| s-201
| Det viktigaste var att inte tappa sitt engagemang. |
| s-202
| Quinn började sakta men säkert känna hur han avlägsnade sig från sina ursprungliga avsikter och han undrade så smått om han inte gett sig in i ett meningslöst företag. |
| s-203
| Det var förstås möjligt att Stillman bara bidade sin tid, invaggade världen i trygg dvala innan han slog till. |
| s-204
| Men det skulle förutsätta att han var medveten om att han var skuggad, och det såg Quinn som föga sannolikt. |
| s-205
| Än så länge hade han skött sitt uppdrag väl, hållit sig på diskret avstånd från gubben, blandat sig med de andra fotgängarna och varken dragit uppmärksamheten till sig eller vidtagit några drastiska åtgärder för att hålla sig dold. |
| s-206
| Å andra sidan kunde det ju hända att Stillman hela tiden vetat om att han skulle vara bevakad – kanske till och med vetat om det i förväg – och därför inte brytt sig om att försöka ta reda på vem den enskilde bevakaren var. |
| s-207
| Ty vad spelade den detaljen för roll om han nu ändå visste att han var skuggad? |
| s-208
| Även om han avslöjade sin förföljare skulle ju denne lätt kunna ersättas av en ny. |
| s-209
| Quinn kände sig tröstad av denna sistnämnda syn på situationen och han beslöt sig för att tro på den, trots att han inte hade någon grund för en sådan tro. |
| s-210
| Antingen visste Stillman vad han gjorde eller också visste han det inte. |
| s-211
| Och om han inte visste det så betydde det att Quinn var inne i en återvändsgränd och slösade bort sin tid. |
| s-212
| Hur mycket bättre var det därför inte att tro på att det fanns en avsikt bakom hans agerande. |
| s-213
| Och om en sådan tolkning förutsatte att Stillman visste om att han var skuggad så var Quinn beredd att acceptera detta som en trosartikel, åtminstone för ögonblicket. |
| s-214
| Så var det problemet med vad han skulle låta tankarna sysselsätta sig med medan han följde efter gubben. |
| s-215
| Quinn var en van vandrare. |
| s-216
| Hans kringströvanden i staden hade lärt honom att förstå det nära sambandet mellan det inre och det yttre. |
| s-217
| Genom att använda den planlösa förflyttningen som en ut-och-invändningsteknik kunde han under sina bästa dagar vända det yttre inåt och på så sätt ta herraväldet över sitt eget inre. |
| s-218
| Genom att överösa sig själv med yttre intryck, genom att dränka sig själv ut ur sig själv, hade han lyckats tillskansa sig själv en viss kontroll över sina anfall av djup förtvivlan. |
| s-219
| Att vandra var således för honom ett slags ickesjälsligt tillstånd. |
| s-220
| Att följa efter Stillman var emellertid inte detsamma som att vandra. |
| s-221
| Stillman kunde vandra, han kunde vingla omkring som en blind från det ena stället till det andra, men det var ett privilegium som förvägrades Quinn. |
| s-222
| Ty numera var han tvingad att koncentrera sig på vad han gjorde, även om detta i och för sig var i det närmaste ingenting. |
| s-223
| Allt som oftast hände det dock att hans tankar började gå sina egna vägar och strax därefter styrde stegen åt samma håll. |
| s-224
| Detta betydde att han ständigt löpte risken att öka takten och bakifrån krocka med Stillman. |
| s-225
| För att undvika ett sådant missöde räknade han ut ett antal olika metoder för att hålla farten nere. |
| s-226
| Den första gick ut på att intala sig själv att han inte längre var Daniel Quinn. |
| s-227
| Han var numera Paul Auster, och för varje steg han tog försökte han anpassa sig till den tvångströja som ett sådant personbyte medförde. |
| s-228
| Ty Auster var ju bara ett namn för honom, ett skal utan innehåll. |
| s-229
| Att vara Auster var detsamma som att vara en man utan något inre, en man utan tankar. |
| s-230
| Stillman var borta. |
| s-231
| Den gamle mannen hade blivit en del av staden. |
| s-232
| Han var ett stoftkorn, en punkt, en liten sten i en ändlös mur av stenar. |
| s-233
| Quinn skulle kunna vandra genom gatorna varenda dag i resten av sitt liv och ändå inte hitta honom. |
| s-234
| Allt hade nu överlämnats åt slumpen, en mardrömslik sannolikhetskalkyl. |
| s-235
| Det fanns inga spår, inga ledtrådar, inga givna mått och steg. |
| s-236
| Quinn gick i tankarna tillbaka till början av fallet. |
| s-237
| Hans uppgift hade varit att skydda Peter, inte att följa efter Stillman. |
| s-238
| Detta hade endast varit en arbetsmetod, ett sätt att försöka förutsäga och föregripa händelseförloppet. |
| s-239
| Tanken hade varit att han genom att skugga Stillman skulle lyckas utröna vad denne hade för avsikter gentemot Peter. |
| s-240
| Han hade följt efter gubben i två veckor. |
| s-241
| Vad hade han då kunnat sluta sig till av detta? |
| s-242
| Inte mycket. |
| s-243
| Stillmans uppträdande hade varit alldeles för oklart för att kunna tolkas i någon riktning. |
| s-244
| Det fanns givetvis vissa ytterlighetsåtgärder de kunde tillgripa. |
| s-245
| Han kunde till exempel föreslå Virginia Stillman att skaffa hemligt telefonnummer. |
