| s-401
| Och så skrattade hon sitt skratt och Quinn kände hur ännu en del av hans inre ramlade ihop. |
| s-402
| Quinn var nu ingenstans. |
| s-403
| Han hade ingenting, han visste ingenting, han visste att han ingenting visste. |
| s-404
| Inte nog med att han var tillbaka till startpunkten, nej, han var före startpunkten, så långt före att det var värre än någon slutpunkt han kunde tänka sig. |
| s-405
| Hans klocka visade på nästan sex. |
| s-406
| Han gick hem samma väg han kommit och skyndade på stegen för varje kvarter. |
| s-407
| När han slog in på sin egen gata sprang han. |
| s-408
| Det är den andra juni, sa han sig. |
| s-409
| Försök att hålla det i minnet. |
| s-410
| Detta är New York och i morgon är det den tredje juni. |
| s-411
| Om allt går bra så blir det den fjärde i övermorgon. |
| s-412
| Men ingenting är säkert. |
| s-413
| Det hade varit dags för telefonsamtalet till Virginia Stillman länge nu och han överlade med sig själv om han alls skulle ringa. |
| s-414
| Skulle det vara möjligt att strunta i henne? |
| s-415
| Kunde han bara ge upp alltihop så där utan vidare? |
| s-416
| Ja, sa han sig. Visst kunde han det. |
| s-417
| Han kunde glömma hela fallet, återgå till sin vardagsrutin, skriva en ny bok. |
| s-418
| Han kunde resa nånstans om han ville, till och med åka utomlands ett tag. |
| s-419
| Till Paris, exempelvis. |
| s-420
| Ja, det var fullt möjligt. |
| s-421
| Fast vart som helst skulle gå lika bra, tänkte han. Vart som helst över huvud taget. |
| s-422
| Han slog sig ner i sitt vardagsrum och betraktade väggarna. |
| s-423
| Han erinrade sig att de en gång varit vita. Nu hade de emellertid antagit en konstig gul ton. |
| s-424
| Kanske skulle de en dag gå ännu längre i grådaskighet eller kanske till och med bli smutsbruna, som en ruttnande frukt. |
| s-425
| En vit vägg blir en gul vägg blir en grå vägg, sa han för sig själv. |
| s-426
| Målarfärgen slits ner, staden tränger in med sitt sot, rappningen vittrar sönder inifrån. |
| s-427
| Förändringar, så ännu mer förändringar. |
| s-428
| Han rökte en cigarett, så en till och en till. |
| s-429
| Han såg på sina händer, upptäckte att de var smutsiga och reste sig för att gå och tvätta dem. |
| s-430
| Medan vattnet rann i handfatet i badrummet bestämde han sig för att raka sig också. |
| s-431
| Han löddrade in ansiktet, tog fram ett nytt rakblad och började skrapa bort skägget. |
| s-432
| Av någon anledning upplevde han det som obehagligt att se sig i spegeln och försökte hela tiden undvika sig själv med blicken. |
| s-433
| Du håller på att bli gammal, sa han till sig själv. Det är snart bara skräp med dig. |
| s-434
| Så gick han ut i köket, åt en tallrik flingor och rökte ännu en cigarett. |
| s-435
| Klockan var nu sju på kvällen. |
| s-436
| Han överlade än en gång med sig själv om han skulle ringa till Virginia Stillman eller ej. |
| s-437
| Medan han funderade fram och tillbaka upptäckte han att han inte längre hade någon åsikt i frågan. |
| s-438
| Han såg det som talade för att ringa och samtidigt såg han också det som talade emot att göra det. |
| s-439
| Till slut blev det etiketten som avgjorde. |
| s-440
| Det vore inte rätt att försvinna utan att först underrätta henne. |
| s-441
| När väl det var gjort skulle ingenting längre hindra honom från att strunta i alltihop. |
| s-442
| Huvudsaken är att man talar om för folk vad man tänker göra, resonerade han. |
| s-443
| Sen är man fri att göra vad man vill. |
| s-444
| När han slagit numret tutade det emellertid upptaget. |
| s-445
| Han väntade fem minuter och ringde sedan igen. |
| s-446
| Även denna gång var det upptaget. |
| s-447
| I en hel timme höll Quinn på så och omväxlande slog numret och väntade, hela tiden med samma resultat. |
| s-448
| Slutligen ringde han televerket och frågade om det var något fel på telefonen. |
| s-449
| Denna upplysning skulle kosta honom trettio cent, fick han reda på. |
| s-450
| Därefter knastrade det i luren, någon slog ett nummer, flera röster hördes. |
| s-451
| Quinn försökte föreställa sig hur telefonisterna såg ut. |
| s-452
| Så återkom den första kvinnan och meddelade att numret var upptaget. |
| s-453
| Quinn visste inte vad han skulle tro. |
| s-454
| Det fanns så många möjligheter att han inte ens orkade börja sortera dem. |
| s-455
| Stillman? Luren avlagd? Någon helt ny person som ringde dit? |
| s-456
| Han satte på TV:n och tittade på de första båda omgångarna i Mets match mot St Louis. |
| s-457
| Sedan slog han numret igen. |
| s-458
| Fortfarande likadant. |
| s-459
| I tredje omgången tog St Louis poäng på att en av Mets spelare höll bollen för länge, på ett slag utanför spelfältet och på en nästan övermänsklig spurt till hemmabasen. |
| s-460
| Mets svarade på detta i en inneperiod med en dubbelrunda av Wilson och en singel av Youngblood. |
| s-461
| Quinn upptäckte att det inte rörde honom i ryggen. |
| s-462
| När det kom ett inslag med reklam för en ölsort stängde han av ljudet. |
| s-463
| För tjugonde gången försökte han nå Virginia Stillman och för tjugonde gången var det lika hopplöst. |
| s-464
| I fjärde omgången gjorde St Louis fem rundor och Quinn slog av även bilden. |
| s-465
| Han letade fram sitt röda anteckningsblock, satte sig vid skrivbordet och skrev i två timmar i sträck. |
| s-466
| Han brydde sig inte om att läsa igenom det han hade skrivit. |
| s-467
| Sedan ringde han Virginia Stillman och fick en ny upptagetton. |
| s-468
| Han slängde på luren så häftigt att plasten sprack. |
| s-469
| När han försökte ringa igen fick han inte längre någon svarston. |
| s-470
| Han reste sig, gick ut i köket och gjorde i ordning ännu en tallrik flingor. |
| s-471
| Därefter gick han till sängs. |
| s-472
| I drömmen, som han sedan glömde, vandrade han nerför Broadway med Austers son vid handen. |