| s-1
| Den unkna, svala luften i rummet hade värmts upp, men tröttheten hade försvunnit och han kände sig lätt och klar i huvudet. |
| s-2
| Det var tyst, men så hörde han sorlet av röster i tystnaden någonstans; de hejdade sig för att hämta andan, skrattade... inte dämpat, men ljudet dämpades av att de befann sig nästan utom hörhåll. |
| s-3
| Inte alldeles. |
| s-4
| En röst skilde sig ur sorlet, kom närmare, så hördes ett lätt väsande ljud (en vattenslang, tänkte han) och han lyckades uppfånga ett ord: inte bara som en viss bestämd kombination av artikulerade ljud utan en mening: |
| s-5
| coumpound-ordet för det uttrycket, på det språk som talades i trakten av huvudstaden och som han aldrig hade riktigt behärskat. |
| s-6
| Han steg upp och gick över till huvudbyggnaden för att ta sig ett bad. |
| s-7
| Solen i trädgården gassade, bländade, överväldigade. |
| s-8
| I badrummet surrade sig flugorna till döds mot fönsterrutorna. |
| s-9
| Roly var ungkarl, och hans hus var ett uttryck för den specifika blandning av stillsam lyx och enahanda tristess som är ett kännetecken för de hushåll där vita män lever helt och hållet omhändertagna av manliga svarta tjänare. |
| s-10
| Från toalettcisternen, som inte kunde förmås att spola ur ordentligt, porlade oavbrutet en rännil ner i skålen, och handdukarna var styva som frackskjortor (det hade tagit Olivia åratal att lära folk att skölja tvätten ordentligt), men en ålderstigen figur i kockmössa serverade te under träden åt honom och tog med sig hans skrynkliga kostym för att få den pressad – utan att vara ombedd. |
| s-11
| En yngling gick och slog det styva gräset med ett böjt järnblad. |
| s-12
| Kraftiga, prunkande buskar, hibiskus med de stora blommorna nersölade av pollen och myror och poinsettia, som dröp av ett mjölkvitt sekret, stod i full blom och gav ett sken av fruktbarhet åt den röda, magra jorden som skymtade hård och förbränd under gräset, piskad till gyttja av regn under träden, lös och smulig bara där myror hade förtärt den och åstadkommit små spröda tunnlar. |
| s-13
| En mustig stank av dött djur fläktade mot honom, som något slags gas, då och då medan han drack sitt te, och han steg upp och såg sig om, som han hade gjort så många gånger förut, och lika framgångslöst, för att undersöka om en råtta eller mullvad låg och ruttnade någonstans. |
| s-14
| Vad det egentligen var kunde de aldrig komma till klarhet om; det var växtlivets egen lukt hade de för länge sedan stannat för, i Gala, förruttnelsens och pånyttfödelsens processer som hade påskyndats till den grad, kommit så tätt inpå varandra att de hade resulterat i en dunst av både död och liv på en gång. |
| s-15
| Han gick bort till andra ändan av trädgården och krängde sig igenom taggtrådsstängslet, men gräset och den torniga bushen på andra sidan (Dandos ställe låg tretton kilometer utanför staden) var alldeles för snåriga för att man skulle kunna ta sig fram där det inte fanns någon stig. |
| s-16
| Han lyssnade till bushen och greps av den gamla känslan, i bushen, av att själv vara föremål för lyssnande. |
| s-17
| Det fanns – åtminstone förr – leoparder i utkanterna av staden; de tog Dandos hund en gång. |
| s-18
| Han gick bortåt hundra meter längs vägen, och när han mötte en man på cykel hälsade han på honom på det språk som hade kommit tillbaka till honom medan han låg i rummet. |
| s-19
| Klockan sex kom Roland Dando hem. |
| s-20
