| s-1
| Yawlen Nellie red för ankaret med slappa segel och låg orörlig. |
| s-2
| Floden hade satt in, det var nästan ingen vind och eftersom vi var på väg ut fanns inget annat att göra än att stanna och invänta ebben. |
| s-3
| Themsenmynningen sträckte sig framför oss som utfarten till en ändlös vattenväg. |
| s-4
| Därute flöt himmel och hav ihop utan skarv, och i det självlysande diset tycktes de mörka seglen på pråmarna som drev uppströms med ebben stå stilla i röda klungor av skarpt pikade gaffeldukar, här och var av en glansdager på fernissade spiror. |
| s-5
| Över de sanka stränderna som plattades ut och försvann i havet låg dimma. |
| s-6
| Luften stod mörk över Gravesend och tycktes ännu längre bort förtätad till en dyster skugga som orörlig ruvade över den största – och den härligaste – staden på jorden. |
| s-7
| Bolagsdirektören var vår kapten och vår värd. |
| s-8
| Vi fyra betraktade tillgivet hans rygg där han stod i fören och såg utåt havet. |
| s-9
| På hela floden fanns ingenting så till den grad sjömannamässigt. |
| s-10
| Han såg ut som en lots, vilket för sjöfolk är inkarnationen av allt pålitligt. |
| s-11
| Det bar emot att tänka att hans gärning inte placerade honom därute i den ljusa flodmynningen utan bakom oss, i det ruvande dunklet. |
| s-12
| Vad som band oss samman var, som jag redan har berättat någonstans, havet. |
| s-13
| Utom att vara ett band mellan våra hjärtan under de långa tider vi var skilda åt skänkte det oss förmågan att fördra varandras historier och till och med åsikter. |
| s-14
| Advokaten – den bäste av gamla kamrater – lutade sig, i kraft av sina många år och många förtjänster, mot den enda kudden på däck och låg på den enda filten. |
| s-15
| Bokhållaren hade redan tagit fram ett dominospel och lekte bygglåda med brickorna. |
| s-16
| Marlow satt längst akterut med benen i kors och ryggen mot mesanmasten. |
| s-17
| Han hade tärt, gulblekt ansikte, rak rygg och såg ut som en asket, och där han nu satt med hängande armar och uppvända handflator liknade han en gudabild. |
| s-18
| Direktören försäkrade sig om att ankaret inte draggade, varpå han kom akteröver och slog sig ned bland oss. |
| s-19
| Vi utbytte lojt några ord. |
| s-20
| Sedan rådde tystnad ombord på yawlen. |
| s-21
| Av någon anledning blev det inte av att spela domino. |
| s-22
| Vi hade mera lust att bara sitta där och meditera och titta. |
| s-23
| Dagen dog bort i ljus och stilla klarhet. |
| s-24
| Vattnet blänkte fridsamt; den molnfria himlen välvde sin välsignade oändlighet i obefläckad glans; själva dimman över Essexmaderna var som en skir och strålande vävnad som hängde ned från de skogklädda höjderna inåt land och svepte de flacka stränderna i genomskinliga veck. |
| s-25
| Endast mörkret som ruvade högre upp i farleden, i väst, djupnade med var minut, som om det vredgats över solens närmande. |
| s-26
| Och till slut sjönk solen i sin omärkligt lutande bana mot horisonten och skiftade från vitglöd till matt rött, utan strålar och utan värme, som om hon hållit på att slockna, dödsmärkt vid beröringen med det mörker som ruvade över ett människomyller. |
| s-27
| Genast for en skiftning över vattnet, och stillheten miste sin glans, men djupnade. |
| s-28
| Den breda gamla floden rann stilla fram i kvällningen efter seklers goda tjänster åt det släkte som befolkade dess stränder, och bredde ut sig med den lugna värdigheten hos en vattenväg som leder till världens ände. |
| s-29
| Vi begrundade dess vördnadsvärda flöde, inte i det hektiska flimret av en kort dag som kommer och försvinner för evigt utan i förblivande minnens upphöjda ljus. |
| s-30
| Och ingenting är väl lättare för en man som i vördnad och hängivenhet har vigt sitt liv åt sjön än att just i Themsenmynningen frambesvärja det förflutnas ande. |
| s-31
| Tidvattnet stiger och faller, ständigt tjänstberett och fyllt med minnena av män och fartyg som det har burit till hemmets vila eller till havets strider. |
| s-32
| Det hade känt och tjänat alla dessa som är nationens stolthet alltifrån sir Frances Drake till sir John Franklin, riddare alla, med och utan adelsskap – havens mångbesjungna vandrande riddare. |
| s-33
| Det hade burit alla de fartyg vilkas namn glimmar till som ädelstenar i tidens natt, alltifrån Golden Hind som kom åter med sitt bukiga skrov fyllt av skatter för att inspekteras av en hög drottning och sålunda göra sitt utträde ur den väldiga sagan, intill Erebus och Terror som seglade ut på ett annat erövringståg – och som aldrig kom åter. |
| s-34
| Det hade känt fartygen och männen. |
| s-35
