| s-2
| 'Slå dig ner!' kved han. |
| s-3
| Harry tyckte han hörde hur rösterna där nere började sväva på målet. |
| s-4
| Harry, som försökte hyssja på honom och se tröstande ut på samma gång, ledde tillbaka Dobby upp på sängen, där han satt och hickade och såg ut som en stor och väldigt ful docka. |
| s-5
| till sist lyckades han ta sig samman och satt och tittade på Harry med ett uttryck av tårfylld beundran i sina enorma ögon. |
| s-6
| 'Du kan inte ha stött på särskilt många hyggliga trollkarlar', sade Harry i ett försök att muntra upp honom. |
| s-7
| Dobby skakade på huvudet. |
| s-8
| Hedwig hade vaknat med ett genomträngande skrik och slog häftigt med vingarna mot burens galler. |
| s-9
| 'Dobby pratade nästan illa om sin familj' |
| s-10
| Dobby ryste. |
| s-11
| 'O nej, sir, nej då Dobby måste bestraffa sig själv ytterst hårt för att han hälsat på Harry Potter. |
| s-12
| Dobby måste klämma sina öron i ugnsluckan för det här. |
| s-13
| Dobby måste alltid bestraffa sig själv för nånting. |
| s-14
| De låter Dobby hållas med det. |
| s-15
| 'Men varför ger du dig inte i väg? |
| s-16
| Och familjen kommer aldrig att släppa Dobby fri. |
| s-17
| Harry stirrade på honom. |
| s-18
| 'det här får familjen Dursley att låta nästan mänsklig. |
| s-19
| Kan ingen hjälpa dig? |
| s-20
| Redan i nästa ögonblick önskade Harry att han inte hade sagt något. |
| s-21
| Dobby började på nytt ge ifrån sig högljudda kvidanden av tacksamhet. |
| s-22
| Dobby har hört talas om er storhet, sir, men om er godhet visste han ingenting' |
| s-23
| Men han avbröt sig hastigt, för det gjorde ont att tänka på Hermione. |
| s-24
| 'Voldemort?' sade Harry. |
| s-25
| Han avbröt sig igen. |
| s-26
| Att tänka på Ron gjorde också ont. |
| s-27
| Dobby lutade sig fram mot Harry, och hans ögon var stora som strålkastare. |
| s-28
| 'Dobby har hört berättas', sade han hest, 'att Harry Potter mötte Mörkrets herre en andra gång, för bara några veckor sen och att Harry Potter klarade sig undan ännu en gång.' |
| s-29
| Harry nickade och Dobbys ögon glänste plötsligt av tårar. |
| s-30
| Han har redan trotsat så många faror! |
| s-31
| Men Dobby har kommit för att skydda Harry Potter, för att varna honom, även om Dobby blir tvungen att klämma öronen i ugnsluckan efteråt. |
| s-32
| Det uppstod en tystnad som endast bröts av klirret från knivar och gafflar en trappa ner och det avlägsna mullret från morbror Vernons röst. |
| s-33
| 'Men jag måste fara tillbaka, terminen börjar den första september. |
| s-34
| Tanken på det är det enda som håller mig uppe. |
| s-35
| Du vet inte hur det är här. |
| s-36
| Jag hör inte hemma här. |
| s-37
| Han är för viktig, för god att förlora. |
| s-38
| 'Varför det?' sade Harry häpet. |
| s-39
| Harry Potter får inte utsätta sig för fara. |
| s-40
| 'Vad då för förfärliga saker?' sade Harry genast. |
| s-41
| Dobby gav ifrån sig ett konstigt ljud som om han höll på att kvävas och dunkade sedan huvudet våldsamt i väggen. |
| s-42
| En plötslig, obehaglig tanke slog honom. |
| s-43
| 'Vänta nu, det här har väl inget med Vol förlåt med Du-vet-vem att göra, va? |
| s-44
| Dobby skakade långsamt på huvudet. |
| s-45
| Men Dobbys ögon var vitt uppspärrade och det såg ut som om han försökte ge Harry en vink. |
| s-46
| Men Harry fattade inte ett dugg av det hela. |
| s-47
| Dobby skakade på huvudet, med större ögon än någonsin. |
| s-48
| Dobby nickade. |
| s-49
| 'Albus Dumbledore är den finaste rektor Hogwarts nånsin har haft. |
| s-50
| Det vet Dobby. |
| s-51
| Dobby har hört att Dumbledores kraft kan mäta sig med kraften hos Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn när han är som allra starkast. |
| s-52
| Och innan Harry hann hejda honom skuttade Dobby ner från sängen, grep tag i Harrys bordslampa och började slå sig på öronen under öronbedövande skrik. |
| s-53
| En plötslig tystnad uppstod en trappa ner. |
| s-54
| 'Vad i helvete sysslar du med?' sade morbror Vernon med gnisslande tänder och ansiktet förfärande nära Harrys. |
| s-55
| Han klampade ut ur rummet på platta fötter. |
| s-56
| Darrande släppte Harry ut Dobby ur garderoben. |
| s-57
| 'Vänner som inte ens skriver till Harry Potter?' sade Dobby knipslugt. |
| s-58
| Dobby skrapade med fötterna. |
| s-59
| 'Dobby har dem här', sade alfen. |
| s-60
