| s-101
| Jag har ingen aning om vad ni talar om. |
| s-102
| Och Quinn berättade för honom. |
| s-103
| Han började från början och fortsatte steg för steg genom hela historien. |
| s-104
| Ända sedan Stillmans försvinnande samma morgon hade han känt ett växande tryck inom sig och nu utlöstes det i en strid ordström. |
| s-105
| Han berättade om telefonsamtalen som var ämnade för Paul Auster, sin egen oförklarliga impuls att åta sig fallet, sitt möte med Peter Stillman, sitt samtal med Virginia Stillman, sin genomgång av Stillmans bok, skuggningen av Stillman från Grand Central Station, Stillmans dagliga vandringar, nattsäcken och de trasiga föremålen, kartorna som oroande nog bildade bokstäver, sina samtal med Stillman, Stillmans försvinnande från hotellet. |
| s-106
| När han berättat färdigt sa han: Tror ni jag har blivit galen? |
| s-107
| Nej, svarade Auster, som med stor uppmärksamhet lyssnat till Quinns monolog. |
| s-108
| I ert ställe hade jag förmodligen handlat likadant. |
| s-109
| Dessa ord kom som en stor lättnad för Quinn, som kände att han äntligen fått någon att dela sin börda med. |
| s-110
| Han greps av en lust att ta Auster i famnen och erbjuda honom livslång vänskap. |
| s-111
| Jag hittar faktiskt inte på det här, sa Quinn. Jag har till och med bevis. |
| s-112
| Han tog upp plånboken och drog fram den check på femhundra dollar som Virginia Stillman skrivit ut två veckor tidigare. |
| s-113
| Han gav checken till Auster med orden: Se själv. |
| s-114
| Den är till och med utställd på er. |
| s-115
| Auster granskade checken noggrant och nickade. |
| s-116
| Det ser ut att vara en alldeles normal check, sa han. |
| s-117
| Ja, den är er, sa Quinn. |
| s-118
| Jag vill att ni ska ha den. |
| s-119
| Det kan jag omöjligt ta emot. |
| s-120
| Jag har ingen användning för den, sa Quinn och såg sig om i lägenheten. |
| s-121
| Ni kan väl köpa er några fler böcker. Eller lite leksaker till barnet, sa han med en svepande gest. |
| s-122
| Det här är pengar som ni hederligt förtjänat. |
| s-123
| Det är klart att ni ska ha dem själv, sa Auster och tänkte efter en stund. |
| s-124
| Men en sak kan jag ju faktiskt göra för er. |
| s-125
| Eftersom checken är i mitt namn så kan jag lösa in den åt er. |
| s-126
| Jag tar med den till banken i morgon bitti, sätter in den på mitt konto och ger er pengarna när de kollat upp den. |
| s-127
| Quinn svarade inte. |
| s-128
| Blir det bra så? undrade Auster. |
| s-129
| Är vi överens? |
| s-130
| Ja, vi säger väl det, sa Quinn till slut. |
| s-131
| Vi får se vad som händer. |
| s-132
| Auster la checken på soffbordet som för att markera att saken var klar. |
| s-133
| Sedan lutade han sig tillbaka i soffan och såg Quinn rakt in i ögonen. |
| s-134
| Det finns en fråga som är mycket viktigare än checken, sa han. |
| s-135
| Och det är det faktum att mitt namn blandats in i det här. |
| s-136
| Det begriper jag inte alls. |
| s-137
| Ni har inte möjligen haft problem med er telefon på sista tiden? |
| s-138
| Ibland hamnar ledningarna i kors och en person kan komma fel även om han slår rätt nummer. |
| s-139
| Ja, det har hänt mig förut. |
| s-140
| Men även om det vore fel på min telefon så hjälper inte det oss med det verkliga problemet. |
| s-141
| Det skulle förklara varför samtalet gick till er men inte varför de över huvud taget ville tala med mig. |
| s-142
| Ni känner kanske människorna det handlar om? |
| s-143
| Har aldrig hört talas om familjen Stillman. |
| s-144
| Det kanske var nån som ville skämta med er? |
| s-145
| Jag umgås inte med den sortens människor. |
| s-146
| Sånt vet man aldrig. |
| s-147
| Men det är ju inte nåt skämt. |
| s-148
| Det är ett verkligt fall med verkliga människor. |
| s-149
| Ja, sa Quinn efter en lång tystnad. |
| s-150
| Jag är medveten om det. |
| s-151
| De hade egentligen inte något mer att tala om. |
| s-152
| I fortsättningen kunde det inte bli annat än lösa gissningar, eftersom ingen av dem visste något mer. |
| s-153
| Quinn insåg att han borde bryta upp. |
| s-154
| Han hade varit där i nästan en timme och det var snart dags att ringa till Virginia Stillman. |
| s-155
| Ändå ville han ogärna resa sig. |
| s-156
| Fåtöljen var bekväm och ölet hade stigit honom lätt åt huvudet. |
| s-157
| Denne Auster var den första intelligenta människa han talat med på länge. |
| s-158
| Och han hade läst Quinns bok, beundrat den och sett fram emot att få läsa mer. |