| s-301
| Ni gav ut en bok för flera år sen, stämmer inte det? |
| s-302
| Jag har för mig att den hette Oavslutad affär. |
| s-303
| En liten bok med blått omslag. |
| s-304
| Jodå. Det var jag. |
| s-305
| Jag tyckte väldigt mycket om den. |
| s-306
| Jag hoppades länge att ni skulle komma ut med nåt mer. |
| s-307
| Faktum är att jag till och med undrade över vart ni tagit vägen. |
| s-308
| Jag är kvar. På sätt och vis. |
| s-309
| Auster slog upp dörren på vid gavel och tecknade åt Quinn att komma in. |
| s-310
| Det såg trevligt ut inne i lägenheten: planlösningen var ovanlig med flera långa korridorer, överallt låg det böcker i travar, på väggarna hängde tavlor av konstnärer som Quinn inte kände till och på golvet låg några kringspridda leksaker – en röd lastbil, en brun nallebjörn, ett grönt rymdmonster. |
| s-311
| Auster gick före in i vardagsrummet, bad Quinn ta plats i en nött gammal fåtölj och försvann sedan ut i köket för att hämta öl. |
| s-312
| Han kom tillbaka med två flaskor som han ställde på en trälåda som tjänade som soffbord och slog sig sedan själv ner i soffan mitt emot Quinn. |
| s-313
| Var det nåt som har med litteratur att göra som ni ville prata med mig om? började Auster. |
| s-314
| Nej, svarade Quinn. |
| s-315
| Till slut lyckas de faktiskt med det. |
| s-316
| Boken var bara ett av deras många knep för att få honom att återvända. |
| s-317
| Tanken var att hålla upp en skrattspegel framför Don Quijote, att skildra alla hans absurda, orimliga självbedrägerier så att han, när han själv läste boken, skulle inse vilka villovägar han slagit in på. |
| s-318
| Det där tilltalar mig. |
| s-319
| Ja men det finns en vinkling till på det här. |
| s-320
| Enligt min åsikt var Don Quijote egentligen inte galen. |
| s-321
| Han bara låtsades vara det. |
| s-322
| I själva verket var det han som iscensatte alltihop. |
| s-323
| Tänk på att Don Quijote boken igenom oroar sig över sitt eftermäle. |
| s-324
| Gång på gång frågar han sig om hans krönikör kommer att ge en riktig beskrivning av hans äventyr. |
| s-325
| Alltså vet han redan från början att denne krönikör verkligen existerar. |
| s-326
| Och vem kan det vara annat än Sancho Panza, den trogne vapendragaren som Don Quijote valt just för detta ändamål? |
| s-327
| På samma sätt valde han ut de tre andra att spela de roller som var avsedda för dem. |
| s-328
| Det var Don Quijote själv som satte samman Benengeli-kvartetten. |
| s-329
| Och inte nog med att han valde ut författarna: förmodligen var det också han som översatte det arabiska manuskriptet tillbaka till spanska. |
| s-330
| Vi får inte underskatta honom. |
| s-331
| För nån som är så skicklig i förställningskonsten kan det inte ha varit särskilt svårt att skaffa sig en mörkare hudfärg och klä ut sig till arab. |
| s-332
| Jag kan precis tänka mig scenen där på marknaden i Toledo. |
| s-333
| Cervantes som lejer Don Quijote att tolka berättelsen om Don Quijote själv. |
| s-334
| Det ligger stor skönhet i den bilden. |
| s-335
| Men ni har fortfarande inte förklarat hur det kommer sig att en man som Don Quijote bryter upp från sin lugna tillvaro för att ägna sig åt en så utstuderad form av bedrägeri. |
| s-336
| Det är det mest intressanta av alltihop. |
| s-337
| Min teori är att Don Quijote utförde ett experiment. |
| s-338
| Han ville utröna sina medmänniskors lättrogenhet. |
| s-339
| Skulle det vara möjligt, funderade han, att ställa sig upp inför världens ögon och med allvar och övertygelse spy ur sig vilka lögner som helst? |
| s-340
| Att säga att väderkvarnar var riddare, att ett tvättfat var en hjälm, att dockor var riktiga människor? |
| s-341
| Skulle det vara möjligt att få andra att hålla med om vad han sa trots att de inte trodde honom? |
| s-342
| Eller med andra ord: hur mycket hädelser skulle människorna vara beredda att tolerera om dessa hädelser samtidigt roade dem? |
| s-343
| Svaret är uppenbart, eller hur? |
| s-344
| Hur mycket som helst. |
| s-345
| Beviset har vi i att vi fortfarande läser boken. |
| s-346
| Den roar oss i högsta grad än idag. |
| s-347
| Och det är ju egentligen det enda folk vill ha ut av en bok – att bli roade. |
| s-348
| Auster lutade sig tillbaka i soffan, log lätt ironiskt och tände en cigarett. |
| s-349
| Mannen hade tydligen roligt men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg. |
| s-350
| Det var som ett ljudlöst skratt, en vits som avbrutits strax före poängen, en munterhet utan vare sig orsak eller riktning. |
