| s-102
| Det var svårt. Hon tyckte så illa om arbetet. |
| s-103
| Den mannen hade verkligen på det sättet åstadkommit något. |
| s-104
| Och han gick med liv och själ upp i sina böcker, som var i mönstergill ordning. |
| s-105
| Annars var allting på stationen i en hopplös röra – hjärnor, materiel, byggnader. |
| s-106
| Rader av neddammade plattfotade negrer kom och gick; en ström av manufakturvaror, dåliga bomullstyger, glaspärlor och mässingstråd skickades in i de mörka djupen, och tillbaka kom i sparsamt flöde det dyrbara elfenbenet. |
| s-107
| Jag fick gå och vänta på stationen i tio dagar – en evighet. |
| s-108
| Jag förfogade över en hydda på gården, men för att komma ifrån den allmänna villervallan gick jag ibland in och satte mig på bokhållarens kontor. |
| s-109
| Det var byggt av liggtimmer och så slarvigt hopfogat att han där han satt böjd över sin pulpet var randad av smala solstrimmor från topp till tå. |
| s-110
| Man behövde inte öppna fönsterluckorna för att se. |
| s-111
| Hett var det också därinne; stora flugor surrade djävulskt och de stack inte, de gav dolkstötar. |
| s-112
| Jag brukade sitta på golvet medan han, alltid oklanderligt elegant (och till och med svagt parfymerad) satt uppflugen på sin höga stol och skrev. |
| s-113
| Ibland reste han sig för att sträcka på benen. |
| s-114
| När en fältsäng med en sjukling (en agent från någon plats längre in i landet) placerades därinne gav han luft åt en saktmodig förargelse: |
| s-115
| Den sjuke stönar så att jag inte kan hålla ihop tankarna. |
| s-116
| Och det är alldeles nödvändigt, om man ska kunna undvika fel i räkenskaperna i det här klimatet. |
| s-117
| En dag sa han utan att lyfta huvudet: I inlandet träffar ni nog mr Kurtz. |
| s-118
| På min fråga vem mr Kurtz var svarade han att det var en förstklassig agent, men då han såg min besvikelse över svaret lade han ifrån sig pennan och fortsatte långsamt: Han är en mycket märklig människa. |
| s-119
| Med ytterligare frågor lyckades jag få fram att mr Kurtz för närvarande förestod en handelsstation, en mycket viktig sådan, i det riktiga elfenbenslandet allra längst in. |
| s-120
| Han skickar oss lika mycket elfenben som alla de andra agenterna tillsammans... |
| s-121
| Han började skriva igen. |
| s-122
| Den sjuke var för sjuk för att stöna. |
| s-123
| Flugorna surrade i djup frid. |
| s-124
| Plötsligt hördes det växande mumlet av röster och trampet av många fötter. |