| s-101
| Och så började jag se mig om efter ett fartyg – säkert det slitsammaste jobb som finns. |
| s-102
| Men fartygen ville inte se åt mig. |
| s-103
| Och så tröttnade jag på det också. |
| s-104
| Som liten var jag alldeles tokig i kartor. |
| s-105
| Jag kunde sitta i timmar och titta på Sydamerika eller Afrika eller Australien, försjunken i upptäcktsfärdernas tjusning. |
| s-106
| Vid den tiden fanns det många vita fläckar på kartan, och när jag hittade någon som tedde sig alldeles särskilt lockande (fast det gör de allesammans) satte jag fingret på den och sa: Dit ska jag resa när jag blir stor. |
| s-107
| Nordpolen var en av de platserna, minns jag. |
| s-108
| Ja, dit kom jag aldrig, och jag tänker inte försöka nu. |
| s-109
| Glansen har bleknat. |
| s-110
| Andra platser låg utströdda omkring ekvatorn och förresten på alla slags latituder runt båda halvkloten. |
| s-111
| Jag fick se en del av dem och... nå, det ska vi inte tala om nu. |
| s-112
| Men det fanns alltjämt en kvar – den största och så att säga vitaste – som lekte mig i hågen. |
| s-113
| Visserligen var den vid det laget inte vit längre. |
| s-114
| Den hade sedan min barndom fyllts med floder och sjöar och namn. |
| s-115
| Den hade slutat upp att vara ett underbart och hemlighetsfullt tomrum, en vit fläck som en pojke kunde drömma härliga drömmar om. |
| s-116
| Den hade blivit en mörkrets hemvist. |
| s-117
| Men där fanns inom den en särskild flod, en väldig flod som på kartan liknade en utrullad orm med huvudet i havet, kroppen vilande i slingor tvärs över ett stort land och stjärten dold i kontinentens innandömen. |
| s-118
| Och när jag stod och tittade på kartan över den i ett butiksfönster tjusade den mig som en orm tjusar en fågel, en dum liten fågel. |
| s-119
| Sen kom jag ihåg att det fanns en stor koncern, ett bolag som hade handeln på den floden. |
| s-120
| För tusan, tänkte jag, handeln på en sådan flod måste ju ske med båtar – ångbåtar! |
| s-121
| Om jag skulle försöka få befälet på en sån! |
| s-122
| Jag gick Fleet Street fram men kunde inte skaka av mig tanken. |
| s-123
| Ormen hade tjusat mig. |
| s-124
| Nu låg det på kontinenten, det där, handelsbolaget, men jag har en mängd släktingar som bor där därför att det är billigt – och faktiskt inte så otrevligt som det ser ut, påstår de. |
| s-125
| Jag vågade antyda att bolaget drevs som ett affärsföretag – för att ge vinst. |
| s-126
| Käre Charlie, nu glömmer du att arbetaren är värd sin lön, sa hon förnumstigt. |
| s-127
| Det är konstigt med fruntimmer att de saknar allt sinne för verkligheten. |
| s-128
| De lever i sin egen värld, en värld som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. |
| s-129
| Den är alldeles för vacker och om de finge bygga upp den skulle den ligga i ruiner före solnedgången. |
| s-130
| Något ofrånkomligt fanstyg som vi män har samsats helt belåtet med sen skapelsens morgon skulle sticka upp och välta alltsammans över ända. |
| s-131
| Ja, sen blev jag omkramad och förmanad att ha ylle närmast och skriva riktigt ofta och så vidare, och så gick jag. |
| s-132
| Nere på gatan kom det över mig, varför vet jag inte, en känsla av att jag var en bedragare. |
| s-133
| Det besynnerliga var att jag, som brukade kunna göra mig resklar på ett dygn för vilket hörn av världen som helst och med mindre eftertanke än flertalet ägnar ett sånt företag som att gå över gatan, greps av jag vill inte säga tvekan men liksom en häpen undran inför detta på intet vis märkvärdiga steg. |
| s-134
| Jag tror att jag bäst kan förklara det om jag säger att det under ett par sekunder kändes som om jag, i stället för att ämna resa till hjärtat av en kontinent hade stått i begrepp att tränga in i själva jordens hjärta. |
| s-135
