrun lyssnade stilla skrattande, majestätiskt tillbakalutad för ett ögonblick. |
| s-334
| Fem års praktik. Men kan ni gissa som vad? |
| s-335
| Ni vet dom där barberarna under mangoträden där borta, alldeles innan man kommer till fattigbasaren? |
| s-336
| Vår pojkes kommentar tycker jag var toppen. |
| s-337
| Nåja – skål för alla galningar! sade Wentz och fattade entusiastiskt sitt glas. |
| s-338
| Varenda människa vet att man måste vara galen för att av egen fri vilja slå sig ner i såna här länder. |
| s-339
| Överste Bray ska inte driva hotell. |
| s-340
| Hon hade en dämpad, tonlös röst och bröt inte så kraftigt som mannen. |
| s-341
| Jag är inte lika modig som ni. |
| s-342
| Aha – är ni så säker på det? sade Wentz. |
| s-343
| Vi visste inte heller vad vi skulle komma att ägna oss åt till sist. |
| s-344
| I varje fall föreställde vi oss inte för ett ögonblick att vi skulle bli ägare till Silver Rhino, sade hon stillsamt. |
| s-345
| Nej, men det är en annan historia, sade Wentz. |
| s-346
| Jaså verkligen? skrattade han. |
| s-347
| Tja, det kan kanske hända. |
| s-348
| Fast jag föreställer mig förstås att baren på Silver Rhino är en minst lika lämpligt ställe som något annat om man vill ta reda på vad som verkligen händer och sker. |
| s-349
| Om man vill få reda på hur mycket otäckheter som förekommer... så stämmer det. |
| s-350
| Mrs Wentz sade det med ett tonfall som tydde på att den talande inte riktade sig till någon annan än sig själv. |
| s-351
| Hur folk fortfarande tänker med blodet och njuter av att hysa förakt... så stämmer det. Baren på Silver Rhino. |
| s-352
| Vår son Stephen har hand om ruljangsen i kväll. |
| s-353
| Det är märkvärdigt hur lätt han har för att tas med dom där... bättre än jag själv kan jag försäkra. |
| s-354
| Han sätter dom på plats. |
| s-355
| Vi lovade att han skulle få en liberal uppfostran när vi bröt upp från Sydafrika, förstår ni. |
| s-356
| Mrs Wentz hade satt ifrån sig tallriken och lutade sig tillbaka, ut ur ljuskretsen från elden, ett stort ansikte som glimmade i mörkret, hålor i stället för ögon. |
| s-357
| Han går i sista klassen i gymnasiet i Lugard, sade Wentz oskuldsfullt. |
| s-358
| Ska du inte äta upp det? |
| s-359
| Den töcknigt vita handen gjorde en avvisande gest: |
| s-360
| Ta det du, Hjalmar. |
| s-361
| Det regnade, och folk började småhuttra ute på verandan och drog sig långsamt in. |
| s-362
| En grupp förde en högljudd diskussion kring den tomma eldstaden där ölflaskorna stod uppstaplade... |
| s-363
| bankade på guvernörens dörr med en panga medan dom andra var bara en hop snoriga barnungar... |
| s-364
| Dando hade vid det här laget lyckats dra till sig ett visst buttert, förargat intresse från en ung patriot i socialdepartementet, en glitterögd likgiltighet från Doris Manyema, en av landets tre eller fyra kvinnor med akademisk examen, och ett visst roat gillande från en flykting från Sydafrika, vars gulbruna hy, lilla näsa och finskurna läppar skilde honom från de båda andras djupa svärta. |
| s-365
| I ljuset avtecknade sig Margot Wentz' huvud som galjonsfiguren på ett fartyg ovan kroppens skrov: |
| s-366
| en snygg, mörkblond kvinna med dubbelhaka, kort, framträdande näsa som sköt ut från den magnifika pannan, akvarelltonade ögon, understrukna av djupa fåror av trötthet som löpte ner mot båda kinderna. |
| s-367
| Med ett frånvarande leende mot Bray tvärs över rummet tog hon för ett ögonblick hand om en övergiven skönhet. |
| s-368
| När han slöt sig till gruppen stod de och lyssnade på henne. |
| s-369
| Vi behöver inte tvista om den saken; vi kan utgå ifrån att kolonialism är oförsvarlig, för oss, inte sant? |
| s-370