| Han kastade en ängslig blick från bilen som om han, trots telefonsamtalet, inte var riktigt säker på att Bray hade blivit ordentligt omhändertagen, men när han väl fick syn på honom uppträdde han precis som om de hade träffats för bara en vecka sedan. |
| s-21
| I likhet med många människor som lever ensamma var han indiskret och hade med sig till honom från staden – som ett barn som kommer med fickorna fullproppade med godsaker från en bjudning – massor av anekdoter och skvaller om firandet av självständigheten, öste över honom, som en sky av konfetti, gissningar och rykten, en underbar blandning av fakta och åsikter om Mwetas ställning och den krets av medarbetare som han hade samlat omkring sig. |
| s-22
| En ny bricka kom ut under träden, den här gången lastad med whisky och gin. |
| s-23
| En gammal svart labrador med förhårdnader på armbågarna stod och viftade långsamt med svansen framför Dando medan han talade. |
| s-24
| Jason skulle inte komma hem med något gyllene skinn, det kan du skriva opp (Jason Malenga var den nye finansministern); nej, det var faktiskt inte så dumt att den brittiska polischefen inte fick stanna, folk jämförde alltid med Kongo, dom idioterna, men den afrikanska ställföreträdaren, Aaron Onabu, var absolut i stånd att ta vid efter den där oduglingen; Talisman Gwenzi var förstklassig och en pålitlig Mwetaman, David Sambata var än så länge en okänd storhet vad beträffar jordbruksdepartementet |
| s-25
| Dando ryckte loss fästingar som hade satt sig i nacken på hunden och krossade dem under skosulan medan han drack och utlade sina åsikter. |
| s-26
| I ett slags svartsjuka som riktade sig mot de nya unga männen från Storbritannien och Amerika, vilka var så måna om att demonstrera sin frånvaro av färgtänkande genom att undvika anstötliga ord och tilltala folk i höviska vändningar, tillgrep han på ett utmanande sätt den gamla kolonistvokabulär som återspeglade en inställning som han aldrig någonsin hade hyst. |
| s-27
| Roly Dando kunde säga vad han ville: |
| s-28
| Roly Dando hade inte upptäckt de svarta som sina medmänniskor först i går. |
| s-29
| Naturligtvis hade Mweta varit tvungen att ge varenda människa nåt slags befattning. |
| s-30
| Varenda uppblåst fårskalle från bushen som någon gång fyllt hans pipa med tobak, köpt för bidrag från partiets lokalavdelning. |
| s-31
| Dom är hjältar allesammans, förstår du, hjältar från den långa kampen. |
| s-32
| Kamp... kyss mig i arslet! |
| s-33
| Edward Shinza är en av de få som verkligen gjorde en insats och fick skallen spräckt på den tiden av Hennes Majestäts tappra gossar, och var är han nu... borta i Bashi Flats bland sina gamla hustrur för allt vad jag vet... ingen nämner nånsin ens hans namn. |
| s-34
| Men Shinza har väl kommit hit för att vara med om självständighetsceremonin? |
| s-35
| Roly stirrade ilsket framför sig. |
| s-36
| Ingen bryr sig ett förbannat dugg om var han håller hus. |
| s-37
| Men han är väl i stan nu? |
| s-38
| Jag vet inte var i helvete han är nånstans. |
| s-39
| Menar du att Edward inte ska delta i festligheterna? |
| s-40
| Det är inte möjligt! |
| s-41
| Är han inte i stan? |
| s-42
| Som du märker har han inte fått nån post i regeringen. |
| s-43
| Jag föreställer mig knappast att han kommer till stan bara för att få äran att stå nånstans i massan och vifta med en flagga... eller hur? |
| s-44
| Jamen det är ju löjligt, Roly! |
| s-45
| Du känner ju Shinza. |
| s-46
| Han vet vad han vill. |
| s-47
| Jag fick det intrycket att han skulle bli FN-ambassadör. |
| s-48
| Ge Mweta tid att glänsa ett tag på egen hand och låta eventuella motsättningar mellan dom försvinna. |
