| s-101
| Hon lade handen på hans arm. |
| s-102
| Medan de gick därifrån sade hon: Gissa vad jag heter! och tillade när han verkade generad: |
| s-103
| Likadant som ni, tror jag bestämt. |
| s-104
| Men folk kallar mig James. |
| s-105
| Det hoppas jag verkligen! |
| s-106
| Men i alla fall... äntligen har jag lyckats få tag på en som har samma nummer som jag. |
| s-107
| Vi skulle utan vidare kunna svepa undan hela bunten från dansgolvet. |
| s-108
| Hon höll hela tiden kontakt runt omkring sig medan de dansade, talade över axeln på honom med en bekant, sträckte ut en kraftig, valkig brun fot i guldsandal för att ge en annan en puff på smalbenet. |
| s-109
| Be henne sjunga! ropade Dando stolt. |
| s-110
| Inte i kväll, Dandy-Roly, jag går i min verkligt belevade stajl nu. |
| s-111
| Skulle Evelyn bli generad om Evelyn sjöng? frågade hon Bray. |
| s-112
| Inte ett spår. |
| s-113
| Vad då till exempel? |
| s-114
| Tja, vad tror ni? |
| s-115
| Vad för nåt ser jag ut att sjunga? |
| s-116
| Hon hade den dynamiskt fula kvinnans hela självförtroende. |
| s-117
| En förtjust fnysning: |
| s-118
| Äh, dra åt skogen! |
| s-119
| Jag sjunger som en oxgroda. |
| s-120
| Det är fasansfullt när jag sjunger dom gamla sångerna hemifrån, men det låter inte så illa på engelska... engelska låter ju i och för sig ganska ruskigt. |
| s-121
| Vivien Bayleys livliga, ivriga ansikte blandade sig i konversationen i förbifarten:... det där var Hjalmar Wentz' dotter... som du satt bredvid. |
| s-122
| Den där lilla flickan med orientaliskt utseende som är tillsammans med Ras? |
| s-123
| Just det. Förtjusande... inte sant? |
| s-124
| Margot lät henne inte följa med med mindre jag lovade att hålla henne hälsosamt sysselsatt. |
| s-125
| Du lämnade henne väl inte ensam med Ras? |
| s-126
| Han ryckte hjälplöst på axlarna. |
| s-127
| De dansande skockade sig kring en polsk jordbrukstekniker, som försökte lära en gänglig engelsman och två unga afrikaner en östeuropeisk folkdans. |
| s-128
| Den kongolesiska orkestern hade inte en aning om vad för slags musik som kunde lämpa sig utan åstadkom ett slags dunkande crescendo; så började en av polackerna ackompanjera på pianot, och Neil Bayley slog sig ner vid slagverket. |
| s-129
| Den studentikosa form av självförverkligande, som brukar komma till uttryck när engelsmän bestämmer sig för att ge livslusten fria tyglar, dominerade en stund. |
| s-130
| Någon lämnade sällskapet och kom tillbaka med ännu en låda champagne. |
| s-131
| Vinet var varmt men ett tidigt morgonregn bröt ut som svett och svalkade halsar och ansikten. |
| s-132
| Litet senare sjöng Odaras kvinna den nya nationalsången med sin vackra altröst. Den kraftiga magen dallrade under klänningen. |
| s-133
| De unga ungkarlarna stojade ystert, och de rufsiga flickorna, som kom gående tätt förbi eller log helt plötsligt mot personer som de inte var medvetna om, förde med sig en fläkt av kosmetika och parfym som värmts mot deras kroppar. |
| s-134
| Så följde frukost hos Bayleys; mängden av ansikten började tunna ut, men en del hade dykt upp om och om igen under hela natten i det skiftande ljuset. |
| s-135
| De sade godnatt till varandra i det skarpa soluppgångsljuset, och barnen Bayley hade redan hunnit ut och cyklade omkring på gräsplanen i pyjamas. |
| s-136
| På bara några dagar hade ansiktena mist det stiliserade, halvt övernaturliga uttrycket från denna den första kvällen, självständighetsbalen och den nattliga festen, och blivit om inte precis välbekanta så åtminstone ungefär vad man väntade sig. |
| s-137
| En ung kvinna gick ut och in i Bayleys hus, medförde ibland ytterligare tillskott till de många barn som lekte där, bar dem ibland med sig därifrån. |
| s-138
| Det var Rebecca, Rebecca Edwards, som påminde om en stor, slarvig skolflicka i sin bomullsskjorta och sina sandaler och med bilnyckeln ständigt dinglande, rastlöst klirrande, i pekfingret. |
| s-139
| Det var alltid hon som skickades i väg för att ta rätt på folk när uppgjorda planer sprack; |
| s-140
| en eftermiddag kom hon för att hämta Bray i en gammal stationsvagn, bokstavligen nerlusad av karamellpapper, udda strumpor och leksaksbilar. |
| s-141
| Det var hon som hade låtit honom överta sitt glas under självständighetsfesten. |
| s-142
| Polacken, som hade dansat en gazatska, blev den han så småningom drog sig undan med till ett lugnt hörn så att de kunde tala om den egendomliga grammatiska uppbyggnaden i gala- och lambalaspråken. |
| s-143
| Atmosfären på tillställningarna var sådan som han föreställde sig att den måste ha varit vid de fester som brukade skildras i ryska 1800-talsromaner. |
| s-144
| Barn rusade ut och in på stridslysten jakt efter förströelse. |
| s-145
| Spädbarn sov i mörka rum. |
| s-146
| Mat tillreddes av många händer. |
| s-147
| Inbjudningar begränsades uteslutande av tillgången på öl och vin. |
| s-148
| Själv kände han sig som den medelålders släktingen, en man med vaga antecedentia som kommit fjärran ifrån till bröllopet och hjälplöst och inte utan ett visst nöje dragits in i virveln av förehavanden. |
| s-149
| Det var på ett egendomligt sätt som ett slags fortsättning av vad han var vid de officiella mottagningarna, där åtskilliga närvarande föga anade vem den vite främlingen var som anvisats en blygsam hedersplats. |
| s-150
| Och när Mweta vid en middag för pressen omnämnde närvaron av en av våra feer och gudmödrar som hade varit närvarande vid dopet och kommit tillbaka för att övervara statens myndighetsförklaring uppfattades detta, gudskelov, inte av någon som en hänsyftning på honom. |
| s-151
| Den episoden blev till hans självständighetshistoria; alldeles som historien om cigarrettfirmans helikopter var Neil Bayleys, vilken han berättade om och om igen, varvid det enskilda dramat mellan man och hustru, som vid tidpunkten i fråga hade gjort att den inte uppmärksammades, efter hand totalt hade fallit ur sammanhanget. |
| s-152
| Över allt frågade Bray efter Edward Shinza; i varje fall kunde han konstatera att han inte syntes till vid något enda officiellt tillfälle. |