| Ni anser det, jag anser det... utmärkt! |
| s-371
| Timothy Odara stod med slutna ögon och lutade sig mot väggen med en aning tillbakadragna läppar, vaken och intresserad. |
| s-372
| ... ursäkta, i fyrtioåtta år stod ni under brittiskt herravälde, arbetade i deras gruvor, drog vägar åt dom, byggde städer, bodde i skjul och passade opp på dom, städade efter dom, blev behandlade som skit... men nu när allt det där är överståndet, tror ni verkligen att det över huvud taget fanns något sätt för er att träda in i den moderna världen utan lidande? |
| s-373
| Tror ni att det fanns någon annan som kunde ha gett er alfabetet och elektricitet och tagit kål på malariamyggan... av ren människokärlek? |
| s-374
| Finnarna? Ryssarna? Över huvud taget någon? |
| s-375
| Någon enda som inte i gengäld skulle ha avkrävt er den allra sista droppen av svett och det allra sista unset av stolthet? |
| s-376
| Det är nämligen den kalla verkligheten. |
| s-377
| Eftersom det gudskelov varade mindre än två generationer – var det inte från er synpunkt värt det hela? |
| s-378
| Skulle någon ha släppt fram er gratis? |
| s-379
| Över huvud taget någon? |
| s-380
| Det är det jag frågar... |
| s-381
| Skulle ni inte vara tvungna att punga ut med priset i lidande? |
| s-382
| Nej, nej... ni gör det vanliga misstaget att betrakta det afrikanska folkets liv som ett slags vakuum... och så kom kolonialisterna och vi fick liv... i era compounder och på era bakgårdar. |
| s-383
| Hon skakade långsamt på huvudet medan Odara talade. |
| s-384
| Det enda jag vill ha sagt är detta: gå inte omkring med det förgångnas lidanden som en kvarnsten om halsen. |
| s-385
| Vad innebär oavhängighet... jag säger avsiktligt inte frihet, jag gillar inte den sortens stora ord... vad innebär i så fall er oavhängighet? |
| s-386
| Det förgångna har ett värde uteslutande för politiska syften, sade Hjalmar. Han kunde lika gärna ha sagt: hon har rätt. |
| s-387
| Någon sade: Se opp med mannen från CIA! |
| s-388
| Ner med neokolonialismen! |
| s-389
| Naturligtvis, Curtis, sade Hjalmar. |
| s-390
| Men om ni måste göra det genom att låta alla dessa fyrtio år, eller hur många det nu var, sitta till bords med er och era barn... ach, det är inte sunt, jag mår illa när jag tänker på det. |
| s-391
| Varför skulle dom vilja sitta och höra på hur ni var tvungna att gå runt huset till bakdörren hos missionären? |
| s-392
| Mrs Odara hade slutit sig till gruppen och körde en kraftig hand med silverskimrande naglar genom Curtis Pettigrews kortsnaggade hår. |
| s-393
| Herre Gud, Timothy, kom inte dragande med det där igen! |
| s-394
| Odara brast i skratt. |
| s-395
| Ja ja, men allt det där är när det kommer till kritan evigt samma visa: ni européer pratar kolossalt klokt och förnuftigt om den där sortens lidande eftersom ni inte vet... ni kan för all del föreställa er att det var förskräckligt, men det finns ingenting i er tillvaro som kan jämföras med det. |
| s-396
| Bray såg hur Margot Wentz plötsligt lyfte på huvudet med en snabb grimas till leende, som om någon hade berättat en gammal kvickhet som hon inte orkade skratta åt. |
| s-397
| Nej, där tar du fel, sade hennes man med ett allvarligare tonfall. Vi levde under Herr Hitler. |
| s-398
| Och vad allt det betydde måste ni veta. |
| s-399
| Jag är inte intresserad av Hitler. |
| s-400
| Timothy Odaras fina tänder blottades i otålig älskvärdhet. |
| s-401
| Min vän... vita män har mördat många flera i Afrika än Hitler nånsin gjorde i Europa. |
| s-402
| Du är tokig! sade Wentz stillsamt. |
| s-403
| Europeiska krig, vita män som mördar varandra. Vad angår det mig? |
| s-404
| Du sa alldeles nyss att man inte borde låta sig tyngas av lidanden. |