| s-106
| 'Men de är så glada, och så varma och naturliga. |
| s-107
| Jag älskar deras kläder. |
| s-108
| Kan du inte skaffa dig en sån där vacker hatt?' |
| s-109
| 'Jag vet inte om de säljer dem till utomstående.' |
| s-110
| När chassiden återvänder till sin plats efter bönen berättar jag för honom att min hustru, en lärd kvinna, skall föreläsa på Hebreiska universitetet i Jerusalem. |
| s-111
| 'Vad är hon?' |
| s-112
| 'Matematiker.' |
| s-113
| Han verkar förbryllad. |
| s-114
| 'Vad är det?' frågar han. |
| s-115
| Jag försöker förklara. |
| s-116
| Han säger: 'Det har jag aldrig hört talas om. |
| s-117
| Vad är det egentligen de sysslar med?' |
| s-118
| Jag häpnar. |
| s-119
| Att han var oskuldsfull visste jag, men jag skulle aldrig ha trott att han kunde vara okunnig om en sådan sak. |
| s-120
| 'Jaså, ni vet inte vad en matematiker är. |
| s-121
| Le Monde visade skadeglädje över denna omsvängning. |
| s-122
| Den 12 juli, efter raiden, anklagades Israel för att uppmuntra reaktionärerna i Rhodesia och Sydafrika genom sin demonstration av militär överlägsenhet och sitt bruk av västerländsk beväpning och teknik, för att störa det arbete som utfördes av rättsinniga människor i Paris vilka försökte skapa ett nytt klimat och behandla den tredje världens länder som jämlikar och partners. |
| s-123
| Rhodesierna och sydafrikanerna skålade för israelerna i champagne, sa Le Monde. |
| s-124
| Men ett europeiskt gillande av raiden skulle äventyra Frankrikes planer på en ny världsordning. |
| s-125
| Den 4-5 juli, återigen före räddningen, hade Le Monde utan kommentar återgett Amins skämtsamheter i ett tal i Port Louis. |
| s-126
| Han hade talat inför OAS och framkallat skratt och applåder bland delegaterna genom att säga att gisslan hade det så bekvämt man kunde begära med hänsyn till omständigheterna omgivna av sprängämnen. |
| s-127
| 'När jag gick min väg', sa han skrattande, 'grät gisslan och tiggde mig om att stanna kvar.' |
| s-128
| Detta fick salen att gå i vågor. |
| s-129
| Vi går ut på gatan och min vän David Shahar, som är bred över bringan, drar ett djupt andetag och råder mig att göra sammalunda. |
| s-130
| Luften, själva luften, är näringsrik för tankarna i Jerusalem det har de vise själva sagt. |
| s-131
| Jag är beredd att tro det. |
| s-132
| Jag vet att den måste ha speciella egenskaper. |
| s-133
| Dagerns finhet påverkar mig också. |
| s-134
| Jag tittar ner mot Döda havet över trasiga klippblock och hus med lökformade tak. |
| s-135
| De har samma färg som själva marken, och på denna sällsamma dödhet vilar den smältande luften med en nästan mänsklig tyngd. |
| s-136
| Det är något uppfattbart, något metafysiskt, som förmedlas genom dessa färger. |
| s-137
| Universum blir sin egen tolkning inför ögonen på en i den öppna dalens klippkaos som slutar i dött vatten. |
| s-138
| På andra ställen dör man och löses upp. |
| s-139
| Här dör man och uppgår i något annat. |
| s-140
| Shahar för mig ner från Mishkenot Sha'ananim, som ligger på en sluttning och vetter mot Mount Zion och Gamla staden, till Gai-Hinnom (traditionens Gehenna) där Moloksdyrkarna en gång offrade sina barn. |
| s-141
| Från Gai-Hinnom för han mig upp till en av kareernas forna begravningsplatser, där man själv kan se detta uppgående. |
| s-142
| Det har en egendomlig inverkan på mina nerver (genom fötterna, så att säga), eftersom jag får en känsla av att en stor del av detta stoft måste vara malt av människoben. |
| s-143
| Vad jag vet är Jerusalem geologiskt sett inte äldre än andra ställen, men dolomiten och leran ser uråldrigare ut än något jag har sett i hela mitt liv. |
| s-144
| Grått och försjunket, som mr Blooms tankar i James Joyces Odysseus. |
| s-145
| Men ingenting i den lysande luften och de massiva vita molnen tyder på tomhet. |
| s-146
| Denna atmosfär ger en sådan verklighet åt det vardagliga uttrycket 'inte av denna världen' att man får en stöt för bröstet. |
| s-147
| Stadens myndigheter har gjort Gai-Hinnom till en park. |
| s-148
| Wolfsonstiftelsen i London har bekostat trädgårdsanläggningarna, och arabiska barn sparkar fotboll på dalens gröna botten. |
| s-149
