| s-1
| Tyvärr måste jag nu bekänna att jag började besvära dem. |
| s-2
| Redan det var nytt för mig. |
| s-3
| Jag var inte van att skaffa mig saker och ting på det sättet. |
| s-4
| Jag brukade gå min egen väg och på egna ben när jag ville någonstans. |
| s-5
| Faktiskt skulle jag aldrig trott det om mig själv, men det kändes på något sätt som om jag helt enkelt måste dit kosta vad det kosta ville. |
| s-6
| Så jag låg i och bråkade med dem. |
| s-7
| Karlarna sa: Min kära vän, och gjorde ingenting. |
| s-8
| Och då – ni får tro mig eller inte – försökte jag med fruntimmerna. |
| s-9
| Jag, Charlie Marlow, satte i gång fruntimmer för att skaffa mig ett jobb! |
| s-10
| Men, ni förstår, jag har fått den här idén på hjärnan. |
| s-11
| Jag hade en moster, en rar, varmhjärtad människa, och hon skrev: Jag gläder mig oerhört, och jag gör vad som helst för dig. |
| s-12
| Det är en strålande idé. En väninna till mig är gift med en mycket hög person i bolagsledningen, och så känner jag en man som har stort inflytande på, etc. |
| s-13
| Hon var beredd att röra upp himmel och jord för att få mig utnämnd till kapten på en flodångare om det var det jag ville. |
| s-14
| Jag fick min utnämning – naturligtvis – och jag fick den mycket fort. |
| s-15
| Det befanns att bolaget hade fått meddelande om att en av dess kaptener hade blivit dödad i något bråk med infödingarna. |
| s-16
| Detta gav mig ju en chans och gjorde mig bara ännu ivrigare att få ge mig i väg. |
| s-17
| Inte förrän många månader senare, när jag försökte få reda på vad som fanns kvar av hans kropp, fick jag veta att bråket ursprungligen uppstod ur ett missförstånd angående ett par höns. |
| s-18
| Just det, två svarta hönor. |
| s-19
| Fresleven – han hette så ; han var dansk – ansåg att han hade blivit lurad vid köpet och gick i land och började damma på byhövdingen med en käpp. |
| s-20
| Det förvånade mig inte det minsta att höra detta och samtidigt få veta att Fresleven var den lugnaste, beskedligaste varelse som gick i ett par skor. |
| s-21
| Det var han säkert, men han hade redan varit därute i två år i den stora sakens tjänst, och troligen överväldigades han av ett behov att äntligen få hävda sig på något sätt. |
| s-22
| Därför klådde han obarmhärtigt den gamla niggern medan byinvånarna skräckslagna såg på, ända tills en av dem – det lär ha varit hövdingens son – i förtvivlan över att höra gubben tjuta stack med spjutet efter den vite mannen – och det åkte naturligtvis tvärt in mellan skulderbladen. |
| s-23
| Hela byn sprang till skogs, beredd på det värsta, medan å andra sidan Freslevens ångare också gav sig av hals över huvud, under maskinistens befäl, tror jag. |
| s-24
| Efteråt tycktes ingen bekymra sig om Freslevens kvarlevor förrän jag kom dit som hans efterträdare. |
| s-25
| Jag kunde emellertid inte låta saken bero, men när till slut ett tillfälle erbjöd sig för mig att möta min föregångare var gräset som växte upp mellan hans revben högt nog att dölja hela skelettet. |
| s-26
| Detta var oskadat. |
| s-27
| ingen hade rört den övernaturlige sen han hade fallit. |
| s-28
| Och byn låg övergiven, hyddorna gapade tomma, höll på att ruttna ner innanför den raserade inhägnaden. |
| s-29
| En katastrof hade mycket riktigt drabbat byn: dess invånare hade flytt. |
| s-30
| Vansinnig skräck hade jagat ut dem i vildmarken, män, kvinnor och barn, och de hade aldrig kommit tillbaka. |
| s-31
| Vad det blev av hönsen vet jag inte heller. |
| s-32
| Men framåtskridandets sak fick dem nog i alla fall. |
| s-33
| Hur som helst var det genom denna gloriösa affär som jag fick min anställning långt innan jag alls hade börjat hoppas på den. |
| s-34
| Jag flög omkring som tokig för att hinna bli färdig, och innan två dygn hade gått om var jag på väg över Kanalen för att visa upp mig inför mina chefer och skriva under kontraktet. |
