| s-106
| När han berättat färdigt sa han: Tror ni jag har blivit galen? |
| s-107
| Nej, svarade Auster, som med stor uppmärksamhet lyssnat till Quinns monolog. |
| s-108
| I ert ställe hade jag förmodligen handlat likadant. |
| s-109
| Dessa ord kom som en stor lättnad för Quinn, som kände att han äntligen fått någon att dela sin börda med. |
| s-110
| Han greps av en lust att ta Auster i famnen och erbjuda honom livslång vänskap. |
| s-111
| Jag hittar faktiskt inte på det här, sa Quinn. Jag har till och med bevis. |
| s-112
| Han tog upp plånboken och drog fram den check på femhundra dollar som Virginia Stillman skrivit ut två veckor tidigare. |
| s-113
| Han gav checken till Auster med orden: Se själv. |
| s-114
| Den är till och med utställd på er. |
| s-115
| Auster granskade checken noggrant och nickade. |
| s-116
| Det ser ut att vara en alldeles normal check, sa han. |
| s-117
| Ja, den är er, sa Quinn. |
| s-118
| Jag vill att ni ska ha den. |
| s-119
| Det kan jag omöjligt ta emot. |
| s-120
| Jag har ingen användning för den, sa Quinn och såg sig om i lägenheten. |
| s-121
| Ni kan väl köpa er några fler böcker. Eller lite leksaker till barnet, sa han med en svepande gest. |
| s-122
| Det här är pengar som ni hederligt förtjänat. |
| s-123
| Det är klart att ni ska ha dem själv, sa Auster och tänkte efter en stund. |
| s-124
| Men en sak kan jag ju faktiskt göra för er. |
| s-125
| Eftersom checken är i mitt namn så kan jag lösa in den åt er. |
| s-126
| Jag tar med den till banken i morgon bitti, sätter in den på mitt konto och ger er pengarna när de kollat upp den. |
| s-127
| Quinn svarade inte. |
| s-128
| Blir det bra så? undrade Auster. |
| s-129
| Är vi överens? |
| s-130
| Ja, vi säger väl det, sa Quinn till slut. |
| s-131
| Vi får se vad som händer. |
| s-132
| Auster la checken på soffbordet som för att markera att saken var klar. |
| s-133
| Sedan lutade han sig tillbaka i soffan och såg Quinn rakt in i ögonen. |
| s-134
| Det finns en fråga som är mycket viktigare än checken, sa han. |
| s-135
| Och det är det faktum att mitt namn blandats in i det här. |
| s-136
| Det begriper jag inte alls. |
| s-137
| Ni har inte möjligen haft problem med er telefon på sista tiden? |
| s-138
| Ibland hamnar ledningarna i kors och en person kan komma fel även om han slår rätt nummer. |
| s-139
| Ja, det har hänt mig förut. |
| s-140
| Men även om det vore fel på min telefon så hjälper inte det oss med det verkliga problemet. |
| s-141
| Det skulle förklara varför samtalet gick till er men inte varför de över huvud taget ville tala med mig. |
| s-142
| Ni känner kanske människorna det handlar om? |
| s-143
| Har aldrig hört talas om familjen Stillman. |
| s-144
| Det kanske var nån som ville skämta med er? |
| s-145
| Jag umgås inte med den sortens människor. |
| s-146
| Sånt vet man aldrig. |
| s-147
| Men det är ju inte nåt skämt. |
| s-148
| Det är ett verkligt fall med verkliga människor. |
| s-149
| Ja, sa Quinn efter en lång tystnad. |
| s-150
| Jag är medveten om det. |
| s-151
| De hade egentligen inte något mer att tala om. |
| s-152
| I fortsättningen kunde det inte bli annat än lösa gissningar, eftersom ingen av dem visste något mer. |
| s-153
| Quinn insåg att han borde bryta upp. |
| s-154
| Han hade varit där i nästan en timme och det var snart dags att ringa till Virginia Stillman. |
| s-155
| Ändå ville han ogärna resa sig. |
| s-156
| Fåtöljen var bekväm och ölet hade stigit honom lätt åt huvudet. |
| s-157
| Denne Auster var den första intelligenta människa han talat med på länge. |
| s-158
| Och han hade läst Quinns bok, beundrat den och sett fram emot att få läsa mer. |