| s-102
| Kusligt nog kom Quinn i första ögonblicket att tänka på sin egen döde son. |
| s-103
| Men tanken försvann lika plötsligt som den hade dykt upp. |
| s-104
| Peter Stillman kom in i rummet och satte sig i en röd sammetsstol mitt emot Quinn. |
| s-105
| Han sa inte ett ord medan han tog sig fram till sin plats, inte heller gjorde han min av att notera Quinns närvaro. |
| s-106
| Detta att förflytta sig från ett ställe till ett annat såg ut att kräva all hans uppmärksamhet, som om han skulle drabbas av orörlighet om han inte helhjärtat gick in för det han gjorde. |
| s-107
| Quinn hade aldrig tidigare sett någon röra sig på det sättet och han insåg omedelbart att det här var den person han talat med i telefon. |
| s-108
| Kroppen uppförde sig nästan exakt så som rösten hade gjort: maskinellt, ryckigt, växlande mellan långsamma och snabba gester, stel men ändå uttrycksfull, som vore hela manövern utom kontroll, som motsvarade den inte riktigt den vilja som initierat den. |
| s-109
| Quinn fick ett intryck av att Stillmans kropp inte hade använts på länge och att alla dess funktioner fått läras in på nytt så att rörelsen hade blivit till en medveten process där varje enskild gest och förflyttning hade brutits ner i sina minsta beståndsdelar, vilket gjorde att spontaniteten och flytet i rörelserna helt gått förlorade. |
| s-110
| Det var som att se en marionett som försökte gå utan trådar. |
| s-111
| Allting hos Peter Stillman var vitt. |
| s-112
| Vit skjorta, öppen i halsen; vita byxor, vita skor, vita strumpor. |
| s-113
| Detta i kombination med hans bleka hy och tunna, lingula hår gav honom ett nästan genomskinligt utseende, som kunde man se rakt in i de blå ådrorna under ansiktshuden. |
| s-114
| Denna blå ton var nästan densamma som hans ögonfärg: skummjölksblått, en blandning mellan himmel och moln. |
| s-115
| Quinn kunde omöjligt tänka sig att rikta ett ord till en sådan uppenbarelse. |
| s-116
| Det var som om Stillmans närvaro i sig rymde en maning till tystnad. |
| s-117
| Stillman satte sig sakta till rätta i stolen och riktade äntligen sin uppmärksamhet mot Quinn. |
| s-118
| När deras ögon möttes fick Quinn en plötslig känsla av att Stillman blivit osynlig. |
| s-119
| Han kunde fortfarande se honom sitta i stolen mitt emot, men samtidigt kändes det som om han inte vore där. |
| s-120
| Quinn fick för sig att Stillman kanske var blind. |
| s-121
| Men nej, det verkade ändå inte så. |
| s-122
| Mannen såg på honom, granskade honom till och med, och även om blicken inte uttryckte något igenkännande var den ändå inte helt tom. |
| s-123
| Quinn visste inte vad han skulle göra. |
| s-124
| Han satt där stum på sin plats och såg i sin tur tillbaka på Stillman. |
| s-125
| En lång stund satt de så. |
| s-126
| Var snäll och ställ inga frågor, sa den unge mannen till slut. |
| s-127
| Ja. Nej. Tack så mycket. |
| s-128
| Han gjorde en kort paus. |
| s-129
| Jag heter Peter Stillman. |
| s-130
| Jag säger det här av egen fri vilja. Ja. |
| s-131
| Det är inte mitt riktiga namn. Nej. |
| s-132
| Mitt förstånd är givetvis inte som det skulle vara. |
| s-133
| Men det är ingenting att göra åt det. Nej. Åt det. Nej, nej. Inte nu längre. |
| s-134
| Ni sitter där och tänker: Vem är den person som talar till mig? |
| s-135
| Vad är det för ord som kommer ur hans mun? |
| s-136
| Jag ska berätta för er. |
| s-137
| Eller också ska jag inte berätta för er. |
| s-138
| I hörnet av 72:a gatan och Madison Avenue hejdade han en taxi. |
| s-139
| Medan bilen slamrande körde genom parken i riktning mot de västra stadsdelarna såg Quinn ut genom rutan och funderade över om det var de här träden som Peter Stillman brukade betrakta under sina promenader ut i luften och ljuset. |
| s-140
| Han undrade om Peter såg samma saker som han själv gjorde eller om världen såg annorlunda ut för honom. |
| s-141
| Och om ett träd inte var ett träd undrade han vad det egentligen var. |
| s-142
