| s-1
| Det kom folk hela tiden och den yngre gick fram och tillbaka och visade dem in. |
| s-2
| Den äldre bara satt. |
| s-3
| Hon stödde de klacklösa filttofflorna mot en fotvärmare och i hennes knä låg en katt. |
| s-4
| Hon hade någon sorts styvstärkt vitt huckle på huvudet och en vårta på näsan, och silverbågade glasögon hängde på nästippen. |
| s-5
| Hon tittade en sekund på mig över glasögonen. |
| s-6
| Det likgiltiga lugnet i det snabba ögonkastet oroade mig. |
| s-7
| Två ungdomar med enfaldiga, förväntansfulla ansikten lotsades just in, och hon kastade samma blick av oberörd allvetenhet på dem. |
| s-8
| Det var som om hon hade känt till allt om dem och om mig med. |
| s-9
| Det kändes kusligt. |
| s-10
| Hon hade något skrämmande och ödesbetonat över sig. |
| s-11
| Jag tänkte sedan långt därborta ofta på de där två som vaktade porten till mörkret medan de stickade sitt svarta ullgarn som till ett varmt täckelse: den ena som anmälde och anmälde strömmen av sökande till det okända, den andra som granskade de förhoppningsfulla och enfaldiga ansiktena med oberörda gamla ögon. |
| s-12
| Ave, gamla svartstickerska! Morituri te salutant. |
| s-13
| Få av dem hon tittade på återsåg henne någonsin – inte hälften på långa vägar. |
| s-14
| En sak återstod – läkarundersökning. |
| s-15
| En ren formalitet, försäkrade sekreteraren, med en uppsyn som om han tog den livligaste del i alla mina vedermödor. |
| s-16
| Varpå en ung man med hatten ner mot ena ögonbrynet, kontorist skulle jag tro – det måste ju ha funnits en mängd personal i företaget fast hela huset var tyst som en de dödas boning – kom ner från de övre regionerna och tog mig med sig. |
| s-17
| Han var sjaskigt och vårdslöst klädd, med bläckfläckar på kavajärmarna, och nedanför hakan, som till formen påminde om en stöveltå, fladdrade en yvig halsduk. |
| s-18
| Doktorn hade inte kommit än, så jag föreslog att vi skulle ta oss ett glas. Det gjorde honom så småningom helt fryntlig, och där vi satt vid vår vermouth lovsjöng han så entusiastiskt bolagets verksamhet att jag slutligen uttryckte min förvåning över att han inte själv rest dit ut. |
| s-19
| Då blev han med ens kylig och reserverad. |
| s-20
| Jag är inte så dum som jag ser ut, sa Platon till sina lärjungar, svarade han tillrättavisande och satte punkt med att tömma sitt glas; och så reste vi oss. |
| s-21
| Den gamle läkaren tog min puls, tydligen med tankarna på annat håll. |
| s-22
| Jaha, nog duger han därute, muttrade han och så frågade han med en viss iver om han fick ta mått av mitt huvud. |
| s-23
| Litet förvånad svarade jag ja och då tog han fram ett instrument som såg ut som en krumcirkel och mätte mitt huvud framtill och baktill och härs och tvärs medan han hela tiden gjorde noggranna anteckningar. |
| s-24
| Det var en orakad liten typ klädd i någonting luggslitet kaftanaktigt och med tofflor på fötterna, och jag tyckte han var en oförarglig tok. |
| s-25
| Jag ber alltid om tillåtelse att för vetenskapliga ändamål mäta kraniet på dem som ger sig ut dit, sa han. |
| s-26
| Och när de kommer tillbaks också? undrade jag. |
| s-27
| O nej, då träffar jag dem aldrig, svarade han, och förresten sker förändringarna inuti. |
| s-28
| Han smålog som åt något stilla skämt. |
| s-29
| Så ni ska ditut ni. |
| s-30
| Ja, det är ju mycket omtalat. Intressant också. |
| s-31
| Han gav mig en forskande blick och gjorde ännu en anteckning. |
| s-32