| Jag reste med en fransk båt och den lade till i varenda jäkla hamn som fanns på vägen – vad jag kunde se enbart för att landsätta soldater och tulltjänstemän. |
| s-136
| Jag iakttog kusten. |
| s-137
| Att iaktta en kust som glider förbi ett fartyg är som att låta tanken syssla med en gåta. |
| s-138
| Där ligger den framför en – leende, bister, inbjudande, ståtlig, torftig, intetsägande eller vild. Och alltid stum och med något som lockar; Kom hit och lös min gåta. |
| s-139
| Den jag såg här saknade ansikte, som om den alltjämt höll på att skapas, och erbjöd en dyster och enformig anblick. |
| s-140
| Yttersta brynet av en enorm djungel, så mörkt grön att den var nästan svart, med en kant av vit bränning, löpte rakt som draget med linjal långt, långt bort utmed ett hav vars glittrande blå suddades ut av ett smygande dis. |
| s-141
| Solen gassade, landremsan gnistrade och droppade av fukt. |
| s-142
| Här och var syntes små gråvita fläckar i klungor innanför bården av vita bränningar, ibland med en flagga vajande ovanför sig. |
| s-143
| Sekelgammal bebyggelse och ändå bara som knappnålshuvuden mot den orörda vidden bakom. |
| s-144
| Vi strävade på, stannade, landsatte soldater, lade ut igen, landsatte tulltjänstemän som skulle ta upp tull i vad som såg ut som en av Gud och människor bortglömd vildmark med ett vilsekommet plåtskjul och en flaggstång i; landsatte flera soldater – som förmodligen skulle försvara tulltjänstemännen. |
| s-145
| Somliga lär ha drunknat i bränningarna, men det verkade som om ingen brydde sig om ifall de gjorde det eller inte. |
| s-146
| De bara kastades ut, och vi fortsatte vår väg. |
| s-147
| Varenda dag såg kusten likadan ut, som om vi inte hade rört oss ur stället, men vi passerade flera samhällen – handelsplatser – med namn som Gran Bassam, Little Popo; namn som föreföll höra hemma i någon simpel fars utspelad mot en hotfull bakgrund. |
| s-148
| Det var som om min sysslolösa tillvaro som passagerare, min isolering bland dessa människor som jag saknade beröringspunkter med, det oljeblanka, loja vattnet, kustens trista enformighet – som om allt detta hade trängt sig emellan mig och tingens kärna, fångat mina tankar i en ödslig och meningslös kräftgång. |
| s-149
| Bränningens dån som någon gång trängde ut till oss var en fullkomlig lisa, som en medbroders röst. |
| s-150
| Det var någonting naturligt, som hade en förnuftig orsak, en mening. |
| s-151
| Då och då skänkte mig en båt från fastlandet en flyktig kontakt med verkligheten. |
| s-152
| Den paddlades av svartingar. |
| s-153
| På långt håll såg man deras ögonvitor blänka. |
| s-154
| De hojtade och sjöng, svetten strömmade över deras kroppar, de hade ansikten som groteska masker; men de hade benstomme, kraftiga muskler, en vild vitalitet, en våldsam energi i sina rörelser, som var naturliga och riktiga på samma sätt som bränningen längs deras kust. |
| s-155
| De behövde ingen ursäkt för att de var där. Det var en underbar tröst att se på dem. |
| s-156
| För en stund kunde jag känna att jag alltjämt tillhörde en värld av rättfram verklighet; men känslan räckte aldrig länge. |
| s-157
| Det hände alltid något som skrämde den på flykten. |
| s-158
| En gång, minns jag, stötte vi på ett krigsfartyg för ankar utanför kusten. |
| s-159
| Där fanns inte så mycket som ett skjul och hon låg och sköt rätt in i djungeln. |
| s-160
| Fransmännen råkade ha ett av sina krig i gång där i närheten. |
| s-161
| Fartygets flagga hängde slak som en trasa, mynningarna på de långa sextumskanonerna stack ut överallt från det låga skrovet; den oljiga, tröga dyningen lyfte och sänkte henne lojt och de smäckra masterna svajade. |
| s-162
| Där låg hon, obegriplig, i denna ändlösa tomhet av jord, himmel och vatten, och besköt en världsdel. |
| s-163