| När taxin lämnat av honom framför hans hus kände han plötsligt att han var hungrig. |
| s-143
| Han hade inte ätit någonting sedan frukosten tidigt samma morgon. |
| s-144
| Han tänkte på hur förunderligt snabbt tiden hade gått hemma hos Stillmans. |
| s-145
| Om hans beräkningar stämde måste han ha varit där i över fjorton timmar. |
| s-146
| Inom honom kändes det emellertid som om besöket varat allra högst tre-fyra timmar. |
| s-147
| Han ryckte på axlarna åt denna brist på överensstämmelse och sa sig att han måste lära sig att titta på klockan lite oftare. |
| s-148
| Han gick tillbaka längs 107:e gatan, tog av åt vänster in på Broadway och började gå norrut för att försöka hitta något lämpligt ställe att äta på. |
| s-149
| Ikväll hade han ingen lust att gå på någon bar – att äta i halvdunklet omgiven av berusat pladder – trots att han normalt inte hade någonting emot det. |
| s-150
| När han gick över 112:e gatan såg han att Heights Luncheonette fortfarande var öppen och han beslöt sig för att gå dit. |
| s-151
| Det var ett klart upplyst men ändå trist ställe med en hylla herrtidningar längs ena väggen, en avdelning för pappersvaror och en för dagstidningar, några bord för kunderna samt en lång plastdisk med snurrstolar. |
| s-152
| Bakom disken stod en lång puertoricansk man med en kockmössa av vit papp på huvudet. |
| s-153
| Det var hans uppgift att laga maten, som huvudsakligen bestod av broskbemängda hamburgare, smaklösa smörgåsar med bleka tomater och slokande salladsblad, milkshakes, egg creams och bullar. |
| s-154
| Till höger om honom satt chefen själv förskansad bakom kassaapparaten. Det var en liten man med tunt, lockigt hår och ett nummer från ett koncentrationsläger tatuerat på underarmen. |
| s-155
| Han satt och bevakade sina domäner av cigaretter, pipor och cigarrer |
| s-156
| medan han läste i nattupplagan av nästa morgons Daily News. |
| s-157
| Så här dags var stället nästan folktomt. |
| s-158
| Han brukade komma dit tidigt, aldrig senare än sju, och sedan satt han där med en kopp kaffe, en smörgås och en uppslagen tidning i knät medan han höll ögonen på hotellets glasdörr. |
| s-159
| Vid åttatiden brukade Stillman dyka upp, alltid klädd i sin långa bruna överrock och med en gammaldags nattsäck i handen. |
| s-160
| I två veckor följde gubben denna oföränderliga rutin: han vandrade längs de omkringliggande gatorna, sakta, i små, ibland nästan omärkliga etapper, med långa pauser, några långsamma steg och så åter en paus, som måste varje steg vägas och mätas innan det fick tillåtelse att inta sin plats i den totala stegsumman. |
| s-161
| För Quinn var det mycket svårt att röra sig på det sättet. |
| s-162
| Han var van vid att gå fort och allt detta stannande och hackande och hasande började kännas som en plåga, som en störning i hela hans kroppsrytm. |
| s-163
| Han var haren som förföljde sköldpaddan, och gång på gång måste han påminna sig själv om att lägga band på sig. |
| s-164
| Vad Stillman hade för sig på dessa promenader var en gåta för Quinn. |
| s-165
| Visserligen registrerade han ju med egna ögon allt som hände och antecknade det sorgfälligt i sitt röda block, men det var själva avsikten med alltihop som han inte kunde få grepp om. |
| s-166
| Stillman tycktes aldrig vara på väg mot något speciellt mål och verkade inte heller vara riktigt medveten om var han befann sig. |
| s-167
| Och ändå höll han sig liksom avsiktligt inom ett noga kringskuret område som i norr begränsades av 110:e gatan, i söder av 72:a gatan, i väster av Riverside Park och i öster av Amsterdam Avenue. |
| s-168
| Hur slumpmässiga Stillmans utflykter än föreföll vara – varje dag gick han olika vägar – så överträdde han ändå aldrig dessa gränser. |
| s-169
| Denna precision förbluffade Quinn, ty i alla andra hänseenden tycktes Stillmans förehavanden vara fullkomligt planlösa. |
| s-170
| Stillman lyfte aldrig blicken när han gick. |
| s-171
| Han höll ögonen stint fästade på trottoaren, som om han sökte efter något. |
