| s-107
| Hon visste, även om han inte gjorde det, att han skulle fara. |
| s-108
| I Europa var det natt hela vägen. |
| s-109
| Mörkt regn på eftermiddagen i London när planet startade, flygplatsen i Rom ett väldigt, surögt skyltfönster, blanka flödiga färger genom regnet. |
| s-110
| Han drog ner överrocken igen för att stiga ur i Athen. |
| s-111
| Metallräcket till trappan som rullats fram till planet kändes iskallt och vått under handen, och i det strömmande regnet kände han inte den doft av Egeiska havet eller timjan, som han erinrade sig från andra resor till Afrika. |
| s-112
| Under det gula ljuset inne i transithallen slog sig passagerarna åter ner i medfarna fåtöljer, kurade ihop sig djupt inne i sina tunga plagg. |
| s-113
| En gammal kvinna med knollrigt, grått hår vaknade upp på sin stol utanför toaletterna och öppnade dörren, leende och med en smutsig putstrasa i ena handen. |
| s-114
| Han rörde på sig litet för att lätta på krampen i knäna, men det var inte nämnvärt svängrum, och efter bara några steg var man tillbaka igen vid butiken, dit kvinnliga passagerare och deras barn hade dragits för att stirra på broderade förkläden och dockor i livgardistuniform. |
| s-115
| En tio, elva års flicka med ena jackärmen översållad av de schweiziska kantonernas vapen liknade precis Venetia i den åldern. |
| s-116
| Han köpte ett vykort med ett glänsande blått hav och bländande vita ruiner och försökte skriva på grekiska – med hjälp av det lilla han ännu mindes: |
| s-117
| Vinter och mörkt här, men i Cambridge har våren kanhända redan börjat sjunga för full hals? |
| s-118
| Käraste hälsningar. James. |
| s-119
| Venetia hade själv tagit högsta betyg i grekiska för bara ett år sedan och kunde gärna få sig ett gott skratt åt misstagen. |
| s-120
| Men därmed var Europa slut. |
| s-121
| Över Kano lyste en väldig måne, och i starkare ljus än en europeisk vintereftermiddag kämpade sig passagerarna fram över plattan klockan tre på morgonen mot trycket av en middagshetta, som dröjt sig kvar hela natten liksom solen dröjer sig kvar i en sten som den värmt upp. |
| s-122
| Det luktade brinnande trä; |
| s-123
| männen som rörde sig under planets buk hade bara, svarta fötter. |
| s-124
| När passagerarna äntrade ombord igen kändes kläderna raggiga och planet var kvavt. |
| s-125
| Han stuvade in överrocken på hyllan under ursäkter i sina försök att inte hindra andra i de allmänna försöken att bringa lite ordning i bagaget; den förestående ankomsten till målet – ännu skulle det dröja några timmar – framkallade hos dem inte så mycket en gemensam föresats som en allmänt uppvaknad instinkt, som hos de lyftade huvudena i en hjord som blivit medveten om utsikten till vatten. |
| s-126
| När solen gick upp föll en del i sömn, men kvinnor började rota i sina plastbagar som de hade hattarna i, och när de första solstrålarna sköt in i kabinen och träffade hårnät, bleka läppar och skäggstubb bildades köer utanför toaletterna. |
| s-127
| Medan han fyllde i tull- och immigrationsblanketterna – BRAY, Evelyn James – jämte numret på passet, läste någon namnet över axeln på honom; med en fumlig gest vek han undan det, inte därför att det egentligen spelade någon roll, men han hade blivit lätt generad. |
| s-128
| Kön till toaletten rörde sig en bit framåt, han såg upp, och mannen, som höll en blommig necessär i handen, fångade hans öga med en trött, uttryckslös blick, som övergick i ett slags igenkännande och hälsning. |
| s-129
| Den kvinna som hade suttit och slumrat bredvid honom hela natten och kommunicerat andhämtningens intima rytm men inte växlat ett ord med honom, började plötsligt prata som en papegoja, vars bur befriats från överkastet. |
| s-130
| Han försökte sträcka sig ner mellan fåtöljerna för att fiska fram den sko som hon hade mist någonstans över en fjärran öken; |
| s-131
| hon skrattade, protesterade ursäktande och stänkte eau de cologne ner i sin fräkniga barm. |
