| s-2
| Det var mitt på eftermiddagen, i hettan, i Afrika; |
| s-3
| han visste genast var han befann sig. |
| s-4
| Vägen till byn var alldeles säkert oframkomlig, och hunden rusade i väg över de dunmjuka ängarna, flåsande som en drake... |
| s-5
| men tack vare oljeeldningen var det skönt och ombonat inne i husets kokong, som skimrade i varmt röda toner, |
| s-6
| de pastellmjuka nyanserna hos Olivias tillhörigheter... mattorna, möblerna i körsbärs- och sidenträ... och de röda lerkärlen, några pärlbroderier, de båda utsökta träskulpturerna som de en gång hade hittat i Kongo. |
| s-7
| För bara några dagar sedan hade han befunnit sig i det huset, i färd med att packa inför avresan, denna rutinmässiga, prosaiska händelseutveckling präglad av de praktiska problem som förvandlar beslut till verklighet. |
| s-8
| Om värmepannan krånglar så låt för Guds skull Machie kasta ett öga på den innan du ringer efter någon från stan. |
| s-9
| Synd att du gav bort dina shorts. |
| s-10
| Det är omöjligt att veta om man kommer nånstans igen där man skulle våga gå i shorts. |
| s-11
| Men du har inte lagt ut så mycket som en centimeter i midjan... |
| s-12
| det märkte jag på dina pyjamasbyxor, jag tar precis samma mått som förr när jag ska sätta i nya resårer. |
| s-13
| Tre månader tidigare hade Adamson Mweta stått utanför ett stekhus i Kensington och sagt till honom: |
| s-14
| Så klart att du kommer tillbaka till oss nu! |
| s-15
| Han hade kört hem, långsamt, längs den öde vägen som genom den övergivna sommarnattens fulltoniga skymningsljus förde honom – slutligen – tillbaka till huset. |
| s-16
| Nyexploaterade områden med villor och hyreshus svämmar ut över byarna i hela England, men här hade förloppet varit det motsatta; huset hade en gång i tiden varit ett herresäte (Olivia trodde att det ännu längre tillbaka hade varit ett priorssäte), men under 1800-talet hade byn avfolkats genom flykten från landsbygden till industrialiserade städer, mist sin självstyrelse och dött; diversehandeln, som också var postkontor, hade slagit igen, husen hade förfallit; |
| s-17
| Det borde, som Olivia brukade säga, ha varit ett dystert ställe men var det inte. Tvärt om skedde en förnyelse: landsbygden hade kommit i ropet igen, skänkt människorna den trygghet som kommer av orubblig ro och seg livskraft, en möjlighet att börja från början igen. |
| s-18
| Och de var bara två timmar från London, döttrarna och vännerna. |
| s-19
| Ända sedan han definitivt lämnade Afrika för tio år sedan hade han uppehållit nära förbindelser med Adamson Mweta och de andra ledarna av den afrikanska självständighetsrörelsen. |
| s-20
| Han satte bort åtskillig tid på att köra fram och tillbaka till London för att bistå dem med råd när de förhandlade med kolonialdepartementet och efter förmåga jämna vägen för de många delegationer som infann sig för att framföra klagomål beträffande den gamla författningen och förhandla om självständighet för sitt land. |
| s-21
| Det var där, i detta centralafrikanska territorium, som han hade varit kolonialtjänsteman ända tills kolonisterna lyckades få honom återkallad och hemskickad därför att han hade stött Folkets frihetsparti. |
| s-22
| Han sade till sin hustru: Mweta har bett mig komma tillbaka som deras gäst. |
| s-23
| Ja, du om någon borde verkligen vara med vid självständighetsfirandet. |
| s-24
| Underbart! |
| s-25
| Hon brukade göra i ordning smörgåspaket åt Mweta att ta med sig när han under veckosluten cyklade vida omkring i Galaprovinsen för att tala vid möten. |
| s-26
| Innan de skildes åt dagen därpå sade han till Adamson Mweta: Olivia kan tyvärr inte komma med till självständighetsdagen... vår äldsta dotter väntar sin nedkomst just vid den tiden. |
| s-27
| Mweta svarade, med sitt lilla skygga leende som alltid tycktes växa som ett ljus som blir allt kraftigare medan han såg rätt in i ögonen på en: Menar du lilla Venetia? |
| s-28
| Ska hon bli mor? |
| s-29
| Jag är rädd för det, mumlade han som en sann engelsman. |
| s-30
| Jamen det var roligt, det var verkligen roligt. |
| s-31
| Och det ordnar sig säkert... mrs Bray kan ju följa efter dig lite senare. |
| s-32
| Tja, känner jag henne rätt så är festligheterna säkert överståndna när hon tror sig våga anförtro babyn åt Venetia. |
| s-33
| Ja, det var det jag menade... |
| s-34
| i så fall har du mer eller mindre hunnit komma i ordning när hon kommer ner. |
| s-35
