| s-101
| Quinn åt med ohyfsad frenesi och på bara några ögonblick hade han slevat i sig sin portion. |
| s-102
| Därefter fick han anstränga sig till det yttersta för att visa sig lugn. |
| s-103
| Förundrad kände han att han hade nära till tårarna och han tyckte att hans röst skälvde när han pratade, men på något sätt lyckades han behärska sig. |
| s-104
| För att visa att han inte var självupptagen och otacksam började han fråga ut Auster om dennes skrivande. |
| s-105
| Auster var något förtegen om detta, men till slut avslöjade han att han höll på med en essäsamling och just nu arbetade på en analys av Don Quijote. |
| s-106
| En av mina älsklingsböcker, sa Quinn. |
| s-107
| Även en av mina. |
| s-108
| Den är unik i sitt slag. |
| s-109
| Quinn frågade honom mer ingående om essän. |
| s-110
| Jag antar att man kan kalla den spekulativ, för jag är egentligen inte ute efter att bevisa nåt. |
| s-111
| Faktum är att den bygger på lösa förmodanden. |
| s-112
| En fantasifull tolkning, kan man kanske säga. |
| s-113
| Vad går den ut på, då? |
| s-114
| Det rör sig mest kring frågan om vem som författat boken och hur den kommit till. |
| s-115
| Finns det några frågetecken där? |
| s-116
| Nej, det är klart. Men jag menar författaren till den bok som finns i den bok Cervantes skrev. |
| s-117
| Å. |
| s-118
| Det hela är egentligen ganska enkelt. |
| s-119
| Som ni kanske minns så lägger Cervantes ner stor möda på att försöka övertyga läsaren om att det inte är han själv som är författaren. |
| s-120
| Han hävdar att boken skrevs på arabiska av Cid Hamete Benengeli. |
| s-121
| Cervantes beskriver hur han av en slump hittade manuskriptet på en marknad i Toledo |
| s-122
| och sedan lejde nån att översätta det till spanska. |
| s-123
| Han uppger att han själv bara är nåt slags redaktör för denna översättning. |
| s-124
| Han säger sig inte ens kunna gå i god för översättningens kvalitet. |
| s-125
| Och ändå säger han ju, inföll Quinn, att Cid Hamete Benengelis version av berättelsen om Don Quijote är den enda sanna. |
| s-126
| Alla andra versioner är förfalskningar skrivna av bedragare. |
| s-127
| Han framhåller med stort eftertryck att allt som skildras i boken verkligen också har inträffat. |
| s-128
| Just precis. |
| s-129
| För boken är ju i själva verket en polemik mot den farliga låtsasvärlden. |
| s-130
| Och för att få fram det budskapet kunde han ju knappast använda en fantasiberättelse, eller hur? |
| s-131
| Han var helt enkelt tvungen att hävda att det hänt i verkligheten. |
| s-132
| Fast jag har ju alltid misstänkt att Cervantes själv brukade sluka de där gamla riddarromanerna. |
| s-133
| Man kan inte hata nåt så våldsamt om man inte nånstans också älskar det. |
| s-134
| På sätt och vis var Don Quijote inget annat än en stand-in för honom själv. |
| s-135
| Det håller jag med er om. |
| s-136
| Nåt bättre porträtt av en författare kan man väl aldrig ge än genom att skildra en man som förhäxats av böcker. |
| s-137
| Nej, just det. |
| s-138
| Men eftersom nu boken antas vara sann så måste ju berättelsen ha skrivits av ett ögonvittne till de händelser som skildras. |
| s-139
| Det underliga är att Cid Hamete, den angivne författaren, aldrig träder fram. |
| s-140
| Inte en enda gång går han in och påstår sig vara närvarande vid det som sker. |
| s-141
| Så den fråga jag ställer mig är: vem är Cid Hamete Benengeli? |
| s-142
| Ja, jag förstår vad ni är ute efter. |
| s-143
| I min essä lägger jag fram en teori om att han i själva verket är en kombination av fyra olika personer. |
| s-144
| Sancho Panza är förstås ögonvittnet. |
| s-145
| Det finns ingen annan, för han är ju den ende som gör Don Quijote sällskap under alla äventyr. |
| s-146
| Men Sancho kan varken läsa eller skriva. |
| s-147
| Därför kan det inte vara han som är författaren. |
| s-148
| Å andra sidan vet vi att Sancho har en stor språklig begåvning. |
| s-149
| Trots alla sina grodor och felsägningar har han en förmåga att ringa in varenda en av de andra personerna i boken. |
| s-150
| Jag tror att det är fullt möjligt att han dikterade berättelsen för nån annan, nämligen för barberaren och prästen, Don Quijotes goda vänner. |
| s-151
| Dessa gav litterär form åt historien – på spanska – och sen lämnade de manuskriptet till Samson Carrasco, studenten från Salamanca, som översatte det till arabiska. |
| s-152
| Cervantes hittade översättningen, fick den återförd till spanska och gav sen ut boken, Don Quijotes äventyr. |
| s-153
| Men varför skulle Sancho och de andra göra sig så mycket besvär? |
| s-154
| För att bota Don Quijote från hans galenskap. |
| s-155
| De vill rädda sin vän. |
| s-156
| Tänk på att de i början bränner upp hans riddarromaner, men det hjälper ju inte. |
| s-157
| Riddaren av den Sorgliga Skepnaden ger inte upp sin mani. |
| s-158
| Sen ger de sig allihop så småningom ut och letar efter honom under olika förklädnader – som en nödställd kvinna, som Riddaren av Speglarna, som Riddaren av den Vita Månen – allt för att locka Don Quijote hem igen. |