| Har ni något fall av galenskap i släkten? frågade han i saklig ton. |
| s-33
| Jag blev uppbragt. |
| s-34
| Är det också en fråga i vetenskapens intresse? |
| s-35
| – Det skulle, fortsatte han utan att bry sig om mitt utbrott, vara av intresse för vetenskapen att iaktta de själsliga förändringarna hos individer därute, men... |
| s-36
| Är ni psykiater? avbröt jag. |
| s-37
| Det måste varenda läkare vara – åtminstone något, svarade den originelle mannen orubbligt. |
| s-38
| Jag har en liten teori som ni, mina unga herrar som far dit ut, måste hjälpa mig att bevisa. |
| s-39
| Det är min andel i de förmåner mitt land kommer att inhösta genom besittningen av en så enastående koloni. |
| s-40
| Rikedomarna lämnar jag åt andra. |
| s-41
| Förlåt mina frågor, men ni är den förste engelsman som jag har haft tillfälle att iaktta... |
| s-42
| Jag skyndade mig att försäkra honom att jag på intet vis var typisk för min nation. |
| s-43
| Om jag vore det, sa jag, skulle jag inte sitta och tala med er på det här sättet. |
| s-44
| Vad ni säger är mycket djupsinnigt och antagligen felaktigt, sa han och skrattade. |
| s-45
| Akta er för att tappa humöret, det är farligare än att gå i solen. |
| s-46
| Adjö. |
| s-47
| Hur är det ni säger på engelska – good-by? |
| s-48
| Just det – good-by. |
| s-49
| Adjö. |
| s-50
| I tropikerna måste man framför allt bevara sitt lugn. |
| s-51
| Han höjde ett varnande pekfinger... |
| s-52
| Du calme, du calme. |
| s-53
| Adieu. |
| s-54
| Ännu en sak återstod – att ta farväl av min förträffliga moster. |
| s-55
| Hon strålade. |
| s-56
| Jag blev bjuden på te, det sista hyggliga teet på mången god dag, och i ett rum som på det mest välgörande sätt såg ut precis som man väntade sig att en gammal dams förmak skulle se ut hade vi en lång och trevlig pratstund framför brasan. |
| s-57
| Av vad min moster berättade fick jag så småningom klart för mig att jag för den högre dignitärens fru och för gud allena vete hur många fler hade utmålats som en enastående och högt begåvad människa, en gudasänd tur för bolaget, en kraft som man inte fick tag i alla dagar. |
| s-58
| Milda makter! |
| s-59
| Och som skulle få befäl över en ynkedom till flodskorv med visselpipa! |
| s-60
| Emellertid var jag också en av Arbetarna, med stort A. En ljusets budbärare, någonting i stil med en enklare apostel. |
| s-61
| En massa sån gallimatias hade varit i svang både i tal och skrift just vid den tiden och min kära moster som levde mitt i virveln av all denna humbug hade alldeles tappat sansen. |
| s-62
| Hon talade om att 'omvända dessa okunniga miljoner från deras styggelse', tills det kändes riktigt ruskigt. |
| s-63
| Åter exploderade en sprängladdning i berget, och marken darrade till under mina fötter. |
| s-64
| Arbetet gick sin gång. |
| s-65
| Arbetet! |
| s-66
| Och det här var det ställe dit en del av arbetskraften hade dragit sig tillbaka för att dö. |
| s-67
| De dog långsamt, den saken var tydlig. |
| s-68
| De var inte fiender, de var inte brottslingar, de var ingenting längre som hörde jorden till, ingenting annat än svarta skuggor av sjukdom och svält som vilade i ett virrvarr i det gröna dunklet. |
| s-69
| Ditsläpade från alla kustens skrymslen, allt enligt fullt lagliga anställningskontrakt, bortkomna i en ovan miljö med främmande kost, sjuknade de, förlorade arbetsförmågan och tilläts sedan att krypa undan och vila. |
| s-70