| Han klev kvickt utom räckhåll för Harry och drog fram en tjock bunt kuvert ur örngottet han hade på sig. |
| s-61
| Harry kunde urskilja Hermiones prydliga handstil, Rons slarviga kråkfötter och till och med några klottriga bokstäver som såg ut som om de var från Hagrid, skogvaktaren på Hogwarts. |
| s-62
| I samma ögonblick Ginny fick syn på Harry råkade hon slå ner sin grötskål i golvet med ett högt skrammel. |
| s-63
| Hon tappade och slog nästan alltid omkull saker när Harry kom i närheten. |
| s-64
| Hon dök hastigt ner under bordet för att ta upp skålen och dök upp igen med ett ansikte lika rött som en solnedgång. |
| s-65
| Harry låtsades som om han inte hade lagt märke till det utan satte sig och tog emot den rostade brödskivan som mrs Weasley räckte honom. |
| s-66
| Under ett par minuter rådde tystnad medan de allesammans läste sina brev. |
| s-67
| I Harrys stod det att han som vanligt skulle ta Hogwartsexpressen från King's Cross Station den första september. |
| s-68
| Där fanns också en lista på de nya böcker han behövde skaffa för det kommande läsåret: |
| s-69
| Andraårselever bör medtaga följande böcker: |
| s-70
| Standardbok i besvärjelsekonst, nivå 2 av Miranda Goshawk |
| s-71
| Kafferast med klagoandar av Gyllenroy Lockman |
| s-72
| På vift med vittror av Gyllenroy Lockman |
| s-73
| Helger med häxor av Gyllenroy Lockman |
| s-74
| Turer med troll av Gyllenroy Lockman |
| s-75
| Vallfärder med vampyrer av Gyllenroy Lockman |
| s-76
| Vandringar med varulvar av Gyllenroy Lockman |
| s-77
| Stunder med snömannen av Gyllenroy Lockman |
| s-78
| Fred, som hade läst färdigt sin egen boklista, kikade på Harrys. |
| s-79
| 'Den nye läraren i försvar mot svartkonster måste vara en beundrare till honom – slår vad om att det är en häxa.' |
| s-80
| Fred fick en blick från sin mamma som fick honom att hastigt ägna sig åt marmeladen. |
| s-81
| 'Jaså, ska du börja på Hogwarts i år?' frågade Harry Ginny. |
| s-82
| Hon nickade och rodnade ända ner till rötterna på sitt flammande hår medan hon lade armbågen i smöret. |
| s-83
| Lyckligtvis var det bara Harry som såg det, för just då kom Rons äldre bror Percy in i köket. |
| s-84
| Han var redan fullt påklädd, med sitt Hogwarts-prefektemblem fastsatt på den stickade tröjan. |
| s-85
| Han slog sig ner på den enda lediga stolen men for upp igen nästan med detsamma och drog fram en grå dammvippa med lossnande fjädrar från sitsen under sig – det var i alla fall vad Harry trodde att det var, tills han såg att den andades. |
| s-86
| Jag skrev till henne och berättade att vi hade tänkt rädda dig från familjen Dursley.' |
| s-87
| Sedan slet han upp Hermiones brev och läste det högt: |
| s-88
| Käre Ron, och Harry, om du är där! |
| s-89
| Jag hoppas allting gick bra och att Harry är okej och att ni inte gjorde någonting olagligt för att rädda honom, Ron, för det skulle bara ge honom problem också. |
| s-90
| Jag har varit väldigt orolig, och om allt är bra med Harry kan ni väl genast skriva och berätta det. Det vore kanske bättre om ni använde en annan uggla, eftersom jag tror att en brevtur till skulle ta död på den ni har. |
| s-91
| Jag har förstås en massa att läsa och förbereda till nästa skolår |
| s-92
| och vi ska åka till London på onsdag för att köpa de nya böckerna jag ska ha. |
| s-93
| Skulle vi inte kunna träffas i Diagongränden? |
| s-94
| Hör av er så snart ni kan så jag får veta vad som händer. Hjärtliga hälsningar från Hermione. |
| s-95
| Harry, Ron och George tänkte gå till den lilla hästhagen uppe på kullen som familjen Weasley ägde. |
| s-96
| Den var omgiven av träd som skymde sikten från byn nedanför, vilket gjorde att de kunde träna quidditch där, så länge de inte flög för högt. |
| s-97
| De kunde inte använda riktiga quidditchbollar, för det skulle bli svårt att förklara om de stack i väg och flög bort över byn ; i stället kastade de äpplen till varandra och försökte fånga dem. |
| s-98
| De turades om att rida på Harrys Nimbus Tvåtusen, som helt klart var den bästa kvasten. Rons gamla Stjärnskott blev ofta förbiflugen av fjärilar. |
| s-99
| Fem minuter senare vandrade de uppför kullen med sina kvastkäppar över axeln. |
| s-100
| De hade frågat Percy om han ville följa med, men han hade sagt att han var upptagen. |
| s-101
| Harry hade hittills bara sett Percy vid måltiderna, han satt instängd på sitt rum resten av tiden. |