| De stod vid dörren till Mwetas taxi; plötsligt vällde en våg av varma känslor mellan de båda männen; engelsmannen stod där orörlig, den lille, livliga svarte mannen tog honom om överarmen, ett hårt grepp som kändes genom den mörka kostymen – alldeles som han i sitt eget land skulle ha fattat en broders hand. |
| s-36
| I den känsla av frigjordhet som den fysiska kontakten åstadkom sade han till Mweta: Jag vet inte riktigt vad vi talar om, och Mweta svarade: Dig... jag sa att vi väntar dig tillbaka, nu. |
| s-37
| Jamen vad skulle jag göra? |
| s-38
| Vad skulle ni ha för användning för mig? |
| s-39
| Han var så van vid att utplåna sig själv under de långa diskussionerna om författningsrätt och politisk taktik (en vit man, en utomstående som erbjöd sina opersonliga tjänster för vad de kunde vara värda) – |
| s-40
| att en intensiv medvetenhet om hans eget jag sköljde över honom som om något stimulerande medel hade injicerats direkt i hans ådror. |
| s-41
| Vad du vill! |
| s-42
| Välj bara! |
| s-43
| Vi behöver dig... vad du vill! |
| s-44
| Mweta vände sig om och hoppade in i taxin. |
| s-45
| Den ljusa stenfasaden, vars dörröverstycken och fönsterkarmar av sten var slätnötta som en väl använd tvålbit, vette mot den öde vägen, men husets egentliga framsida låg åt andra hållet. |
| s-46
| Den av byggnaden skyddade trädgården bildade en grönskande utsikt som med sin rikedom av färger, bin och tidiga nattfjärilar vidgades ut mot den långa dalen. |
| s-47
| Han och Olivia brukade påta i trädgården om sommarkvällarna, inte på allvar, som hon gjorde om dagarna, utan roade sig med att rycka upp ett och annat mera iögonenfallande ogräs här och var, mest för nöjet att känna hur rötterna släppte från jorden när man drog i det, se de små klumparna av jord som fastnat i det underjordiska skägget, känna lukten av jord, fyllig som fruktkaka. |
| s-48
| Under valnötsträden hade de lagt stenplattor så att det inte skulle bli för fuktigt för den vita trädgårdsmöbeln. |
| s-49
| Där brukade de dricka whisky eller rent av eftermiddagskaffe. |
| s-50
| Innan skymningen drog en ridå för skogen en bit därifrån brukade han ibland ströva ut, in i solljuset, vilket samlades som gyllene vatten i sänkan mellan ängarna, och skjuta en rapphöna. |
| s-51
| Det fanns ingen som fäste sig vid sådant som jakträtt. |
| s-52
| Och efteråt, medan skymningen föll, gjorde han ren bössan nästan på känn, och den rena, funktionella lukten av vapenolja blev till ett uttryck för den primitiva tillfredsställelse som uppgiften gav. |
| s-53
| Olivia spelade grammofonskivor med fönstren till vardagsrummet på vid gavel så att musiken nådde ut till dem. |
| s-54
| Den här sommaren var det Stravinskij och Poulenc; |
| s-55
| hon tillhörde den generation och klass som betalade andra kvinnor för att virka och sticka, och nu när hon själv snart skulle bli mormor gjorde hon små lustiga tygleksaker åt släktens småbarn. |
| s-56
| Hon hade en cigarrask full med gamla udda knappar att ha till ögon, men den sköt hon nu ifrån sig; därför att en av de saker hon hade avskytt som ung var det hyckleri som äldre kvinnor brukade omge sig med när de ställdes inför saker och ting som var av verklig vikt för dem. |
| s-57
| Om jag minns rätt sa vi många gånger att vi skulle komma tillbaka när de hade fått sin självständighet. |
| s-58
| Hon sade det med en liten halvt frågande axelryckning, ett erkännande av falskheten i ett annat slags vardagsfraser i ett annat tidsskede. |
| s-59
| Det är inte för att man sa det. |
| s-60
| Men båda visste att det var så; på den tiden gällde det att stärka Adamson Mwetas självtillit genom att förutsätta en framtid som var verklig därför att man själv, en vit person som inte personligen hade någonting att vinna på det, visade att man trodde på att den skulle förverkligas. |
| s-61
| Hon såg först ut över dalen och så lugnt och stilla på honom, med det där uttrycket som sade att hon ville försöka komma underfund med vad de egentligen talade om. |
| s-62
| Ja, naturligtvis tänkte jag att vi skulle komma tillbaka, då, sade han. Innan vi gav oss i väg. |
| s-63
| Liksom jag visste att vi skulle bli tvungna att lämna landet. |
| s-64
| Stackars Adamson, det verkade tämligen hopplöst ibland. |
| s-65
| Men ändå gick det så fort. |
| s-66
| Tio år! |
| s-67
| Tio år sedan de hade beordrats hem, tio år sedan hon var en ungdomlig kvinna på fyrtio år och flickorna ännu var skolflickor. |