| Dessa makabra gestalter var fria som luften och inte mycket mer substantiella. |
| s-71
| Jag började urskilja de glimmande ögonvitorna under träden. |
| s-72
| När jag råkade se ned upptäckte jag ett ansikte helt nära min hand. |
| s-73
| Det svarta benranglet låg utsträckt med ena axeln mot ett träd, ögonlocken lyftes långsamt och de insjunkna ögonen såg upp mot mig, stora och tomma med liksom ett blint, vitt fladder längst in, som långsamt dog bort. |
| s-74
| Mannen verkade ung – nästan bara pojken – men man vet aldrig riktigt med de där. |
| s-75
| Jag kunde inte hitta på något annat att göra än att räcka honom en av mina goda svenska skeppsskorpor som jag hade i fickan. |
| s-76
| Fingrarna slöts långsamt om den och höll fast – därutöver inte en rörelse, inte en blick. |
| s-77
| Han hade knutit en vit ullgarnsända om halsen. Varför? |
| s-78
| Var hade han fått den ifrån? |
| s-79
| Var det ett hederstecken, en prydnad, en amulett, en påminnelse? |
| s-80
| Fanns det alls någon tanke förbunden med den? |
| s-81
| Den verkade så överraskande omkring den svarta halsen, den där vita garnändan från andra sidan havet. |
| s-82
| Nära samma träd satt två andra gytter av spetsiga vinklar med knäna uppdragna. |
| s-83
| Det ena höll hakan mot knäna och stirrade på ett outhärdligt och hemskt sätt ut i tomma intet; hans medspöke vilade pannan, liksom överväldigad av oändlig trötthet; och runt omkring var andra kringspridda i varje tänkbar ställning av förvriden kollaps – som på någon tavla av en massaker eller en förhärjande farsot. |
| s-84
| Medan jag stod där skräckslagen reste sig en av varelserna på alla fyra och kröp ner till floden för att dricka. |
| s-85
| Han lapade vatten ur handen, sen satte han sig upp i solskenet, korsade benen framför sig och lät efter en stund det ulliga huvudet falla ner mot bröstet. |
| s-86
| Jag hade tappat lusten att promenera i skuggan och skyndade mig upp mot stationen. |
| s-87
| Nära byggnaderna mötte jag en vit man som var ett sådant under av elegans att jag i första ögonblicket trodde att jag såg i syne. |
| s-88
| Hög stärkkrage, vita manschetter, lätt alpackakavaj, snövita byxor, ljus halsduk och nyblankade stövlar. Ingen hatt. |
| s-89
| Håret benat, borstat, pomaderat under ett grönfodrat parasoll som han höll med en stor, vit hand. |
| s-90
| Den häpnadsväckande uppenbarelsen hade en pennhållare bakom örat. |
| s-91
| Jag skakade hand med underverket och fick veta att han var bolagets förste bokhållare och att samtliga räkenskaper fördes på denna station. |
| s-92
| Han hade gått ut för att 'få en nypa frisk luft'. |
| s-93
| Uttrycket verkade så egendomligt med sin antydan om en stillasittande skrivbordstillvaro. |
| s-94
| Jag skulle aldrig ha nämnt karlen för er alls, om det inte hade varit så att det var från hans läppar jag första gången hörde namnet på den man som är så oupplösligt förknippad med minnena från den tiden. |
| s-95
| Dessutom högaktade jag karlen. |
| s-96
| Just det; jag högaktade hans stärkkragar, hans manschetter, hans välborstade hår. |
| s-97
| Han såg visserligen ut som en perukmakarskylt, men i all nedsumpningen runt omkring höll han sig snygg och fin. |
| s-98
| Det ska karaktärsstyrka till sånt. |
| s-99
| Hans stärkkragar och lösa skjortbröst var något av en bragd. |
| s-100
| Han hade legat ute i nära tre år, och jag kunde längre fram inte låta bli att fråga honom hur han bar sig åt för att kunna ståta med sådana stärksaker. |