| s-1
| Vid det bortesta bordet satt två sjaskigt klädda gubbar, den ene mycket tjock och den andre mycket smal, båda djupt försjunkna i startlistorna för morgondagens hästkapplöpningar. |
| s-2
| På bordet mellan dem stod två tomma kaffekoppar. |
| s-3
| Framför tidningshyllan stod en ung student och stirrade på bilden av en naken kvinna i den tidning han höll uppslagen. |
| s-4
| Quinn slog sig ner framme vid disken och beställde en hamburgare och en kaffe. |
| s-5
| Medan mannen innanför disken utförde beställningen pratade han med Quinn över axeln. |
| s-6
| Såg ni matchen ikväll, man? |
| s-7
| Nej, jag missade den. Nåt bra att rapportera? |
| s-8
| Vad inbillar ni er? |
| s-9
| I flera år hade Quinn fört samma sorts samtal med denne man som han inte ens visste namnet på. |
| s-10
| Vid ett av Quinns besök på restaurangen hade de kommit att börja tala om baseball och varje gång han numera dök upp där fortsatte de att dryfta detta ämne. |
| s-11
| Vintertid pratade de om sporten i allmänhet, trender, chanser, minnen. |
| s-12
| Under spelsäsongen handlade det alltid om den senaste matchen. |
| s-13
| De var båda Mets-anhängare och hopplösheten i en sådan passion hade förenat dem. |
| s-14
| Mannen bakom disken ruskade på huvudet. |
| s-15
| Först två rundor till godo, sa han. Kingman slår soloskott, pang, jävligt långt, halvvägs till månen. |
| s-16
| Jones kastar bra för en gångs skull och det hela ser ut att arta sig. |
| s-17
| Det står två-ett, slutet på nionde omgången. |
| s-18
| Pittsburgh har killar på andra och tredje basen, en ute, så Mets tar in Allen från reservbänken. |
| s-19
| Han släpper igenom nästa kille. |
| s-20
| Mets tar in hörnkillarna för att samla styrkan hemma, eller kanske kan de få en dubbel om det blir mittslag. |
| s-21
| Då kommer Pena och får iväg en ynklig liten markboll till första basen och den jäveln slinker mellan benen på Kingman. |
| s-22
| Två man tar poäng och sen är det kört, bye-bye New York. |
| s-23
| Dave Kingman är en skit, sa Quinn och satte tänderna i sin hamburgare. |
| s-24
| Men Foster är farlig, sa mannen bakom disken. |
| s-25
| Foster är värdelös. En fördetting. Ful i synen och dum, avgjorde Quinn medan han noga tuggade sin mat och med tungan försökte upptäcka eventuella benbitar. |
| s-26
| Man borde skicka honom express tillbaka till Cincinatti. |
| s-27
| Visst, svarade mannen. |
| s-28
| Men de kommer att bli svåra. De är i alla fall mycket bättre än förra året. |
| s-29
| Jag vet inte det, sa Quinn och tog en tugga till. |
| s-30
| Det ser inte så dumt ut på papperet, men vad har de egentligen? |
| s-31
| Stearns blir alltid skadad. |
| s-32
| Brooks kan inte koncentrera sig på spelet. |
| s-33
| Mookie är bra men han är oerfaren och de vet inte ens vem de ska sätta på högerflygeln. |
| s-34
| De har ju Rusty, förstås, men han är för fet för att kunna springa ordentligt. |
| s-35
| Och deras tillgång på kastare ska vi bara inte tala om! |
| s-36
| Ni och jag skulle kunna gå fram till Shea i morgon dag och genast bli utsedda till deras två bästa kastare. |
| s-37
| Ni kanske skulle bli tränare, sa mannen. |
| s-38
| Ni kunde säga till de jävlarna hur de skulle fixa det. |
| s-39
| Det kan ni slå er i backen på! sa Quinn. |
| s-40
| När Quinn ätit färdigt gick han bort till hyllorna med pappersvaror. |
| s-41
| Det hade kommit in ett parti nya anteckningsblock, som låg sorterade i en iögonenfallande vacker stapel i blått, grönt, rött och gult. |
| s-42
| Han tog upp ett av dem och såg att det var precis så tätlinjerat som han ville ha sina block. |
| s-43
| Quinn skrev allting för hand och använde bara skrivmaskinen till den slutliga utskriften, varför han ständigt var på jakt efter bra spiralblock. |
| s-44
| Nu när han gett sig in i fallet Stillman insåg han att det var på sin plats med ett nytt anteckningsblock. |
| s-45
| Det skulle säkert underlätta mycket att ha ett speciellt ställe där han kunde nedteckna sina tankar, sina iakttagelser och sina frågor. |
| s-46
| Det borde kunna vara ett sätt att behålla kontrollen över saker och ting. |
| s-47
| Han granskade stapeln och försökte bestämma sig för vilket block han skulle välja. |
| s-48
| Av skäl som han aldrig lyckades utröna kände han ett plötsligt och oemotståndligt habegär till ett speciellt rött anteckningsblock som låg längst ner i högen. |
| s-49
| Han drog ut det, vände och vred på det och bläddrade varsamt igenom sidorna med hjälp av tummen. |
| s-50
| Han kunde omöjligt förklara för sig själv varför han kände sig så tilltalad av just det blocket. |
| s-51
| Det var ett alldeles vanligt A4-block på hundra sidor. |
| s-52
| Ändå kändes det som om det ropade på honom – som vore dess enda mål i tillvaron att få inrymma de ord som kom från hans penna. |
| s-53
| Nästan generad över styrkan i sina känslor stoppade Quinn hastigt det röda blocket under armen och gick bort till kassan och köpte det. |
