| s-1
| 'Och blev han det?' |
| s-2
| 'Vadå?' |
| s-3
| 'Någon annan.' |
| s-4
| 'Ja. Ja, det blev han.' |
| s-5
| Det fanns kompensationer. |
| s-6
| Nu när jag officiellt hade förklarats ointelligent började far ta med mig på sina affärsresor. |
| s-7
| Han räknade ut att om jag inte kunde dra nytta av en dyrbar uppfostran kunde jag kanske dra lärdom av erfarenheten. |
| s-8
| Mina systrar skickades på internat i Benenden medan jag gick i den lokala katolska skolan, från vars studier i fromhet och hushållsekonomi jag ofta drogs för att göra min far sällskap. |
| s-9
| 1973, när jag var tretton år, flög vi till New York för att följa med QE2 på en kometskådarresa. |
| s-10
| Det var detta som bestämde min framtids stjärnbilder. |
| s-11
| Och huruvida hon tänkte på skolan, eller på hans första manschettjobb när kamraterna gick till sjöss, eller på den enkla flickan som hade älskat honom, eller på sin egen stolthet, berättade hon aldrig för mig, inte då och inte någon annan gång heller. |
| s-12
| I likhet med min far kunde hon inte tala om sina känslor. |
| s-13
| Till skillnad från honom var hon medveten om detta och satt i många timmar med huvudet i händerna för att, som jag då trodde, få orden att ramla fram. |
| s-14
| Men orden ramlade aldrig fram och hennes känslor blev hängande inom henne, konserverade. |
| s-15
| 'Nej, inte än', sa mor. |
| s-16
| Far sa: 'Det fanns ingenting att berätta.' |
| s-17
| Jag kände på mig att far hade sökt sin död. |
| s-18
| 'Jag borde ha städat här först', sa hon. |
| s-19
| Alluvia: avlagringarna som samlas och spolas ut av floden. |
| s-20
| 'Du är född 1940. |
| s-21
| Han föddes 1947.' |
| s-22
| Jag tar på mig en vit rock, samlar håret i nacken och intar den vederbörliga attityden till det som jag kallar mitt liv. |
| s-23
| Jag vill utforska det, men under ytan rör sig mörka ting. |
| s-24
| Vad skulle hända om jag ställdes ansikte mot ansikte med det som är jag? |
| s-25
| Jag tror att det är detta som håller på att ske, men eftersom jag inte känner igen mig själv säger jag att det är någon annan: han, hon, de, som bär ansvaret. |
| s-26
| Ansvaret för min skräck. |
| s-27
| Varenda möbel i rummet har krossats. |
| s-28
| Det var natt, en kvart över tolv, och himlen var uppdelad i två halvor, en mulen och en klar. |
| s-29
| Stjärnorna var djupt insjunkna, de låg inte på mörkrets yta utan var inhamrade i det. |
| s-30
| Där skeppet skar genom vattnet var det trasigt och vitt, men så snart fartyget hade passerat läkte vattenytan ihop och jag kunde inte urskilja var himlens svärta och vattnets svärta gick över i varandra. |
| s-31
| Jag tänkte på min ofta-dröm, där Tiden öste ut fisken över himlen och himlen fylldes av stjärnfisk; de högre sfärernas stella maris. |
| s-32
| Det finns många legender bland sjöfarande om en glänsande fisk, så het att den lyser i det djupaste vatten, en stjärna som tappats och fått fenor av Gud, ett alkemiskt mysterium, föreningen av eld och vatten, ett coniunctis oppositorum som omvandlar sig självt och andra. |
| s-33
| En del författare blandar ihop stella maris med remoran, en liten fisk som suger sig fast vid ett fartygs roder och hejdar dess färd. |
| s-34
| Vad det nu kan vara, detta ödesdigra ting som på ett avgörande sätt går in och förändrar en trygg och säker kurs. |
| s-35
| 'Är det därför du gör det?' |
| s-36
| Att möta: att stå ansikte mot ansikte med. Att bli bekant med. Att presenteras för. Att råka på. Att ta emot. Att invänta ankomsten av. Att träffa. Att möta i strid. |
| s-37
| Min mor låg vaken och begrundade detta och nästa morgon rådfrågade hon sin far med viss enträgenhet. |
| s-38
| Vad var att göra? Ingenting. |
| s-39
| Den unge mannen hade alldeles nyss befordrats till ansvarig för atlantfarten. |
| s-40
| Han måste först visa sin duglighet där. |
| s-41
| Olyckligtvis motstod han alla försök från min mors sida att få honom att visa sin duglighet på andra områden. |
| s-42
| I sin förtvivlan rådfrågade min mor min farmor, som föreslog att de skulle prova sjömansställningen. |
| s-43
| Detta handfasta råd mottogs med avsky av min far, som redan hade fogat en fernissa av konventionell moral till sin konventionella respektabilitet. |
| s-44
| 'Men Jove är ju yngre än du.' |
| s-45
| Där var han, byggd som King-Kong, ärelysten som Empire State Building, storögd som Fay Wray och lika mycket en dröm, ett fantasifoster, som filmerna och som Amerika i sig självt. |
| s-46
| Han var en jättelik projektionsbild på omvärldens tomma filmduk och detta var grunden till hans framgång. |
| s-47
| Han var inte hänsynslös men han trodde på sig själv. |
| s-48
| Det särskilde honom från de många andra som inte trodde på någonting alls. |
| s-49
| Farmor, som inte var nervös av sig, sa för sig själv: 'David måste ha fått sin befordran.' |
| s-50
| Nickande läste hon färdigt kapitlet, tappade ur badvattnet och traskade hem. |
| s-51
| Under de första månaderna sov han i sitt eget rum. |
| s-52