| Bom! dånade en av sextumskanonerna, en liten eldslåga flammade till och försvann, litet vit rök upplöstes, en liten projektil visslade till – och ingenting hände. |
| s-164
| Ingenting kunde hända. |
| s-165
| Det låg något av vansinne i hela tillställningen, en anstrykning av makabert clowneri i anblicken, som ingalunda skingrades av att någon ombord helt allvarsamt upplyste mig om att infödingarna – fiender kallade han dem! – hade ett läger någonstans därinne. |
| s-166
| Vi överlämnade hennes post (jag fick höra att männen på det ensamma fartyget dog undan av feber med en hastighet av tre om dagen) och gick vidare. |
| s-167
| Vi angjorde fler platser med farsartade namn, där död och köpenskap trådde sin lustiga dans i en stillastående och jordluktande atmosfär som i ett hett gravvalv; vidare utmed hela denna konturlösa kust med sitt bräm av farlig bränning som om naturen själv hade velat avvisa intränglingar; in och ut ur floder, som såg ut som om dödsrikets flöden hade gått i dagen, med stränder som ruttnade till dy och slemtjockt vatten som trängde in bland de slingrande mangroveträden vilka tycktes vrida sig mot oss i maktlös förtvivlan. |
| s-168
| Ingenstans blev vi liggande länge nog för att få någon detaljerad uppfattning, men den allmänna känslan av obestämd och beklämmande undran växte sig allt starkare. |
| s-169
| Det var som en mödosam vallfärd mellan skymtande mardrömmar. |
| s-170
| Det dröjde över en månad innan jag fick se den stora flodens mynning. |
| s-171
| Vi ankrade utanför regeringens residens. |
| s-172
| Men min uppgift väntade mig inte förrän bortemot trehundrafemti kilometer därifrån, så det första jag kunde gav jag mig av på en första etapp femti kilometer uppför floden. |
| s-173
| Jag for med en liten sjögående ångare. |
| s-174
| Kaptenen var svensk och eftersom han visste att jag var sjöman inviterade han mig till bryggan. |
| s-175
| Han var ung, mager, ljuslagd och tungsint med stripigt hår och sävliga rörelser. |
| s-176
| När vi lade ut från den fallfärdiga kajen knyckte han föraktfullt med huvudet mot land. |
| s-177
| Har ni bott här? frågade han. |
| s-178
| Ja, svarade jag. |
| s-179
| Det är allt ett snyggt sällskap de här kolonialtjänstemännen – tycker ni inte? fortsatte han på mycket vårdad och bitande sarkastisk engelska. |
| s-180
| Det är konstigt vad somliga människor kan göra för några franc i månaden. |
| s-181
| Man frågar sig vad det blir av såna när de kommer inåt land. |
| s-182
| Jag svarade att jag väntade mig att få svar på den frågan ganska snart. |
| s-183
| Åhå, sa han då. |
| s-184
| Så makade han sig bort några steg med ett vaksamt öga föröver. |
| s-185
| Var inte för säker på det, fortsatte han. |
| s-186
| För lite sen hade jag en karl ombord som skulle uppåt floden, och han hängde sig innan han kom fram. |
| s-187
| Han var svensk till på köpet. |
| s-188
| – Hängde han sig? |
| s-189
| Varför det? utbrast jag. |
| s-190
| Han fortsatte att hålla utkik. |
| s-191
| Det är ju inte så gott att veta. |
| s-192
| Solen knäckte honom kanske – eller själva landet. |
| s-193
| Sent omsider kom vi fram till en öppen raksträcka. |
| s-194
| Ett klippstup dök upp, högar av undanforslad jord vid stranden, hus uppe på en höjd, hyddor med tak av korrugerad plåt i en söndergrävd terräng eller fastklängda vid branten. |
| s-195
| Det ständiga bruset från forsarna längre upp svävade över denna bild av bebodd ödeläggelse. |
| s-196
| En massa människor, de flesta svarta och nakna, myllrade omkring som myror. |
| s-197
| En brygga sköt ut i floden. |
| s-198
| Ett bländande solljus, stundtals stickande skarpt, dränkte scenen. |
| s-199
| Där har ni bolagets station, sa svensken och pekade på tre baracker uppe i den steniga backen. |
| s-200
| Jag skickar upp era grejor sen. |