| s-132
| Hon drog ifrån den lilla gardinen för det ovala fönstret, kastade en blick ut i den gnistrande rymden och sade: Strålande morron här oppe! varpå de entusiastiskt diskuterade den kyla och plötsliga vinter som de hade lämnat bakom sig. |
| s-133
| Eftersom han inte hade fönsterplats såg han inte bushen och jorden, röd som tegeldamm, och den torniga buskvegetationen längs flodstränderna: |
| s-134
| inte förrän planet hade stannat på landningsbanan och de väntade på att hälsovårdsinspektören skulle komma ombord. |
| s-135
| Han spände av sig säkerhetsbältet och lutade sig åt vänster för att fånga en glimt genom den diffusa linsen på andra sidan mittgången; och där var den, liten och förvriden och påtaglig: bushen, jorden – exakt likadan som den minnesbild han hela tiden hade burit med sig utan att tänka på det. |
| s-136
| Under hans fötter. |
| s-137
| Runt omkring honom. |
| s-138
| En svart man i khakishorts (det brukade vara en vit man i vita strumpor) sprutade ett kvalmigt insektsmedel över passagerarnas huvuden mot eventuella moskiter eller tsetseflugor som kunde finnas i planet. |
| s-139
| Dörrarna slogs upp; röster utifrån trängde in med luftströmmarna; han rörde sig mot utgången tillsammans med de andra, in i en omtumlande upplevelse av ett igenkännande med alla sinnen, gick lugnt över plattan genom fläktarna av rå potatis från undervegetationen, den vederkvickande, tidiga värmen mot händerna, den kyliga, metalliska smaken nere i strupen efter den gångna kvällens oväder, |
| s-140
| Passagerarna på väg ut var idel främlingar för varandra igen, förbundna inte med varandra utan med de grimaserande, leende ansiktena och vinkande händerna uppe på åskådarbalkongen. |
| s-141
| Han kände ingen, men den korta promenaden hade för honom en prägel av procession, av mottagningsceremoni, och när han trädde in i byggnaden över de trappsteg där, som alltid, döda insekter som fallit ner från lamporna under natten inte hade sopats bort, var alltsammans plötsligt lika välbekant och vardagligt som de ansikten andra människor hälsade var för dem. |
| s-142
| Medresenärerna ignorerade varandra medan de väntade på att kallas till tulltjänstemännens bås. |
| s-143
| Det var bara mannen med den blommiga necessären som – alldeles som om han inte kände till denna praktiska konvention – envisades med ett litet Ja-så-är-vi-här-igen-leende. |
| s-144
| Överste Bray? |
| s-145
| Han kastade fram frågan förbi en kvinna som stod mellan dem. |
| s-146
| Tyckte väl att jag kände igen er i Rom. |
| s-147
| Välkommen tillbaka. |
| s-148
| Jag måste erkänna att jag inte minns er. |
| s-149
| Jag har varit borta länge. |
| s-150
| Mannen hade långa, kraftiga, solblekta hårtestar, vilka sträckte sig från öra till öra över en kal hjässa och bar solglasögon, som vilade mot föga framträdande, nordiska kindknotor. |
| s-151
| Jag har alldeles nyss flyttat hit... söder ifrån. Sydafrika. |
| s-152
| Vem var det? Jag vet inte... en av passagerarna i planet... en lätt flintskallig, blond karl med främmande brytning, jag uppfattade inte namnet. |
| s-153
| Han hade alldeles nyss flyttat opp hit. |
| s-154
| Å det måste ha varit Hjalmar Wentz. |
| s-155
| Han och hans fru övertog Silver Rhino förra året. |
| s-156
| Jag gillar gamla Hjalmar. |
| s-157
| Han har just varit oppe i Danmark eller nånstans eftersom modern hade dött. |
| s-158
| Vi ska ta och titta in dit en kväll och äta en biff, dom har försökt sätta sprutt på stället med en träkolsgrill och Gud vet vad. |
| s-159
| Vart tog McGowan vägen då? |
| s-160
| Jösses, gosse, det är minst fem, sex år sen dom gav sig iväg. |
| s-161
| Det har varit tre andra ägare sen dess. |
| s-162
| Det är inte lätt att göra nånting av det där stället nu; |
| s-163
| det har kvar sin gamla prägel av gruvjobbarpub, men det passar bra för dom nya statliga institutionerna, jag menar inte allt för imponerande, så en hel del afrikaner har börjat frekventera det. |