| Fjortonåriga hårdingar från östra Jerusalem röker cigaretter och spänner axlarna för att öva sig i rollen som farliga gathörnstyper när vi går förbi. |
| s-150
| Han är skallig och muskulös, och hans skjorta är prydd med hästar, hästskor och seldon, ett gult mönster på mörkblå botten. |
| s-151
| Det är lustigt, eftersom han är en författare och en tänkande människa, allt annat än en kapplöpningshaj. |
| s-152
| Vi tittar alltså in i gamla gravgrottor och nischer där de döda placerades en gång i tiden. |
| s-153
| Nu ligger lastbilsstänkskärmar och rostar där, tjugonde århundradets bidrag av vittrande plåt till Jerusalems stora stoftblandning. |
| s-154
| Man kan vara fullkomligt säker på att profeten Jeremia har gått den här vägen, säger Shahar. |
| s-155
| Precis där vi nu står. |
| s-156
| I Elie Kedouries Arabic Political Memoirs hittar jag fakta om den amerikanska diplomatin i slutet av fyrtiotalet som de flesta är okunniga om. |
| s-157
| Själv har jag förvisso varit det. |
| s-158
| I Mellanöstern, och förmodligen på andra håll också, satsade Förenta staterna kraftigt på företagskonsulter och PR-experter. |
| s-159
| Den amerikanska firman Booz, Allen & Hamilton lånade ut en av sina specialister vid namn Miles Copeland till utrikesdepartementet, där han år 1955 ingick i en grupp som kallades Planeringskommittén för Mellanöstern och vars huvudsyfte med hans egna ord var 'att räkna ut olika sätt att dra fördel av den vänskap som höll på att utvecklas mellan oss och Nasser'. |
| s-160
| 1947 skickades Copeland till Damaskus ('av vem har inte bekantgjorts', säger Kedourie) 'för att ta inofficiella kontakter' med syriska ledare och 'känna sig för beträffande medel för att övertyga dem om att av egen kraft liberalisera sitt politiska system.' |
| s-161
| I sina strävanden att sprida demokratin i världen bekämpade amerikanerna först valfusket i Syrien, men den gamla korruptionen bestod trots allt vad deras makt och pengar kunde uträtta. |
| s-162
| I sin besvikelse beslöt amerikanerna, som vanligt på bästa tänkbara grunder, att göra en tyngre insats: |
| s-163
| 'Den amerikanske ministern i Damaskus beslöt att uppmuntra en militärkupp för att Syrien skulle kunna komma i åtnjutande av demokrati', skriver Kedourie. |
| s-164
| Detta ansågs inte speciellt egendomligt: andra amerikanska ambassadörer och ministrar i arabvärlden stödde helhjärtat 'äkta' revolutioner för att störta gamla jordägare, rika skurkar och politiker. |
| s-165
| 'Vad som krävdes var en elit som kunde understödja härskarna, vilka i sin tur understöddes och bars upp av ett folk som antogs förstå, gilla och legitimera en sådan elits syften. |
| s-166
| Alla som känner till Mellanöstern håller säkert med om att ett sådant sökande var en politisk motsvarighet till sökandet efter de vises sten.' |
| s-167
| När amerikanerna misslyckades i Syrien började de arbeta i Egypten. |
| s-168
| Kermit Roosevelt från CIA 'träffade ett antal officerare som varit inblandade i den sammansvärjning vilken ledde till statskuppen den 22 juli 1952'. |
| s-169
| Amerikanerna ville att den nya regimen skulle göra befolkningens breda lager läskunniga och skapa 'en stor och stabil medelklass och en tillräcklig identifiering med landets egna ideal och värderingar, så att verkligt inhemska demokratiska institutioner kunde växa fram'. |
| s-170
| På sin väg in i en ny politisk sfär ordnade amerikanerna lån åt den egyptiska regeringen. |
| s-171
| De trodde att en verklig demokrati nu var på väg. |
| s-172
| James Eichelberger, en statsvetare vid SUD som hade varit direktör i J Walter Thompson, en av världens största reklam- och PR-firmor, 'skickades till Kairo där han talade med Nasser och hans rådgivare och producerade en rad rapporter som preciserade den nya regimens problem och rekommenderade politiska åtgärder för att ta itu med dem'. |
| s-173
| En av dessa rapporter, som Eichelberger själv hade skrivit, översattes till arabiska, 'kommenterades av medlemmar av Nassers stab och översattes tillbaka till engelska för Eichelbergers räkning'. |
| s-174
| Detta dokument, betitlat 'Maktproblem för en revolutionär regering', passerade enligt mr Copeland 'fram och tillbaka mellan engelska och arabiska tills en slutlig version hade åstadkommits. |
