| s-4
| Trädgården var lummig och grön och omgiven av en ring av träd, och mitt på den täta och jämna gräsmattan stod ett viktorianskt solur av granit och skiffer. |
| s-5
| Längst nere på urtavlan fanns en bild av Tiden som iförd huva skördade timmarna med sin lie, men upptill, ovanför tolvan, satt en ängel med trumpet och med inskriptionen 'Aliquem alium internum'. |
| s-6
| Jag visste inte vad detta betydde och när jag hade lärt mig att översätta det begrep jag det inte. |
| s-7
| Så småningom kom det att betyda en hel del för mig, men det var senare. |
| s-8
| Hans egen släkt var sjömän från Liverpool och hade alltid jobbat i hamnen, på båtarna, i flottan eller på handelsfartyg. |
| s-9
| Kvinnorna hade haft jobb på skeppskontoren som brokigt radade upp sig utefter kajerna. |
| s-10
| Hans mor, min farmor, hade varit Officiell Mässingskyltsputsare och en del påstod att när hon var klar med sin fredagsrunda glänste skyltarna så blanka att reflexerna studsade över vågorna i glidflykt och syntes ända till New Yorks hamn. |
| s-11
| 'Tvärtom.' |
| s-12
| Han hade blivit utnämnd till rederiets chef. |
| s-13
| Jo. Nej. Klockan som tickar och lukten av smörstekt böckling. |
| s-14
| Den unge mannen utanför sin mors kropp iförd sin fars kläder. |
| s-15
| Bli någon. Bli någon. |
| s-16
| Friköpa historien. |
| s-17
| Göra våra liv till en energiansamling i stället för ett ändlöst uppoffrande, styrkan att hoppa, men vi faller, fram till dig som hoppar och inte faller. |
| s-18
| Då inser vi meningen med oss, de enstaka framstammade orden samlar styrka och blir en berättelse. |
| s-19
| Detta är historien om en anspråkslös familj som gjorde sig ett namn. |
| s-20
| Min son David, vars far, farfar och farfarsfar ända ner i sjätte släktledet arbetade i hamnen. |
| s-21
| Min son David, rik, aktad, mäktig, en man. |
| s-22
| Min son David, vars ögon äger lystern. |
| s-23
| Min son David som hemför historien. |
| s-24
| När hon var elva år gammal dog hennes pappa. |
| s-25
| Tre månader senare tog mamma, i liten svart dräkt, och barnet, i svart varm kappa, båten till Hamburg och bosatte sig åter i Berlin. |
| s-26
| Böckerna och bokhandeln hade sålts och det hemliga rummet var tomt. |
| s-27
| Farmor sjöng en psalm, som huvudsakligen lovade Gud men också effektivt hindrade far från att höra vad som pågick. |
| s-28
| Det var en snabb förlossning, och när jag hade lagts vid mors bröst åt farmor en smörgås och gick för att berätta för far att han hade begåvats med en dotter. |
| s-29
| Det var så Jove hade sagt för några månader sedan när han hade hållit mig om handleden, alltför hårt, över ett restaurangbord. |
| s-30
| Hon höll fortfarande min hand och det jag gjorde låg bortom allt jag hade kunnat tänka mig att göra. |
| s-31
| Jag böjde mig fram över det smala bordet och kysste henne. |
| s-32
| Mitt huvud kämpade för att tränga sig upp ur min mors ktoniska underjord ut i min fars värld av svårighet och dröm. |
| s-33
| Jag trodde aldrig att jag skulle återvända dit ner. |
| s-34
| När hon åt sina scones blev det kvar ett snigelspår av sot längs hennes överläpp. |
| s-35
| Hennes granne kallade henne för 'Sottrut'. |
| s-36
| Farmor kallade sin granne för 'Stinkputa', men annars stod de på god fot med varandra och utbytte näsdukar och tvål till jul. |
| s-37
| Fegheten delar säng med fräckheten. |
| s-38
| Jag var rädd och jag ville bluffa mig ut. |
| s-39