| s-164
| Gentila värre, väldigt medvetna om sin värdighet, världsvana och så vidare; man kan ju föreställa sig hur dom vita tuffingarna känner sig inför anblicken av alla dessa vita kragar runt svarta halsar i baren. |
| s-165
| Hjalmar är mild som ett lamm, men på något sätt måste han ändå hålla ordning på stället. |
| s-166
| Apropå det, jag kan åtminstone nämna en som fortfarande är kvar... Barry Forsyth. |
| s-167
| Just det... och pengar tjänar han också. |
| s-168
| Forsyth-Byggen. Den skylten kommer du att få se över allt. |
| s-169
| Det påstås att han har rott hem kontraktet på hela regleringen av Isoza-floden... och anställt ingenjörer från både Polen och Italien. |
| s-170
| För att slippa undan myggen flyttade de in i huset. |
| s-171
| Spindlarna hade vågat sig ut från sina tillhåll bakom tavlorna och tryckte sig platta som sjöstjärnor mot väggarna. |
| s-172
| Det fanns inte en tillstymmelse till luft i vardagsrummet, som luktade upphettat stekflott. |
| s-173
| Då och då medan de väntade på middagen bars konversationen upp av intensivt sällskapliga ljud – fräsanden, skrapningar, högljutt samtal – som trängde in till dem från köket när tjänaren kom och gick medan han dukade bordet. |
| s-174
| Så var ännu en kraftig måltid klar, varpå följde en diskussion mellan Dando och hans kock, Festus om en flaska vitt vin. |
| s-175
| Klart jag inte öppna fel flaska. |
| s-176
| Jag vet när äta kyckling, jag vet när äta stek. |
| s-177
| Ja, ja, men det är i alla fall fel flaska, för jag sa till dig i morse att jag ville ha den där runda, platta flaskan som står i kylskåpet. |
| s-178
| Ni sa jag laga kyckling, va? |
| s-179
| Jag tittar, jag ser runda flaskan är rött vin inuti... |
| s-180
| Det är ljusrött. |
| s-181
| Jag sa avsiktligt ingenting om färgen för jag ville inte röra till begreppen för dig. |
| s-182
| Jag vet hur envis du är, Festus... |
| s-183
| De käbblade, båda envist säkra på sin sak som ett par gamla ogifta systrar. |
| s-184
| Festus hördes återge ordväxlingen ute i köket, övertygad om att han hade rätten på sin sida; |
| s-185
| lika självsäkert fortsatte Dando samtalet som om det inte hade förekommit något avbrott. |
| s-186
| Det är ingen överdrift att påstå att vad dom måste göra är att införa vad man skulle kunna kalla ett demokratiskt samhällssystem i stället för en patriarkalisk ordning. |
| s-187
| Man har inte ersatt distriktskommissarien genom att utnämna en distriktsdomare. |
| s-188
| Man har bara ersatt en av hans funktioner. |
| s-189
| Det återstår att försöka få folk ute på landsbygden att inse att alla de där funktionerna nu är fördelade på flera olika organ: |
| s-190
| det tjänar ingenting till att springa till domaren om någon måste transporteras i ambulans till närmaste stad till exempel... |
| s-191
| På stationerna ute i bushen fanns det över huvud taget ingenting som inte vi skulle sköta om. |
| s-192
| Just det. |
| s-193
| Men nu måste folk lära sig att det finns ett hälsovårdsdepartement som man kan vända sig till. |
| s-194
| Utmärkt! |
| s-195
| Alldeles utmärkt för alla parter! |
| s-196
| Det var ju fullständigt hopplöst förut, hopplöst både för distriktskommissarien och för folket. |
| s-197
| Beroende och ingrott agg hand i hand. |
| s-198
| Hurdana de svarta domarna än är, hurdan administrationen än är, så är det i alla fall inte på det viset. |
| s-199
| Domarna är det inget fel på, den saken är klar. |
| s-200
| Förbaskat mycket bättre än en del av våra tjänstemän. |
| s-201
| Den nivån inger mig inga bekymmer. |
| s-202
| Fast överrätten är sig lik förstås. |
| s-203
| Bray skrattade åt Dandos min: |
| s-204
| samma uttryck av trött, hopplös vämjelse som över de skrynklade dragen hos vissa hundraser. |
| s-205
| Dom dör väl undan efter hand, kan jag tänka. |
| s-206
| Det är förstås alltid en tröstegrund. |