| s-351
| Quinn tänkte säga någonting till svar på Austers teori men han fick aldrig tillfälle till det. |
| s-352
| Just när han öppnade munnen avbröts han av klirret av nycklar i ytterdörren, ljudet av dörren som öppnades och sedan slogs igen med en smäll och glada, livliga röster. |
| s-353
| Ljuden fick Austers ansikte att lysa upp. |
| s-354
| Han reste sig, ursäktade sig inför Quinn och gick snabbt mot dörren. |
| s-355
| Quinn hörde skratt utifrån hallen, först från en kvinna och sedan från ett barn – det ljuva och det ännu ljusare i klingande stackatokaskader – och därefter kom det mullrande basackompanjemanget från Austers gapskratt. |
| s-356
| Barnet sa: Pappa, titta vad jag har hittat! |
| s-357
| Och kvinnan förklarade att den hade legat där på gatan och varför inte, det verkade inte vara nåt fel på den. |
| s-358
| Ögonblicket därpå hörde han hur barnet kom springande längs korridoren från hallen för att rusa rakt in i vardagsrummet, där han fick syn på Quinn och tvärt hejdade sig. |
| s-359
| Det var en ljushårig pojke på fem eller sex år. |
| s-360
| Goddag på dig, sa Quinn. |
| s-361
| Pojken slöt sig snabbt innanför ett skal av blyghet och kunde bara prestera ett knappt hörbart 'Hej'. |
| s-362
| I vänster hand höll han ett rött föremål som Quinn inte kunde identifiera. |
| s-363
| Quinn frågade pojken vad det var. |
| s-364
| Det är en jojo, svarade han och höll fram handen för att visa. |
| s-365
| Jag hittade den på gatan. |
| s-366
| Fungerar den? |
| s-367
| Pojken ryckte överdrivet pantomimiskt på axlarna och sa: |
| s-368
| Inte vet jag. |
| s-369
| Siri kan inte. Och jag vet inte hur man gör. |
| s-370
| Quinn frågade om han fick försöka, och pojken kom fram och räckte över jojon till honom. |
| s-371
| Medan han undersökte den hörde han hur pojken andades alldeles intill honom och iakttog varje hans rörelse. |
| s-372
| Jojon var av plast och liknade dem han själv hade lekt med många år tidigare, men den var på något sätt mer arbetad, en artefakt från rymdåldern. |
| s-373
| Quinn trädde långfingret i snörets ögla, ställde sig upp och gjorde ett försök. |
| s-374
| Jojon rann nerför snöret med ett pipande, visslande ljud samtidigt som den sköt gnistor. |
| s-375
| Pojken flämtade till, men så stannade jojon där nere och hängde kvar och dinglade. |
| s-376
| Det var en stor filosof som en gång sa att vägen upp och vägen ner är samma sak, muttrade Quinn. |
| s-377
| Men ni fick den ju aldrig att gå upp! sa pojken. |
| s-378
| Den gick bara ner. |
| s-379
| Man får aldrig ge sig. |
| s-380
| Quinn var just i färd med att vira upp snöret för ett nytt försök när Auster och hans hustru kom in i rummet. |
| s-381
| Han tittade upp och fick först syn på kvinnan. |
| s-382
| Bara på detta enda korta ögonblick visste han att han var illa ute. |
| s-383
| Hon var lång, smal, blond och påfallande vacker och hon utstrålade en sådan energi och en sådan lycka att hon på något sätt gjorde allting omkring sig osynligt. |
| s-384
| Det blev för mycket för Quinn. |
| s-385
| Han kände det som om Auster hånade honom med allt det han själv hade förlorat och han svarade med avund och vrede och sargande självmedlidande. |
| s-386
| Ja, även han skulle ha velat ha denna hustru och detta barn, sitta där hela dagarna och häva ur sig en massa dravel om gamla böcker, omges av jojoar och skinkomeletter och reservoarpennor. |
| s-387
| Han bad sig själv om att få bli befriad från detta. |
| s-388
| Auster fick syn på jojon i hans hand och sa: Jag ser att ni redan har träffats. |
| s-389
| Daniel, vände han sig till pojken, det här är Daniel. |
| s-390
| Och Daniel, sa han till Quinn med samma ironiska leende som tidigare. Daniel, det här är Daniel. |
| s-391
| Pojken brast i skratt och sa: Alla heter ju Daniel! |
| s-392
| Just det, sa Quinn. |
| s-393
| Jag är du och du är jag. |
| s-394
| Och så går det runt runt, ropade pojken och slog plötsligt ut med armarna och började springa runt i rummet som ett gyroskop. |
| s-395
| Och det här, återtog Auster och vände sig till kvinnan, det här är min hustru Siri. |
| s-396
| Hustrun log sitt leende och var så glad att träffa Quinn som om hon verkligen menade det, och därefter räckte hon honom handen. |
| s-397
| Han tryckte den och kände hur förfärande bräcklig hennes benstomme var. Han frågade om hennes namn var norskt. |
| s-398
| Det är inte många som känner till det, sa hon. |
| s-399
| Kommer ni från Norge? |
| s-400
| Indirekt, sa hon. Via Northfield, Minnesota. |