| s-49
| Naturligtvis borde han ha blivit utrikesminister. |
| s-50
| Men det där är ju en sak dem emellan. |
| s-51
| Du kan ju ta och fråga Mweta om du får en chans att tala med honom, fråga om han inte tänker försöka hitta på något litet struntjobb åt honom nånstans, nånting med en snygg och prydlig etikett på, åt stackars gamla Shinza, han som bankade på kolonialministerns dörr med en panga redan medan Mweta var en liten snorunge som satt och sjöng psalmer oppe i missionsskolan. |
| s-52
| Dando stirrade ilsket ut över sin tredje eller fjärde gin med ginger beer. |
| s-53
| Han roade sig med att ständigt pröva originella blandningar. |
| s-54
| Han höll sig till en och samma i flera månader, varpå han plötsligt, av ständigt ungefär samma goda skäl (han tålde den bättre för magen han fick inte riktigt lika svår törst efteråt) övergick till någon annan. |
| s-55
| Inte då... sån är inte Mweta! |
| s-56
| Du känner Mweta. |
| s-57
| Jag känner Mweta. |
| s-58
| Men så har vi presidentfrågan. |
| s-59
| Ska det bli nån landsfader, så måste det vara han eller ingen. |
| s-60
| Jag fick avgjort det intrycket när jag träffade Mweta i London senast att de eventuella motsättningarna hade dämpats. |
| s-61
| Ja, stackars gamla Shinza, det är vad alla människor säger. |
| s-62
| Stackars gamla Dando! |
| s-63
| Dando förklarade inte personskiftet. |
| s-64
| Kanhända anspelade han helt enkelt på att han började bli äldre; |
| s-65
| utan tvivel verkade han äldre. |
| s-66
| Den lilla näsan verkade överraskande vass nu när huden hade skrumpnat på båda sidorna. |
| s-67
| Bray ställde massor av frågor – inte alla vänliga – om andra människor. |
| s-68
| En del av svaren var överraskande; |
| s-69
| de båda männen piggnade till inför de växlingar mellan häpnad, ironiskt löje och (från Dandos sida) hånfull indignation med vilka han berättade, och Bray fick höra om de snabba helomvändningar med vilka en del vita ställde sig på den nya regimens sida, medan andra redan hade packat och lämnat landet. |
| s-70
| Sir Reginald själv kommer att överlämna ett skrivbord i buta-trä och ett skrivställ i silver till Mweta... det ska gå av stapeln på tisdag eftermiddag. |
| s-71
| Dando log förtjust. |
| s-72
| Sir Reginald Harvey var styrelseordförande i ett konsortium som bestod av de tre gruvkoncessionsbolagen, och det var allmänt bekant att han i sin egenskap av personlig vän till Redvers Ledley, den mest impopuläre guvernör som territoriet någonsin haft, hade förmått guvernören att förbjuda gruvarbetarförbundet vid en tidpunkt då Mweta och Shinza utnyttjade det för att främja frihetsrörelsen. |
| s-73
| I en vida känd tidningsintervju hade han kallat Mweta den där busen från Gala som sticker upp sitt upproriska och vilseledda huvud i de industriella relationernas plantskola i detta unga land. |
| s-74
| Det kan bokstavligen få håret att resa sig på ens huvud, fortsatte Dando och njöt av effekten. |
| s-75
| Folkets frihetsparti hade vid den tiden uppfattat Harveys uttalande som en kränkande anspelning på Mwetas hår; han hade det fortfarande i gott behåll, vilket utan tvivel skulle kunna konstateras på tisdagen. |
| s-76
| Bray nämnde vad han hade fått höra ute vid flygplatsen på morgonen... att en del vita som fortfarande bodde i huvudstaden skulle känna sig mera hemma längre söder ut, i Rhodesia eller Sydafrika. |
| s-77
| Ras Asahe menade de vita – |
| s-78