| s-35
| Efter bara några timmar var jag framme i en stad som alltid kommer mig att tänka på en vitmenad grift. |
| s-36
| Bara fördomar antar jag. |
| s-37
| Att hitta bolagets lokaler vållade mig ingen svårighet. |
| s-38
| Byggnaden var stadens väldigaste och alla jag mötte tänkte inte på stort annat. |
| s-39
| Man beredde sig på att driva ett imperium på andra sidan havet och tjäna oerhörda pengar på handel. |
| s-40
| En smal och folktom gata i djup skugga mellan höga hus, otaliga fönster med nedfällda persienner, dödstystnad, gräs mellan kullerstenarna, ståtliga vagnsportar till vänster och höger, väldiga dubbeldörrar med hela sin massiva tyngd på glänt. |
| s-41
| Jag gled in genom en av springorna, gick uppför en kal och välstädad trappa, steril som en öken, och öppnade första dörr jag kom till. |
| s-42
| Två kvinnor, den ena tjock, den andra smal, satt på halmstolar och stickade med svart ullgarn. |
| s-43
| Den smala reste sig och kom emot mig – alltjämt stickande och med ögonen på arbetet – och först när jag började tänka på att gå ur vägen för henne som för en sömngångare stannade hon och såg upp. Hennes klänning var snäv och slät som ett paraplyfodral och hon vände sig utan ett ord och gick före mig in i ett väntrum. |
| s-44
| Jag sa mitt namn och tittade mig omkring. |
| s-45
| Furubord i mitten, pinnstolar kring väggarna, på ena kortväggen en stor karta, lysande i alla regnbågens färger. |
| s-46
| Där fanns mycket rött – alltid en ögonfägnad därför att man vet att där uträttas en del verkligt gott arbete, en förbaskad massa blått, litet grönt, ett och annat penseldrag orange och, på ostkusten, en gredelin fläck för att markera var de famösa kulturapostlarna dricker det famösa lagerölet. |
| s-47
| Men jag skulle inte till något av allt detta. |
| s-48
| Jag skulle till det gula. Rakt in i hjärtat. |
| s-49
| Och där var floden – tjusande – dödsbringande – som en orm. O! |
| s-50
| En dörr öppnades, in stacks ett vitt huvud, av sekreterartyp men med ett medlidsamt uttryck, och ett skinntorrt pekfinger vinkade in mig i helgedomen. |
| s-51
| Belysningen var skum därinne; i mitten stod ett massivt skrivbord. |
| s-52
| På andra sidan denna möbel anade man något blekfett i jackett. Den store själv. |
| s-53
| Han var väl inte hundrasextifem i strumplästen och höll i skaftet när det gällde miljoner och miljoner. |
| s-54
| Han skakade hand med mig, vill jag minnas, mumlade någonting, var belåten med min franska. |
| s-55
| Bon voyage. |
| s-56
| Inom fyrtifem sekunder eller så var jag ute i väntrummet igen tillsammans med den medlidsamme sekreteraren, som överflödande av bedrövad medkänsla lät mig skriva mitt namn under något dokument. |
| s-57
| Jag förband mig visst bland annat att inte förråda några yrkeshemligheter. |
| s-58
| Och det ska jag inte göra heller. |
| s-59
| Det började kännas lite olustigt. |
| s-60
| Jag är ju inte van vid så mycket ceremonier och det låg något olycksbådande i luften. |
| s-61
| Det var precis som om jag hade blivit invigd i en sammansvärjning, något – jag vet inte hur jag ska säga – något lite skumt, och jag var glad när jag fick gå. |
| s-62
| I det yttre rummet stickade de två kvinnorna för fullt sitt svarta ullgarn. |
| s-63
| En karavan hade anlänt. |
| s-64
| Ett vilt babblande av barbariska läten brast lös på andra sidan väggen. |
| s-65
| Alla bärarna talade i munnen på varandra och mitt i oväsendet hördes bokhållarens klagande röst 'ge upp' för tjugonde gången den dagen... |
| s-66
| Han reste sig långsamt. |
| s-67
| Vilket fruktansvärt oväsen, sa han. |
| s-68
| Han gick på tå över rummet för att kasta en försiktig blick på den sjuke, kom tillbaka och sa: Han hör det inte, han. |
| s-69
| – Va? Är han död? frågade jag förskräckt. |
| s-70
| Nej, inte än, svarade han med orubbligt lugn. |