| s-172
| Och faktum var att han då och då böjde sig ner och plockade upp något föremål från marken, varefter han noggrant granskade det och vred och vände på det i handen. |
| s-173
| Det fick Quinn att tänka på en arkeolog som studerade en krukskärva vid någon förhistorisk ruin. |
| s-174
| Ibland brukade Stillman efter en sådan ingående undersökning kasta tillbaka föremålet på trottoaren igen, men för det mesta öppnade han sin väska och stoppade försiktigt ner det i den. |
| s-175
| Därefter brukade han sticka handen i ena rockfickan och dra fram en röd anteckningsbok – liknande den Quinn hade, fast mindre – och under stor koncentration skriva i den några minuter. |
| s-176
| Efter slutfört värv stoppade han tillbaka anteckningsboken i fickan, tog upp väskan igen och fortsatte sin färd. |
| s-177
| Såvitt Quinn kunde bedöma var de föremål Stillman samlade ihop totalt värdelösa. |
| s-178
| Det såg aldrig ut att vara annat än trasiga, kasserade saker eller bitar av saker. |
| s-179
| Allt eftersom dagarna gick antecknade Quinn ett hopfällbart paraply utan tyg, ett avslitet huvud till en gummidocka, en svart handske, foten till en trasig glödlampa, olika slags tryckalster (uppblötta veckotidningar, sönderrivna tidningar), ett trasigt fotografi, anonyma mekaniska delar samt diverse annat vrakgods som han inte kunde identifiera. |
| s-180
| Det faktum att Stillman tog sin skräpuppsamlarsyssla på ett sådant allvar gjorde Quinn nyfiken, men allt han kunde göra var att iaktta och sedan skriva ner det han såg i sitt röda block, vilket ju bara var att dumt registrera själva ytskeendet. |
| s-181
| Samtidigt tyckte han om tanken på att även Stillman hade en röd anteckningsbok, det var som bildades det härigenom en hemlig förbindelselänk dem emellan. |
| s-182
| Quinn anade att Stillmans röda bok innehöll svaren på det ständigt ökande antal frågor som han själv gick och funderade på, och han började tänka ut olika strategier för att komma åt att stjäla den från honom. |
| s-183
| Men det var ännu för tidigt att ta ett sådant steg. |
| s-184
| Stillman tycktes inte ägna sig åt något annat än detta att plocka upp föremål från gatan. |
| s-185
| Då och då gick han in någonstans och åt en bit mat. |
| s-186
| Ibland hände det att han gick rakt på någon, varvid han mumlade en ursäkt. |
| s-187
| En gång var han nära att bli överkörd av en bil när han gick över gatan. |
| s-188
| Stillman talade aldrig med någon, gick inte in i några affärer, log aldrig. |
| s-189
| Han verkade varken lycklig eller sorgsen. |
| s-190
| Två gånger när hans lumpsamlarverksamhet gett ovanligt stor skörd gick han tillbaka till hotellet mitt på dagen för att några minuter senare åter dyka upp med tömd väska. |
| s-191
| De flesta dagar tillbringade han minst ett par timmar i Riverside Park, där han metodiskt sökte saker längs de asfalterade gångarna eller tröskade igenom buskagen med hjälp av en käpp. |
| s-192
| Hans samlarmani dämpades ingalunda i parkens grönska. |
| s-193
| Stenar, löv och kvistar var lika välkomna i hans väska. |
| s-194
| En gång såg Quinn hur han till och med böjde sig ner och plockade upp en bit torkat hundbajs som han noga luktade på och sedan behöll. |
| s-195
| Parken var också det ställe där Stillman vilade. |
| s-196
| På eftermiddagarna, oftast omedelbart efter lunch, brukade han slå sig ner på en bänk och se ut över Hudsonfloden. |
| s-197
| En dag, då det var särskilt varmt, såg Quinn honom sträcka ut sig i gräset och sova. |
| s-198
| Så fort det blev mörkt brukade Stillman äta middag på Apollo Coffee Shop i hörnet av 97:e gatan och Broadway och sedan gå tillbaka till hotellet för natten. |
| s-199
| Inte en enda gång gjorde han något försök att ta kontakt med sin son. |
| s-200
| Detta bekräftades också av Virginia Stillman, som Quinn ringde till varje kväll när han kom hem till sig. |
| s-201
| Det viktigaste var att inte tappa sitt engagemang. |