| dom vet allihop att efter det här årets utgång är dom kontraktsanställda, vilket betyder att dom kommer att ersättas med andra inom tre år. |
| s-79
| Inte för att dom nånsin har ansträngt sig. |
| s-80
| Med den skyddade anställning dom har haft i alla dessa år... vad kan man annat begära? |
| s-81
| Man behöver inte kläcka några idéer, man behöver inte ens resa sig från stolen, man nöjer sig helt enkelt med att åstadkomma ljud ur den magiska lådan för att hålla infödingarna på mattan... och nu – pang! – är det slut med hela härligheten, inklusive den enda drivfjäder dom nånsin har haft, pensionen. |
| s-82
| Dom är patetiska helt enkelt; |
| s-83
| dom har sannerligen inte mycket att komma med när dom söker jobb inom BBC. |
| s-84
| Och dom ska inte inbilla sig att dom får något heller. |
| s-85
| Dom vill ge sig av, dom längtar efter det, man ser på dom att dom äcklas av blotta anblicken av en när man arbetar ihop... vilket, som ni säkert kan föreställa er, gör situationen ytterst angenäm... |
| s-86
| En slank liten vit flicka gled ner mellan dem och lyfte Ras Asahes hand med det förgyllda urarmbandet som om den hade varit en av hennes tillhörigheter som hon hade lagt ifrån sig: |
| s-87
| Rädda mig undan Daddy Dando! |
| s-88
| ... jag skulle kunna ge er dussintals exempel på hur det går till... ceremonin i eftermiddags: precis som en hästkapplöpning kan jag försäkra... arrangemangen var alldeles likadana som vid stora julderbyt för välgörande ändamål. Men jag frågar: kan dom över huvud taget nåt annat? |
| s-89
| Sak samma vad man kommer med för förslag... dom pratar bara bort alltsammans i cigarrettröken, ingen människa bryr sig ens om att lyssna. |
| s-90
| Flickan ingick i deras konversation ungefär som ett foto som man hittar liggande mellan sidorna i en bok; Bray var inte säker på om hon var barn eller kvinna: smäckra nyckelben, lång hals och ett nätt och jämnt bredare ansikte, blekt och glåmigt: en stor, smal, osminkad mun, svart hår och glittrande, sorgsna svarta ögon. |
| s-91
| Hon bar en klänning av kongotyg. |
| s-92
| Men om man nu inte gav dom någon kontraktsanställning vid årsskiftet. |
| s-93
| Utan i stället ett avgångsvederlag... skulle inte det bli billigare, i det långa loppet? |
| s-94
| Inte om man i förväg har ordnat med efterträdare. |
| s-95
| För två år sen försökte jag driva igenom en plan som gick ut på att skicka ut folk härifrån landet för att lära sig radio- och TV-teknik... |
| s-96
| Om jag var tvungen att ta hand om dom engelskspråkiga sändningarna i morgon, så vet ni vad jag måste försöka klara mig med: en hop lambala- och ezenzeli-talande från lokalavdelningarna och några skollärare som har flytt från Sydafrika. |
| s-97
| Flickan bara satt där utan att se någonting, som ett andfått djur som sökte skydd undan fara i sin lya. |
| s-98
| Bray blev tvungen att resa på sig för att bli föreställd för en kraftig kvinna som stannat till utanför virveln av dansande i sällskap med amerikanen, Curtis Pettigrew: det var en västafrikanska som Timothy Odara hade gift sig med sedan Bray senast träffat honom. |
| s-99
| Också hon talade med amerikansk brytning, och i sin praktfulla nationaldräkt, vilken hon svept om sig som om hon ryckt åt sig ett stycke tyg direkt från den färggranna packen på en butiksdisk, verkade hon på alla tänkbara sätt minst dubbelt så stor som de lokala afrikanska kvinnorna, som vanligtvis hölls i hemmet, vilket också syntes på dem. |
| s-100
| Någon ropade till sig Pettigrew, varpå Bray och kvinnan stod där mitt emot varandra alldeles som de dansande. |