| s-71
| Och så fortsatte han med en gest med huvudet mot bråket utanför: När man måste föra in korrekta poster i böcker fylls man av hat mot de där vildarna – dödligt hat. |
| s-72
| Han blev sittande och funderade ett slag. |
| s-73
| När ni träffar mr Kurtz, sa han, så hälsa honom från mig att allting här – han kastade en blick på skrivbordet – är i bästa ordning. |
| s-74
| Jag vill inte gärna skriva till honom dit in – såna budbärare som vi har vet man aldrig vem som får tag i ens brev. |
| s-75
| Han såg en stund oavvänt på mig med sina milda, litet utstående ögon. |
| s-76
| Han kommer att gå långt, mycket långt, tog han upp tråden igen. |
| s-77
| Han sitter snart i ledningen. |
| s-78
| Det har de däruppe – styrelsen i Europa, menar jag – bestämt. |
| s-79
| Han tog upp arbetet igen. |
| s-80
| Oväsendet utanför hade tystnat. När jag kort efteråt skulle gå hejdade jag mig i dörröppningen. |
| s-81
| I det oavlåtliga flugsurret låg den hemskickade agenten rödflammig och medvetslös ; den andre satt böjd över sina böcker och förde in korrekta transaktioner i korrekta poster, och femton meter nedanför mig såg jag dödsdungens orörliga trädtoppar. |
| s-82
| Dagen därpå fick jag äntligen ge mig av från stationen, starta en trehundrakilometersmarsch med en karavan på sexti man. |
| s-83
| Det är inte mycket att berätta om vår vandring. |
| s-84
| Stigar, stigar överallt; ett upptrampat nätverk av stigar som bredde sig över tomma ödemarker, genom långt gräs, genom avbränt gräs, genom snårskog, ned i och upp ur kyliga raviner, uppför och nedför kala berg som glödde av hetta – och ensamhet, ensamhet, inte en människa, inte en hydda. |
| s-85
| Befolkningen hade givit sig av för länge sedan. |
| s-86
| Nåja, om en massa konstiga niggrer, beväpnade med alla slags hemska vapen plötsligt började trafikera vägen mellan Deal och Gravesend och fånga in lantbefolkningen till höger och vänster för att bära tunga bördor åt dem, så föreställer jag mig att varenda gård och stuga i trakten ganska snart skulle stå tom. |
| s-87
| Men här var själva bebyggelsen också försvunnen. |
| s-88
| Då och då kom vi i alla fall igenom en övergiven by. |
| s-89
| Det är någonting rörande barnsligt över ruinerna av väggar som har varit byggda av gräs. |
| s-90
| Dagar och dagar och dagar med trampet av sexti par bara fötter bakom mig, varje par under en börda på tjugufem kilo. |
| s-91
| Slå läger, laga mat, sova, bryta upp, marschera. |
| s-92
| Då och då en bärare stupad på sin post, utsträckt i det långa gräset intill stigen, med en tom vattenkalebass och sitt spjut vid sidan. |
| s-93
| Och en oändlig tystnad runt omkring och ovanför. |
| s-94
| Kanske någon stilla natt ett vibrato av fjärran trummor, avtagande, svällande, en oändlig, knappt hörbar skälvning, kuslig, lockande, fantasieggande, vild – och kanske med en lika djup innebörd som klockklang i ett kristet land. |
| s-95
| En gång en vit man i oknäppt uniform som kamperade på stigen med en väpnad eskort av gängliga Zanzibarnegrer, mycket gästfri och uppspelt, för att inte säga berusad. |
| s-96
| Han var ute och inspekterade vägunderhållet, sa han. |
| s-97
| Jag såg då inte till vare sig väg eller underhåll, för så vitt inte liket efter en medelålders neger med ett kulhål i pannan som jag bokstavligen snavade över fem kilometer längre fram kan betraktas som en varaktig förbättring. |
| s-98
| Jag hade också en vit färdkamrat, en hygglig karl men för fet och med en irriterande benägenhet att svimma på de heta bergssluttningarna, miltals från minsta skuggfläck eller vattendroppe. |
| s-99
| Det är faktiskt tålamodsprövande att sitta och hålla sin egen kavaj som en parasoll över en karls huvud medan han långsamt återhämtar sig. |
| s-100
| Jag kunde inte låta bli att en gång fråga honom vad han alls hade givit sig dit för. |