| s-102
| Ja, ja, det enda jag har sagt till Mweta, om och om igen... håll er egen takt. |
| s-103
| Håll er egen takt och håll fast vid den. |
| s-104
| Han vet vad han vill, men han är inte omedgörlig, inte alls... |
| s-105
| nåja det där vet naturligtvis du. |
| s-106
| För en tid sen... ett litet tips i all vänskaplighet, sa jag, det skulle vara oklokt av er att släppa brigadgeneral Radcliffe. |
| s-107
| Ja, dom har tjatat och gått på, förstås, men han har vägrat att röra armén. |
| s-108
| För all del, jag tror jag vågar påstå att vi på det hela taget har lyckats förbli tämligen goda vänner. |
| s-109
| Det kom helt blygsamt, som en stilla antydan om att också han hade det naturliga handlag med afrikaner som han tilltrodde Bray. |
| s-110
| Han kastade en älskvärd blick ner i martinikaraffen och satte lugnt och stilla tillbaks den igen. |
| s-111
| Den åldrige tjänaren, som kom in med is och citronskivor, hade de små veck i yttre ögonvrårna som är karakteristiska för galafolket uppe i norr. |
| s-112
| Utmärkt! |
| s-113
| Tack så mycket! |
| s-114
| Bray hälsade på tjänaren på galaspråket med den höviska tilltalsform som brukar användas till äldre personer, och mannen släppte tjänarens opersonlighet som om den hade varit brickan i hans händer och log varmt, blottade ett slags abnorm pigmentering på insidan av den ljusröda läppen, som var fläckig som en dalmatiner. |
| s-115
| Exguvernören betraktade honom leende. |
| s-116
| Tjänaren bugade sig förvirrat för honom, drog sig baklänges tillbaka i enlighet med stamtraditionen inför uppsatta personer, återfick fattningen och lämnade rummet i anonym galopp. |
| s-117
| Jag slår opp en martini åt Dorothy också, det kan kanske locka hit henne. |
| s-118
| Om man bara kunde susa i väg på en flygande matta... |
| s-119
| nåja, på det här viset får vi tre månader i London och kanhända en eller ett par veckor i Irland. |
| s-120
| Vad har du egentligen haft för dig alla dessa år där borta i ditt elfenbenstorn i Wiltshire? |
| s-121
| Hur var det, jag minns inte riktigt, spelade du golf...? |
| s-122
| Dorothy Clough kom in, och Clough utbrast: Passar den? |
| s-123
| Kom och gör James sällskap med en drink... |
| s-124
| Kära gamla James... det måste vara hundra år sen... |
| s-125
| Vi har beställt en särskild låda för att kunna frakta hem Fritzi, och hon har provat den på honom. |
| s-126
| Vivien fick tag på en snickare. |
| s-127
| Hon har de besynnerligaste kontakter, den där flickan. |
| s-128
| Vilket verkligen kan komma väl till pass! |
| s-129
| William Clough läppjade på sin martini och fortsatte med ett heroiskt glatt tonfall: Att flyttas omkring från den ena posten till den andra var rena barnleken i jämförelse med det här. |
| s-130
| Man har tvingats lära sig konsten att kampera under alla tänkbara förhållanden... |
| s-131
| Jag är övertygad om att det är kolossalt nyttigt, håller sinnet rörligt. |
| s-132
| Denis tror att din fiskelykta blev kvar i guvernörspalatset, har han talat om det för dig? |
| s-133
| Dorothy Clough satt framåtlutad i stolen som om hon bara hade slagit sig ner för ett ögonblick. |
| s-134
| För Guds skull, låt dom behålla den, det är andras tur att bränna midnattsoljan där nu... |
| s-135
| vad var det du sa, James... |
| s-136
| Roly Dando förhörde sig med motvilligt intresse om besöket. |
| s-137
| Han har aldrig i livet placerats någonstans där det har återstått någonting att uträtta, sade han. |
| s-138
| Clough går uteslutande in för sista året, sedan självstyrelsen har beviljats och datum för självständighetsdagen fastställts. |
| s-139
| Ett tidigt datum dessutom. |
| s-140
| Bray kände sig alltid lätt generad av skvaller på nykter kaluv och svarade tveksamt, leende: |
| s-141
| Jag fick ett intryck av att han och hans hustru skulle avdunsta i all stillhet sen stridslarmet lagt sig. |
| s-142
| Sen han kom hit för ett och ett halvt år sen har han förbanne mig inte haft annat att göra än att fara opp till Rinsala och fiska. |
| s-143
| Hemma hos Pettigrews på kvällen samma dag höjde sig Dandos röst ur skaran som samlats kring någon som grillade ett får på det hemmagjorda spettet:... förbanne mig ingenting annat än att fara opp och fiska med sin sekreterare som hantlangare... |
| s-144
| Rebecca Edwards hade alldeles nyss berättat för Neil Bayley att Felix Pasilis, Pettigrews grekiske vän, var rasande på henne för att hon hade glömt en eller annan absolut livsnödvändig krydda som han måste ha till sitt får. |
| s-145
| Om jag var Felix skulle jag tvinga dig att köra tillbaka hem och hämta den, flicka lilla! sade Neil, och uttrycket av likgiltig trötthet över det ganska kraftiga unga ansiktet fick Bray att i ett anfall av medkänsla försöka dra uppmärksamheten från henne genom att säga: Milda makter, jag misstänker att jag betedde mig som en barnunge hos Cloughs! |
| s-146
| Jag visade mig på styva linan genom att avsiktligt tilltala tjänaren på gala. |
| s-147
| Neil och Rebecca Edwards brast i skratt. |
| s-148
| Stackars farbror Willie. |
| s-149
| Han var en riktigt trevlig ung man på sin tid i Dar-es-Salaam. |
| s-150
| Han tog helt ambitiöst lektioner i suahili och talade det i varje fall bättre än jag. |