| s-246
| Det skulle åtminstone tillfälligt göra slut på de upprivande samtalen. |
| s-247
| Om detta misslyckades kunde ju hon och Peter flytta. |
| s-248
| De kunde bosätta sig i någon annan stadsdel eller helt enkelt lämna stan. |
| s-249
| I värsta fall kunde de skaffa sig nya identiteter, leva under andra namn. |
| s-250
| Denna sista tanke fick honom att erinra sig något viktigt. |
| s-251
| Han insåg att han hitintills aldrig egentligen ifrågasatt omständigheterna kring sitt uppdrag. |
| s-252
| Saker och ting hade hänt så fort och han hade utgått ifrån att han skulle kunna inta Paul Austers plats. |
| s-253
| I samma ögonblick som han tog steget in bakom detta namn hade han också upphört att tänka på den riktige Auster. |
| s-254
| Men om denne var en så duktig detektiv som paret Stillman trodde att han var så skulle han kanske kunna hjälpa till med lösningen av fallet. |
| s-255
| Quinn skulle erkänna alltihop, Auster skulle förlåta honom och tillsammans skulle de hitta på ett sätt att rädda Peter Stillman. |
| s-256
| Han letade i katalogens gula sidor efter Austers Detektivbyrå. |
| s-257
| Den fanns inte upptagen där. |
| s-258
| I den vanliga abonnentförteckningen hittade han emellertid namnet. |
| s-259
| Det fanns en Paul Auster i Manhattan. Han bodde på Riverside Drive, inte långt ifrån det hus där Quinn själv bodde. |
| s-260
| Det fanns ingen antydan om någon detektivverksamhet, men det behövde strängt taget inte betyda något. |
| s-261
| Det kunde ju vara så att Auster hade så mycket att göra att han inte behövde annonsera. |
| s-262
| Quinn lyfte på luren och tänkte just slå numret när han kom på andra tankar. |
| s-263
| det här samtalet var alldeles för viktigt för att föras på telefon. |
| s-264
| Han ville inte utsätta sig för risken att bli avfärdad. |
| s-265
| Eftersom Auster inte hade något kontor måste han alltså sköta arbetet hemifrån. |
| s-266
| Quinn beslöt sig för att gå dit och tala med honom öga mot öga. |
| s-267
| Det hade slutat regna och trots att himlen fortfarande var grå kunde Quinn skymta en svag ljusstråle som letade sig ner genom molnen. |
| s-268
| När han gick längs Riverside Drive blev han med ens medveten om att han inte längre följde efter Stillman. |
| s-269
| Det kändes som att ha tappat halva sitt jag. |
| s-270
| I två veckor hade en osynlig tråd förbundit honom med den gamle mannen. |
| s-271
| Allt Stillman hade gjort hade han själv också gjort, överallt dit han hade gått hade han själv också gått. |
| s-272
| Hans kropp var ovan vid denna nya frihet och de första kvarteren gick han i samma långsamt hasande takt som förut. |
| s-273
| Arbetspasset var slut men hans kropp var ännu inte medveten om det. |
| s-274
| Det hus Auster bodde i låg mitt på ett långt kvarter som sträckte sig mellan 116:e och 119:e gatan strax söder om Riverside Church och Grants grav. |
| s-275
| Det var en välskött byggnad med putsade dörrhandtag och rentvättade fönster och dess atmosfär av borgerlig måttfullhet tilltalade Quinn mycket i denna stund. |
| s-276
| Auster bodde på elfte våningen. Quinn tryckte in ringklockan och väntade sig att få höra en röst anropa honom över porttelefonen. |
| s-277
| Men summertonen som angav att porten öppnades kom omedelbart utan frågor. |
| s-278
| Quinn sköt upp porten, gick genom entréhallen och tog hissen upp till elfte våningen. |
| s-279
| Det var en man som öppnade dörren till lägenheten. |
| s-280
| Han var i trettiofemårsåldern, lång och mörk med skrynkliga kläder och två dagar gammal skäggstubb. |
| s-281
| I högerhanden, mellan tummen och två fingrar, höll han en skrivberedd reservoarpenna med avskruvad hylsa. |
| s-282
| Han verkade förvånad över att se en främmande människa framför sig. |
| s-283
| Jaha? sa han frågande. |
| s-284
| Väntade ni nån annan, kanske? frågade Quinn och försökte låta så artig och förekommande han kunde. |
| s-285
| Ja, min fru, faktiskt. |
| s-286
| Det var därför jag tryckte på insläppningsknappen utan att fråga vem det var. |
| s-287
| Förlåt att jag stör så här, sa Quinn ursäktande, men jag söker Paul Auster. |
| s-288
| Det är jag som är Paul Auster, sa mannen. |
| s-289
| Jag undrar om jag kan få prata med er. Det är ganska viktigt. |
| s-290
| Först måste ni nog berätta vad det rör sig om. |
| s-291
| Det vet jag knappt själv, sa Quinn med uppriktigt allvar i blicken. |
| s-292
| Det är tyvärr komplicerat. Mycket komplicerat. |
| s-293
| Har ni nåt namn själv? |
| s-294
| Förlåt mig. Givetvis har jag det. Quinn. |
| s-295
| Namnet tycktes få Auster att komma att tänka på något och han gjorde en tankfull paus som för att leta i minnet. |
| s-296
| Quinn, muttrade han för sig själv. |
| s-297
| Jag känner igen namnet nånstans ifrån, sa han och tystnade åter för att försöka hitta vad han sökte. |
| s-298
| Ni är inte möjligen poet? |
| s-299
| Har varit, sa Quinn. |
| s-300
| Men jag har inte skrivit några dikter på länge nu. |