s-2
| Långt senare, när han var i stånd att tänka över vad det var som hänt honom, skulle han komma till den slutsatsen att ingenting var verkligt utom slumpen. |
s-3
| Men det var långt senare. |
s-4
| I början fanns bara denna händelse och dess följder. |
s-5
| Frågan är inte om saken hade kunnat ta en annan vändning eller om alltihop var förutbestämt i och med främlingens första ord. |
s-6
| Nej, frågan är själva historien, och huruvida den betyder något eller ej är det inte historiens sak att avgöra. |
s-7
| Vad Quinn beträffar är det inte mycket som behöver uppehålla oss. |
s-8
| Vem han var, varifrån han kom och vad han gjort är inte särskilt viktigt. |
s-9
| Vi vet till exempel att han var trettiofem år gammal. |
s-10
| Vi vet att han en gång varit gift, en gång varit far och att både hans hustru och hans son nu var döda. |
s-11
| Vi vet också att han skrev böcker. |
s-12
| Mer exakt vet vi att han skrev detektivromaner. |
s-13
| Dessa verk skrevs under författarnamnet William Wilson, och han framställde dem med en hastighet av en om året, vilket inbringade tillräckligt med pengar för hans anspråkslösa tillvaro i en liten lägenhet i New York. |
s-14
| Han ägnade aldrig mer än fem eller sex månader åt varje roman och resten av året var han fri att göra vad han ville. |
s-15
| Han läste många böcker, såg på konst, gick på bio. |
s-16
| På sommaren såg han på baseball i TV; på vintern gick han på operan. |
s-17
| Mest av allt tyckte han dock om att promenera. |
s-18
| Nästan varje dag, i regn eller solsken, hetta eller kyla, brukade han lämna lägenheten och vandra genom staden – egentligen var han aldrig någonsin på väg någonstans, han lät bara fötterna ta honom dit de råkade gå. |
s-19
| New York var outtömligt, en labyrint av ändlösa steg, och hur långt han än gick, hur väl han än tyckte att han blivit bekant med dess gator och områden, kom han aldrig ifrån känslan av att ha gått vilse. |
s-20
| Vilse inte bara i staden utan även inom sig själv. |
s-21
| Varje gång han tog en promenad kände han det som om han ginge ifrån sig själv, och genom att överlämna sig till gatornas rörelse, genom att reducera sig själv till ett iakttagande öga, kom han undan kravet att tänka, vilket mer än något annat gav honom ett slags ro, en välgörande inre tomhet. |
s-22
| Världen fanns utanför honom, omkring honom, framför honom, och den hastighet med vilken den hela tiden förändrades gjorde det omöjligt för honom att uppehålla sig någon längre stund vid varje enskildhet. |
s-23
| Det var rörelsen som var det viktiga, detta att sätta den ena foten framför den andra och liksom låta sig hänga på släp efter den egna kroppen. |
s-24
| Genom att han vandrade utan något mål likställdes alla platser, och det hade ingen betydelse var han befann sig. |
s-25
| På sina mest lyckade vandringar nådde han fram till känslan av att vara ingenstans. |
s-26
| New York var det ingenstans han byggt upp omkring sig och han insåg att han inte längre hade någon tanke på att söka sig därifrån. |
s-27
| Förr i världen hade Quinn haft större ambitioner än så. |
s-28
| Som ung hade han fått flera diktsamlingar utgivna, han hade skrivit pjäser och essäer och genomfört en rad större översättningsarbeten. |
s-29
| Men helt plötsligt hade han slutat med allt det där. |
s-30
| Han berättade för sina vänner att en del av honom hade dött och att han inte ville plågas av dess gengångare. |
s-31
| Det var då han hade tagit namnet William Wilson. |
s-32
| Quinn var inte längre den del av honom som kunde skriva böcker, och även om Quinn fortsatte att existera på flera andra sätt så existerade han inte för någon annan än för sig själv. |
s-33
| Nästa morgon vaknade Quinn tidigare än han hade gjort på flera veckor. |
s-34
| Medan han drack sitt kaffe, bredde smör på sin rostade brödskiva och läste igenom baseballresultaten i tidningen (Mets hade förlorat igen, två-ett, på ett fel i nionde omgången), hade han ingen tanke på att gå till sitt avtalade möte. |
s-35
| Till och med själva uttrycket 'sitt avtalade möte' lät främmande. |
s-36
| Det var ju inte hans möte utan Paul Austers. |
s-37
| Och vem det kunde vara hade han ingen aning om. |
s-38
| Allt eftersom tiden gick upptäckte han emellertid att han gjorde allt för att imitera en man som förberedde sig för att gå ut. |
s-39
| Han dukade av frukostbordet, slängde tidningen på soffan, gick ut i badrummet, duschade, rakade sig, gick in i sovrummet invirad i två handdukar, öppnade garderobsdörren och valde ut de kläder han tänkte ha idag. |
s-40
| Han upptäckte att han lutade åt kavaj och slips. |
s-41
| Quinn hade inte haft slips sedan hustruns och sonens begravning och han mindes inte ens om han hade någon kvar. |
s-42
| Men där hängde det minsann en, mitt i röran. |
s-43
| Han avfärdade dock tanken på vit skjorta, det skulle bli lite väl formellt, och valde i stället en grå- och rödrutig historia som passade till den grå slipsen. |
s-44
| Han klädde sig som i trans. |
s-45
| Inte förrän han stod med handen på dörrvredet började han misstänka vad det var han höll på med. |
s-46
| Det verkar som om jag var på väg ut, sa han för sig själv. |