| När mor hade ammat mig, så där vid femtiden på morgonen, brukade hon falla i djup sömn och far smög då ofta in och tog upp mig i sina stora händer och bar mig till sitt rum, där brasan glödde. |
| s-53
| Kanske var det där, upplyft framför spegeln och med det främmande rummet som spegelbild i bakgrunden, som jag började fantisera om andra platser, platser som glödde starkt, precis utom räckhåll. |
| s-54
| Det skulle jag kunna ha invändningar emot. |
| s-55
| 'London', sa farmor och uttalade det som Helvetet. |
| s-56
| 'Vad ligger det för svårighet i det?' |
| s-57
| Jag vill känna men med känslan kommer smärtan. |
| s-58
| Jag skulle kunna råda mig själv till att hålla mig borta från komplikationer, och jag ska inte ge sken av att inte ha haft något val i allt detta. |
| s-59
| Jag har upptäckt att val tycks äga rum före det valda. |
| s-60
| Tidsglappet mellan den avgörande viljan och den avgjorda händelsen tillhandahåller en behändig ursäkt för ett förnekande av kausaliteten. |
| s-61
| I rum-tiden finns det alltid en förskjutning mellan förutsägelsen och reaktionen (synkronismen är ett fenomen i en högre dimension där rum-tidens lagar inte är tillämpliga), ibland några sekunder, ibland några år, men vi programmerar händelser i mycket högre utsträckning än vi själva vill tro. |
| s-62
| Jag påstår inte att detta sker medvetet, vanligtvis gör det inte det, och häri ligger svårigheten. |
| s-63
| Jag har sett min far driva på världen, själv helt omedveten om vad som driver honom. |
| s-64
| Han trodde inte på det omedvetna, utom som en soppa av fantasier och halvminnen som förnöjde hans drömmar. |
| s-65
| Att som jag gjorde antyda att hjärnan är ett självreglerande system, där det medvetna och det omedvetna fungerar som balanserande hissblock, väckte en sådan vrede hos honom att jag började tro att jag hade snuddat vid något väsentligt. |
| s-66
| Jag läste vidare: Paracelsus, Jung, Einstein, Freud, Capra, och även om jag fortfarande inte vet någonting är jag inte längre anhängare av Ödet. |
| s-67
| 'Jag förstår varför han tycker om dig', sa Stella och utforskade min nacke med sina fingrar. |
| s-68
| Vad kan en liten flicka se som astronomer och teleskop inte ser? |
| s-69
| Ingen komet siktades enligt resans officiella logg. |
| s-70
| Vad var det då som band samman det vanliga nattmörkret med oändligheten? |
| s-71
| Jag såg stäven av silver passera ovanför mig och seglen var fransiga. |
| s-72
| Män och kvinnor trängdes på däck. |
| s-73
| Världen skälvde till, som hade dess klocka stannat, men i själva verket var det vårt eget fartyg som hade slagit sin maskin i back. |
| s-74
| Nästa morgon berättade min far för mig att vi hade uppfångat en okänd signal, som förmodades komma från en båt alldeles framför oss, men ingenting hade påträffats. |
| s-75
| Och hon berättade för mig hur hon och hennes mor hade gått till restaurangen en gång i veckan, varje lördag, under de följande elva åren. |
| s-76
| Det måste vara lördagar. Den judiska sabbaten. Pappas extas. Mammas trots. |
| s-77
| Hennes dotter var inte judinna. |
| s-78
| Judiskhet ärvs på kvinnosidan. |
| s-79
| Mamma ville inte prisge sin dotter till pappas passion. |
| s-80
| Han lämnade sitt skrivbord med dess fyra svarta telefoner och brevkorgen, och utan att ge sig tid att packa köpte han en biljett till eftermiddagsflyget. |
| s-81
| 1959 var det märkvärdigt, glamoröst, dyrt och underbart att flyga. |
| s-82
| Han hade en kvart på sig att checka in och han gick över plattan och klev ombord på det tvåpropellriga planet med bara sin tandborste att förtulla. |
| s-83
| Hennes bröst som mina bröst, hennes mun som min mun, blev något mer än Narkissos hypnotiserad av sin egen avbild. |
| s-84
| Alla vet hur berättelsen förändras när han får vattnet att krusas. |
| s-85
| Jag fick vattnet att krusas och den fulländade bilden bröts sönder. |
| s-86
| Jag hade nämligen mycket väl kunnat vila där bredvid henne, kanske för alltid, det kändes som alltid, en hopblandad spegling av kroppar och suckar, omöjliga att särskilja, hon i mig, jag i henne och inte längre utmattad av någon annans gestalt över min. |
| s-87
| Och jag hade inte väntat mig en så intensiv fysisk njutning. |
| s-88
| Den lille pojken hade aldrig sett ett spädbarn lika rosa som en vargtunga. |
| s-89
| 'Alldeles för artig för att vara amerikanska.' |
| s-90
| 'Jag antar att jag är det. |
| s-91
| Min far brukade gå hit. |
| s-92
| Han älskade New York. |
| s-93
| Han sa att det var den enda platsen i världen där man kunde vara sig själv samtidigt som man jobbade ihjäl sig för att bli någon annan.' |
| s-94
| Drömmen: att vaska den lera som är du och hitta guld i den. |
| s-95
| Kanske min far verkligen var en skattkista, för han tycktes ha en förmåga att samla på sig outsinliga rikedomar. |
| s-96
| Han lyckades i allt han företog sig. |
| s-97
| Han borde ha varit en venetiansk köpman på Rialto. |
| s-98
| Han borde ha varit Marco Polo som bytte till sig pälsverk från moskoviterna. |
| s-99
| Är det han på timmerflotten i Quebec? |
| s-100
| Är det han som störtar utför forsarna med snökrönta axlar? |