| De hade seglat ut från Deptford, från Greenwich, från Erith; äventyrare och imperiebyggare; kungars skepp och penningfurstars; kaptener, amiraler, den österländska trafikens skumma smyghandlare och Ostindiska kompaniets befullmäktigade 'generaler'. |
| s-36
| Guldsökare och lyckojägare, alla hade de färdats ut på detta vatten med svärdet i handen, ofta även facklan, en världsmakts sändebud, bärare av en gnista från den heliga elden. |
| s-37
| Vad storhet hade inte flutit med ebben nedför denna flod och ut i det stora okända! |
| s-38
| Människors drömmar, statsförbund och världsriken i vardande. |
| s-39
| Solen gick ner, skymningen sänkte sig över vattnet och ljusen begynte tändas på stranden. |
| s-40
| Chapmanfyren, en trebent anordning på en gyttjig ebbremsa, lyste med starkt sken. |
| s-41
| I segelleden rörde sig skeppslanternor – en livlig ljustrafik i bägge riktningarna, och längre västerut, uppåt floden, markerades jättestadens plats fortfarande med olycksbådande tecken i skyn – ett ruvande mörker i solskenet, ett kusligt eldsken under stjärnorna. |
| s-42
| Det här, sade Marlow plötsligt, har också en gång varit en av jordens mörka fläckar. |
| s-43
| Han var den ende av oss som var kvar på sjön. |
| s-44
| Det ofördelaktigaste man kunde säga om honom var att han inte var trogen sin typ. |
| s-45
| Han var sjöman, men han var också vagabond, under det att flertalet sjömän om man så får uttrycka det är hemmasittare. |
| s-46
| De är hemkära av naturen och de har alltid sitt hem med sig – fartyget, och likaså sitt hemland – havet. |
| s-47
| Det ena fartyget är det andra tämligen likt, och havet är alltid detsamma. |
| s-48
| Som en oföränderlig kuliss glider de främmande kusterna, de främmande ansiktena, livets hela väldiga växelspel förbi dem, fördunklat, inte av en undran över dess gåta, utan av en lätt föraktfull okunnighet; ty för en sjöman är ingenting gåtfullt utom möjligen havet självt som är härskarinnan över hans tillvaro och lika outgrundligt som ödet. |
| s-49
| I övrigt räcker, efter arbetstidens slut, en promenad på måfå eller ett improviserat rummel i land för att uppenbara en hel kontinents hemlighet för honom, och i regeln tycker han inte att hemligheten var värd att lära känna. |
| s-50
| Sjömäns historier utmärker sig för en rättfram enkelhet vars hela mening är tillfinnandes inom ett knäckt nötskal. |
| s-51
| Men Marlow var inte typtrogen (om man bortser från hans fallenhet för att berätta), och för honom var en händelselös mening inte att söka inuti, som en kärna, utan utanför, som ett hölje kring historien vilket gör den synlig på samma sätt som ett ljussken gör en dimma synlig; någonting i stil med de töckniga regnbågsringar man ser ibland vid månsken. |
| s-52
| Hans yttrande väckte ingen förvåning. |
| s-53
| Det var helt karakteristiskt för Marlow och mottogs med tystnad. |
| s-54
| Ingen gjorde sig ens mödan att grymta, och efter en stund fortsatte han långsamt: |
| s-55
| Jag tänkte på mycket gamla tider, när romarna först kom hit, för nittonhundra år sen – häromdagen med andra ord. |
| s-56
| Sedan dess har den här floden skeppat ut ljus – ni tänker kanske på korsriddarna? |
| s-57
| Jovisst. Men det ljuset är som en löpeld över en slätt, en ljungeld i molnen. |
| s-58
| Vi lever i dess flämtande sken – måtte det inte slockna så länge vår gamla jord fortsätter att snurra! |
| s-59
| Nej – i går rådde mörkret här. |
| s-60
| Tänk er hur det ska ha känts för befälhavaren på en ståtlig – vad hette det nu – trirem i Medelhavet som plötsligt fick order att bege sig norrut, i expressfart transporterades tvärs över de båda Gallierna, gavs befäl över en farkost av det slag som legionärerna – som måtte ha varit ett förbluffande händigt släkte – brukade snickra ihop, tydligen i hundratal, på ett par månader, om vi får tro vad vi läser. |
| s-61
| Tänk er honom här, vid världens ände, ett blygrått hav, en rökgrå himmel, ett flytetyg som bör ha varit ungefär så styvt som ett dragspel och så på väg uppför den här floden med förråd eller order eller vad det nu kan ha varit. |
| s-62
| Sandbankar, mader, skogar, vildar, mycket litet att äta för en civiliserad gom, bara Themsenvatten att dricka. |
| s-63
| Ingen falerner här, ingen landpermission. |
| s-64
| Ett och annat militärläger, borttappat i ödemarken som en nål i en höstack; för övrigt köld, dimma, stormar, farsoter, landsförvisning, död – lurande död i luften, i vattnet, i snåren. |
| s-65
| De måste ju ha dött som flugor här. |
| s-66
| Men han klarade det. |
| s-67