| s-68
| Ja, vi visste att det skulle hända... historiskt... men inte att Adamson skulle få uppleva det, och inte vi väl? |
| s-69
| Huset som de hade köpt och fyllt med tillhörigheter som de haft magasinerade under alla de år de vistades i Afrika, trädgården som de hade anlagt, talade sitt tysta språk till dem. |
| s-70
| Det var inte ett hus som man lämnade. |
| s-71
| De räknar med att du ska komma tillbaka, sade hon med något av stolthet i rösten. |
| s-72
| Adamson var onekligen uppfylld av segern. |
| s-73
| Jag tror nästan att han kunde ha kramat om Henry Davis! |
| s-74
| Davis var den kolonist och parlamentsledamot som på sin tid styrt om att Mweta hade förvisats till en avkrok av Västprovinsen. |
| s-75
| Han utgår naturligtvis från att vi allesammans ska återvända efter landsflykten. |
| s-76
| De brast båda i skratt. |
| s-77
| Men de fortsatte att tala om Mweta; |
| s-78
| den märkliga skygghet som rått mellan dem under tjugotvå års äktenskap gjorde att hon inte kunde säga: Vill du fara? |
| s-79
| Den lidelsefulla begynnelsen, den mångåriga öppenheten och förståelsen mellan dem borde ha gjort det naturligt att hon skulle veta vad han ville. |
| s-80
| Och på sitt sätt gjorde hon det. De följde nämligen en regel som var så djupt inrotad, så självklar att de aldrig hade diskuterat den: |
| s-81
| man stod till förfogande var helst man kunde göra nytta. |
| s-82
| Vad annat hade man att rätta sig efter? |
| s-83
| Så frågan om vad de egentligen talade om bestod i grund och botten av hennes dolda, undertryckta, indämda önskan att få veta om detta hus, detta liv i Wiltshire, detta liv – till sist – för honom tedde sig som det slutgiltiga, innerst inne. |
| s-84
| Ty det slog henne plötsligt att så hade det varit för henne. |
| s-85
| Hon var trots allt engelska (bokstavligen, trots allt som livet fört med sig). |
| s-86
| Hon hade hämtat ut de magasinerade möbler och familjeägodelar som bara hade varit till besvär för henne när de tillsammans hade lämnat England för tjugo år sedan. Och medan hon satte dem på plats hade hon ofrånkomligen accepterat den tillvaro som ordnandet av den sortens föremål avsåg att tillgodose och som hennes betryggande personliga inkomster möjliggjorde. |
| s-87
| I det rum som de hade utsett till hans arbetsrum utgjorde hennes farfarsfars skrivbord, som av naturliga skäl hade kommit att bli hans – en väldig, värdig yta i svartröd marokäng med dekor i nästan utplånat guld – den rätta platsen för att skriva den grundligt dokumenterade historia över territoriet (Mwetas land) som aldrig tidigare hade försökts; inte kolonialdepartementets buxbomsbord vid vilket man sysslade med statliga blanketter och ägnade sig åt empiriskt klotter rörande administrativa eller politiska frågor. |
| s-88
| I den doftande, nattfjärilsmjuka kvällen kände hon närvaron av huset som om någon stod bakom henne. |
| s-89
| Hon visste inte om också han kände det; och hon kunde inte försöka ta reda på det, för om det skulle visa sig att han inte gjorde det... hon hade ibland en förkänsla av att man som medelålders kunde finna att man på ett enda ögonblick hade mist allt: äkta man och älskare och vän, barn; det var som om de aldrig hade funnits eller som om man utan att själv veta om det hade gått ifrån dem och nu stod där lamslagen inför upptäckten. |
| s-90
| De följde med blicken fjärilarna nere bland tobaksblommorna. |
| s-91
| Med det tonfall som är så karakteristiskt för en engelska, vilket uttrycker en saklig förfrågan och bakom vilket generationer av hennes gelikar hade tagit skydd, sade hon: Sa Mweta hur länge det gällde? |
| s-92
| Det var naturligtvis i stort sett en artighetsgest. |
| s-93
| Nej... han nämnde det ju redan i går, eller hur? |
| s-94
| Du missförstod honom i går. |
| s-95
| Ett år? Sex månader? Vad tror du? |
| s-96
| Vita som fått befattningar i afrikanska länder som blivit självständiga var vanligtvis anställda på kontrakt. |
| s-97
| Herregud, det har jag inte en aning om. Och jag är säker på att han inte heller har det. |
| s-98
| Det hela är minst sagt svävande. |
| s-99
| Olivia gick in för att byta skiva och eftersom den, helt oväntat, visade sig vara Mozart – konserten för harpa och flöjt – beslöt han sig för att röka en cigarr medan han avnjöt den. |
| s-100
| Hon gick ner till kryddgården och hade med sig en dillkvist tillbaka. |
| s-101
| Där har vi honom, sade hon. |