s-47
| Men om jag är på väg ut – vart är jag då på väg? |
s-48
| En timme senare, när han steg av 4:ans buss i hörnet av 70:e gatan och Femte avenyn, hade han fortfarande inget svar på den frågan. |
s-49
| På ena sidan om sig hade han parken, grön i morgonsolen och med skarpa, snabbt förbiilande skuggor; på den andra sidan hade han Fricks konstmuseum, en vit, stram byggnad som tycktes överlämnad åt de döda. |
s-50
| Han stod en stund och tänkte på Vermeers Soldat och ung leende flicka och försökte erinra sig flickans ansiktsuttryck, exakt hur hon höll sina händer runt koppen, den ansiktslöse mannens rödklädda rygg. |
s-51
| För sin inre syn såg han den blå kartan på väggen och solskenet som strömmade in genom fönstret, så likt det solsken som nu kringvärvde honom. |
s-52
| Han var hela tiden på väg. |
s-53
| Han gick över gatan och fortsatte österut. |
s-54
| Vid Madison Avenue tog han av åt höger och gick ett kvarter söderut, varefter han vek av åt vänster och insåg var han befann sig. |
s-55
| Det verkar som om jag är framme, sa han sig. |
s-56
| Han stod där framför huset ett tag, alldeles stilla. |
s-57
| Plötsligt tycktes saken ha förlorat sin betydelse. |
s-58
| Han kände sig förunderligt rofylld, som om allting redan hade hänt honom. |
s-59
| Medan han öppnade porten som ledde in i trapphallen gav han sig själv en sista förmaning. |
s-60
| Om det här verkligen händer, sa han sig, så måste jag hålla ögonen öppna. |
s-61
| Det var en kvinna som öppnade dörren till lägenheten. |
s-62
| Av någon anledning hade Quinn inte väntat sig det och det gjorde honom plötsligt förvirrad. |
s-63
| Saker och ting hände redan alldeles för snabbt. |
s-64
| Innan han fått en chans att smälta kvinnans närvaro, att beskriva henne för sig själv och formulera sina intryck av henne, hade hon börjat tala till honom och tvingade honom därigenom att svara. |
s-65
| Följden blev att han redan från första ögonblicket förlorade terräng och kom efter sig själv. |
s-66
| Senare, när han väl fick tid att tänka över dessa händelser, skulle han lyckas skapa sig en helhetsbild av sitt möte med kvinnan. |
s-67
| Men då var det en bild skapad av minnet, och han var väl medveten om att företeelser i minnet hade en förmåga att underminera de företeelser man försökte minnas. |
s-68
| Följaktligen kunde han aldrig vara riktigt säker på denna bild. |
s-69
| Kvinnan var trettio, möjligen trettiofem år gammal; av medellängd, generöst räknat; en aning bred över höfterna eller yppig, beroende på hur man såg det; mörkt hår, mörka ögon och en blick i dessa ögon som var på en gång både reserverad och vagt förförisk. |
s-70
| Hon hade på sig en svart klänning och knallrött läppstift. |
s-71
| Mr Auster? Ett försiktigt leende; huvudet frågande på sned. |
s-72
| Det stämmer, svarade Quinn. |
s-73
| Jag heter Virginia Stillman, började kvinnan. |
s-74
| Jag är Peters hustru. |
s-75
| Han har väntat på er sen klockan åtta. |
s-76
| Vi sa klockan tio, sa Quinn med en blick på klockan. |
s-77
| Den var prick tio. |
s-78
| Han har varit alldeles ifrån sig, förklarade kvinnan. |
s-79
| Jag har aldrig sett honom sån förut. |
s-80
| Han stod inte ut med att behöva vänta. |
s-81
| Hon öppnade dörren och släppte in Quinn. |
s-82
| När han gick över tröskeln och in i lägenheten kände han att han blev alldeles tom inombords, som hade hans hjärna plötsligt stängts av. |
s-83
| Han skulle ha velat ta till sig varenda detalj i det han såg, men för ögonblicket tycktes det vara en uppgift som översteg hans förmåga. |
s-84
| Avlägset, som genom en dimma, såg han lägenheten torna upp sig omkring honom. |
s-85
| Han insåg att den var stor, kanske fem eller sex rum, och att den var dyrbart möblerad med ett stort antal konstföremål, askkoppar av silver och elegant inramade tavlor på väggarna. |
s-86
| Men det var också allt. |
s-87
| Inget mer än detta allmänna intryck – trots att han faktiskt var där och såg alltihop med egna ögon. |
s-88
| Med ens upptäckte han att han satt ensam i en soffa i vardagsrummet. |
s-89
| Han erinrade sig nu att Mrs Stillman bett honom sitta ner och vänta medan hon gick ut för att hämta sin man. |
s-90
| Han visste inte hur länge sedan det var. |
s-91
| Säkert inte mer än ett par minuter. |
s-92
| Men att döma av solljuset genom fönstret verkade det vara närmare tolv på dagen. |
s-93
| Han kom dock inte på tanken att se på klockan. |
s-94
| Han satt kringvärvd av doften från Virginia Stillmans parfym och försjönk i föreställningar om hur hon såg ut utan kläder. |
s-95
| Därefter började han fundera över vad Max Work skulle ha tänkt om han hade varit där. |
s-96
| Han beslöt sig för att tända en cigarett. |
s-97
| Han blåste röken rakt ut i mörkret. |
s-98
| Det roade honom att se hur den puffade ur hans mun, upplöstes och sedan bildade nya formationer när den fångades av ljuset. |
s-99
| Quinn hörde bakom sig hur någon kom in i rummet. |
s-100
| Han reste sig från soffan och vände sig om mot den person han förmodade var Mrs Stillman. |
s-101
| I stället visade det sig vara en ung man som var helt klädd i vitt och hade ett barns vitblonda hår. |