| s-54
| Han kom i god tid till Grand Central Station. |
| s-55
| Stillmans tåg skulle inte komma in förrän 18.41, men Quinn ville ha tid att bekanta sig med platsen för att försöka undvika att tappa bort Stillman. |
| s-56
| När han kom upp från tunnelbanan och in i stora vänthallen såg han att klockan bara var lite över fyra. |
| s-57
| Rusningsträngseln hade redan börjat. |
| s-58
| Quinn knuffade sig fram genom den mötande folkströmmen och försökte få en överblick över de numrerade perrongerna samtidigt som han höll speciell utkik efter dolda trappor, omarkerade utgångar och mörka prång. |
| s-59
| Han kom till slutsatsen att en människa som var inriktad på att försvinna inte skulle ha några större svårigheter att göra det. |
| s-60
| Han fick bara hoppas att Stillman inte blivit förvarnad om hans närvaro. |
| s-61
| Om det skulle visa sig att det var så och Stillman skulle lyckas komma undan osedd kunde det bara betyda att det var Virginia Stillman som låg bakom. |
| s-62
| Det fanns ingen annan. |
| s-63
| Det kändes tröstande att veta att han hade en alternativplan om saker och ting skulle gå på tok. |
| s-64
| Om Stillman inte dök upp skulle Quinn åka raka vägen till 69:e gatan och lägga fram allt han visste för Virginia Stillman. |
| s-65
| Medan han gick genom stationsbyggnaden påminde han sig själv om vem det var meningen att han skulle föreställa. |
| s-66
| Han hade kommit att tycka att det inte var alldeles obehagligt att vara Paul Auster. |
| s-67
| Även om han fortfarande hade samma kropp, samma sinnelag, samma tankar, så hade han ändå en känsla av att ha stigit ur sig själv, som om han inte längre behövde gå omkring och släpa på tyngden av sitt eget samvete. |
| s-68
| Tack vare ett enkelt tankeknep, ett behändigt litet namnbyte, kände han sig med ens ojämförligt mycket lättare och friare till sinnes. |
| s-69
| Samtidigt visste han förstås att alltihop var en illusion. |
| s-70
| Men även i detta låg det något positivt. |
| s-71
| Han hade ju inte förlorat sig själv på riktigt, han låtsades bara, och han kunde bli Quinn igen precis när han ville. |
| s-72
| Det faktum att det nu fanns ett syfte med att han var Paul Auster – ett syfte som kändes allt viktigare för honom – gjorde på något sätt hela charaden moraliskt berättigad och löste honom från behovet att hitta ett försvar för sin lögn. |
| s-73
| Ty i tankarna satte han likhetstecken mellan att se sig själv som Auster och att göra något bra här i världen. |
| s-74
| I väntan på Stillman vandrade han sålunda genom stationen som vore han Paul Auster. |
| s-75
| Han såg upp mot det välvda taket till den stora vänthallen och begrundade de ditmålade stjärnbilderna. |
| s-76
| Glödlampor markerade stjärnorna och mellan dem var de olika figurerna uppritade. |
| s-77
| Quinn hade aldrig lyckats fatta sambandet mellan stjärnbilderna och deras namn. |
| s-78
| Som pojke hade han tillbringat många timmar under natthimlen och försökt få ihop svärmarna av knappnålsljus till figurer föreställande björnar, tjurar, bågskyttar och vattumän. |
| s-79
| Men det hade aldrig gått och han hade känt sig dum, som om han hade en blind fläck i hjärnan. |
| s-80
| Mitt i alltihop kunde Quinn inte låta bli att glädja sig åt detta. |
| s-81
| De blev sittande så en stund utan att säga något. |
| s-82
| Slutligen ryckte Auster lätt på axlarna som för att markera att de knappast skulle komma längre. |
| s-83
| Jag tänkte just laga lite lunch åt mig, sa han och reste sig. |
| s-84
| Det är lika enkelt att laga åt två. |
| s-85
| Quinn tvekade. |
| s-86
| Det var som om Auster anat sig till hans innersta längtan: att få något att äta, att få en anledning att dröja sig kvar en stund till. |
| s-87
| Jag borde egentligen ge mig av, sa han. |
| s-88
| Men, ja tack. Litet mat kan ju aldrig skada. |
| s-89
| Vad sägs om en skinkomelett? |
| s-90
| Det låter gott. |
| s-91
| Auster gick ut i köket för att göra i ordning maten. |
| s-92
| Quinn skulle gärna ha erbjudit sig att hjälpa till, men han kände plötsligt att han inte orkade röra sig ur fläcken. |
| s-93
| Hans kropp var tung som bly. |
| s-94
| I brist på andra idéer slöt han ögonen. |
| s-95
| Förr i tiden hade han ibland funnit tröst i att låta omvärlden försvinna. |
| s-96
| Denna gång kunde Quinn dock omöjligt vaska fram något av intresse inne i sitt huvud. |
| s-97
| Det verkade som om saker och ting gått i stå där inne. |
| s-98
| Sedan hörde han med ens en röst ur mörkret, en idiotiskt sjungande röst som mässade samma mening om och om igen: Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. |
| s-99
| Han slog upp ögonen för att få rösten att sluta. |
| s-100
| Framför honom fanns bröd och smör, mer öl, knivar och gafflar, salt och peppar, servetter och så omeletter, två stycken som nästan flödade över varsin vit tallrik. |