| s-175
| Slutrapporten lämnades ut till omvärlden och uppgavs vara ett verk av Zakaria Mohieddin, Nassers mest insiktsfulla och resonliga medarbetare (i västerländska ögon), och den togs för gott av informationsanalytiker på utrikesdepartementet och CIA, liksom sannolikt också av motsvarande organ för andra staters regeringar'. |
| s-176
| Vem skulle ha trott att en amerikansk före detta reklamdirektör kunde skriva: |
| s-177
| 'Polisen bör politiseras och i all den utsträckning som är nödvändig göras till ett paramilitärt vapen i revolutionsregeringens hand'? |
| s-178
| Detta är en ren och oblandad leninism, utan både is och oliver. |
| s-179
| Eller detta: 'Nervcentrum för hela säkerhetssystemet i en revolutionär stat (eller varje annan stat) ligger i en hemlig kropp, vars identitet och själva existens av säkerhetshänsyn endast får vara känd av den revolutionära regeringens ledare och minsta möjliga antal övriga ledare.' |
| s-180
| Det var Jefferson som sa att frihetens träd emellanåt måste vattnas med patrioters och tyranners blod. |
| s-181
| Vi nödgas nu tro att samma romantiska övertygelse har varit levande någonstans i J Walter Thompsons kontorslokaler. |
| s-182
| USA är när allt kommer omkring det ursprungliga revolutionslandet. |
| s-183
| Eller var mr Eichelberger helt enkelt en reklamman som hade en klient att göra till lags och ett jobb att uträtta en ren yrkesman? |
| s-184
| Eller finns det numera här i världen en naturlig förståelse för revolutionen, för massans organisation, för kadrer, polisstyre och hemliga regeringsorgan? |
| s-185
| Det är en chockerande misstanke. |
| s-186
| I den rapport som mr Eichelberger och hans egyptiska medarbetare skrev framhålls det givetvis att målet för Nassers maktövertagande var 'att lösa de angelägna sociala och politiska problem som gjort revolutionen nödvändig'. |
| s-187
| Att lösa problem, att hjälpa, att skapa vänskap, att öka friheten. |
| s-188
| Att stärka Amerikas ställning och samtidigt göra gott; |
| s-189
| att främja den universella jämlikheten; |
| s-190
| att vara den illusionsfrie hårdingen i globalt format; |
| s-191
| Att vara den som rör upp och skakar om och formar andras öden eller kanske att hänge sig åt fantasier om allsmäktighet och vara den nationsskapande amerikanen med oinskränkt fullmakt som arbetar bakom kulisserna och självsäkert leker också med den bolsjevikiska elden. |
| s-192
| Vilka problem blev då lösta? |
| s-193
| Nasser löste inga problem. |
| s-194
| Mr Kedourie betvivlar att han behövde 'ta den amerikanska statsvetenskapens resurser i bruk för sådana lektioner i tyranni. |
| s-195
| Vad som förblir mest gåtfullt', säger han, 'är hur man kunde tro att meddelandet av sådan undervisning skulle kunna främja Förenta staternas intressen eller ens bidra till det egyptiska folkets välfärd'. |
| s-196
| För en amerikan är den mest förbryllande frågan denna: |
| s-197
| Varifrån kommer detta lidelsefulla intresse för samhällsteori bland reklamvärldens höga funktionärer? |
| s-198
| Hur har direktörstyper någonsin fått höra talas om sådana saker? |
| s-199
| När jag läste 'Stormen och vreden' i går kväll stötte jag på några ord bland Quentin Compsons tankar som hörde samman med EE Cummings och trettiotalet, inte med år 1910. |
| s-200
| 'Judegrabbens och dagosens land', säger Compson för sig själv när han köper en bulle av en liten italiensk flicka. |
| s-201
| Detta skulle jag ha läst utan att rygga tillbaka i Chicago, men i Jerusalem la jag ifrån mig boken med en grimas. |
| s-202
| När jag återgick till texten nästa dag fann jag Faulkner oskyldig till något klandervärt. |
| s-203
| Det kan tänkas att människor vid sekelskiftet travesterade sångens ord 'land of the brave, home of the free' på samma sätt och talade om 'judegrabbens land' och att Faulkner inte hade lånat det från Cummings. |
| s-204
| När Shahar och jag promenerade i Gai-Hinnom hade jag sagt att det stötte mig att David Ben-Gurion på sina besök i USA brukade uppmana de amerikanska judarna att ge upp sina illusioner om gojernas demokrati och emigrera till Israel i flygande fläng. |
| s-205
| som om Amerikas tvåhundraåriga tradition av liberal demokrati ingenting betydde. |