| Och till på köpet sannolikt mycket bra och utan att reflektera mycket över det annat än för att i sinom tid skryta med vad han hade fått gå igenom – kanske. |
| s-68
| De var karlar att bjuda mörkret spetsen. |
| s-69
| Och kanske han tröstade sig med en sidoblick på sina chanser att så småningom befordras till flottan i Ravenna, om han hade goda vänner i Rom och överlevde det hemska klimatet. |
| s-70
| Eller tänk er en hygglig ung civilist i toga – förlorat på tärningsspel kanske – som kom upp hit i någon prefekts eller skatteindrivares eller till och med en köpmans följe för att bättra sin lycka. |
| s-71
| Hamna i ett träsk, marschera genom skogar och till slut i en förläggning långt inne i landet känna hur barbariet, det absoluta barbariet, hade slutit sig omkring honom – hela detta vildmarkens hemlighetsfulla liv som pulserar i skog, i djungel, i vilda människors hjärtan. |
| s-72
| Och det finns inte heller någon möjlighet för honom att bli invigd i sådana mysterier. |
| s-73
| Han tvingas att leva mitt i det obegripliga vilket är avskyvärt bara det. |
| s-74
| Och samtidigt utövar det en lockelse som han inte undgår. |
| s-75
| Det gräsligas lockelse, ni vet. |
| s-76
| Tänk er hans växande ruelse, hans längtan att komma loss, hans maktlösa avsmak, underkastelsen, hatet. |
| s-77
| Han gjorde ett uppehåll. |
| s-78
| Ni förstår, började han igen och lyfte ena armen från armbågen med handflatan utåt så att han med sina korslagda ben satt som en buddha, predikande i europeiska kläder och utan lotusblomma – ni förstår – ingen av oss skulle känna riktigt så. |
| s-79
| Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten. |
| s-80
| Men i grund och botten var det inte så mycket bevänt med de där gossarna. |
| s-81
| De var inga kolonisatörer, deras administration inskränkte sig sannolikt till utsugning, misstänker jag. |
| s-82
| De var erövrare och till det fordras bara råa styrkan – ingenting att skryta med eftersom ens styrka bara är det tillfälliga resultatet av andras svaghet. |
| s-83
| De högg för sig vad som fanns att få bara för att det fanns. |
| s-84
| Det var ingenting annat än tjuvnad i samband med våldsdåd, kvalificerat mord i stor skala, och de kastade sig blint in i det – vilket ju passar bra för den som ger sig på själva mörkret. |
| s-85
| Att erövra världen, vilket för det mesta betyder att ta den ifrån dem som har en annan hudfärg eller litet plattare näsa än vi själva, är ingen vacker hantering om man synar den litet för noga. |
| s-86
| Det enda försonande är idén. |
| s-87
| En idé bakom alltsammans; inte ett virrigt känslotänkande utan en idé och en osjälvisk tro på denna idé – någonting man kan sätta upp framför sig och böja knä för och bringa offer... |
| s-88
| Han tystnade. |
| s-89
| Ljuspunkterna rörde sig på floden, små gröna, röda, vita ljuspunkter som förföljde, kom i kapp, slog följe med, korsade varandra och gled i sär igen, snabbt eller långsamt. |
| s-90
| Trafiken på den stora staden fortsatte i det djupnande mörkret på den rastlösa floden. |
| s-91
| Vi såg på i tålig väntan – det fanns ingenting annat att göra tills tidvattnet vände – men det var först efter en lång tystnad, när han med tveksam röst sade: Ni minns kanske att jag en gång blev sötvattenmatros för en kort tid? som vi förstod att det var vårt öde att till den stund ebben satte in lyssna till en av Marlows mångtydiga upplevelser. |
| s-92
| Jag ska inte trötta er mycket med vad som hände mig personligen, började han och visade med denna ingress samma svaghet som många andra berättare vilka så ofta tycks sväva i okunnighet om vad deras auditorium helst skulle vilja höra. |
| s-93
| Men för att kunna förstå dess verkan på mig måste ni i alla fall veta hur jag kom dit ut, vad jag såg, hur jag färdades uppför floden till den plats där jag träffade på den stackars mannen. |
| s-94
| Det var flodledens slutpunkt och min upplevelses höjdpunkt. |
| s-95
| Den spred liksom ett ljus över allting omkring mig och över mina egna tankar. |
| s-96
| Annars var den egentligen dyster och rent av eländig, inte på minsta vis märkvärdig, och rätt oförklarlig. |
| s-97
| Ja, just oförklarlig. |
| s-98
| Och ändå var det som om den kastade ljus över saker och ting. |
| s-99
| Jag hade då, som ni kanske minns, just kommit tillbaka till London efter ett långt kringirrande på Indiska oceanen, Söderhavet och i kinesiska farvatten – en stadig dosis av orienten, sex år eller däromkring; och jag drev omkring, hindrade er i ert arbete och störde er i era hem, som om jag hade ansett mig kallad av himlen att civilisera er. |
| s-100
| Det var mycket trevligt till en tid, men så tröttnade jag på att vila mig. |