| Kyssen var en rökbomb för att skapa förvirring och avleda uppmärksamheten. |
| s-40
| Jag trodde att hon skulle slå till mig. |
| s-41
| Jag trodde att hon skulle rusa iväg. |
| s-42
| I själva verket gjorde hon ingenting. |
| s-43
| Ställde sin fråga och gjorde ingenting. |
| s-44
| Jag började åter äta min kalla pasta. |
| s-45
| Jag skulle med glädje ha klivit ner i tallriken och dränkt mig i musselsåsen. |
| s-46
| Jag var i den åldern då man gör listor, men listorna byggde på till hälften sanna och alltigenom fantasifulla korrespondenser mellan jorden, havet och himlen. |
| s-47
| Kanske försökte jag hålla samman min egen värld som löpte så stor risk att falla sönder. |
| s-48
| Kanske sökte jag ordning där det inte fanns någon. |
| s-49
| Medan QE2 så fylld av självförtroende gled fram över vattnet tänkte jag på Titanic, spöklik och övergiven där under oss, och någonstans där uppe, i det hemlighetsfulla mörkret, navigerade Dårarnas Skepp mellan stjärnorna. |
| s-50
| Var det kometen? |
| s-51
| Följaktligen tog far på sig sina sjöbjörnskläder och mor svepte in sig i sin minkpäls. |
| s-52
| Vid det laget hade de en treliters Rover, egentligen en soffgrupp med barskåp på hjul. |
| s-53
| Far körde mjukt spinnande ner till hamnen och såg ut som en brottsling, medan mor blandade sig en strängt förbjuden gin och tonic i baksätet. |
| s-54
| Page i bägare. |
| s-55
| Tarotlekens förhoppningsfulle yngling. |
| s-56
| Mitt identitetskort. |
| s-57
| När Stella kysste mig minns jag att jag tänkte: 'Detta är inte tillåtet.' |
| s-58
| Jag var glad över dimman och mörkret, för jag visste att om någon såg oss skulle hela våra liv: bakgrund, komplexitet, nationalitet, intelligens, ålder, prestationer, status, allt skulle krympas ihop till antaganden kring vår kyss. |
| s-59
| Vem som än såg oss skulle säga: 'Där är ett par...', och denna kyss, prövande, ambivalent, skulle bli ett lås och en nyckel. |
| s-60
| 'David', sa hon. |
| s-61
| Hon hade på sig ett svart oljeställ som hade tillhört hennes man. |
| s-62
| Det täckte henne från huvud till fot, så till den grad att hon snarare såg ut att vara i klorna på ett monster ur Djupen än iförd regnkläder. |
| s-63
| Hon och jag skulle komma dit från motsatta sidor av stan. |
| s-64
| Jag föreställde mig henne: arg, självsäker, redo att ta strid med mig och ge mig tillbaka med samma mynt. |
| s-65
| Detta var den stora matchen och Jove var prispokalen. |
| s-66
| När jag berättade för honom att hon hade skrivit till mig bestämde han sig för att åka och hälsa på goda vänner över helgen. |
| s-67
| Samtidigt insåg jag att jag gärna skulle kyssas mera om det inte vore så komplicerat. |
| s-68
| Så komplicerat. |
| s-69
| Min första allvarliga känslostorm gällde en gift man. |
| s-70
| Min första upplevelse av äkta åtrå gällde en gift kvinna. |
| s-71
| Jag ville ju faktiskt kyssa henne. |
| s-72
| Det var detta som mest av allt förvånade mig. |
| s-73
| Medan han stod där och skvallrade och njöt av sysslolösheten tystnade Remingtonen. |
| s-74
| Hans sekreterare kom ut från den låga raden av kontor som låg tätt tryckta tillsammans utefter kajen. |
| s-75
| Det hade kommit ett brådskande telefonsamtal till honom. |
| s-76
| Kunde han genast komma in? |
| s-77
| Min far älskade havet och skulle gärna ha blivit aktiv sjöman, men det fanns större möjligheter inomhus för en klyftig pojke som ägde det där lilla extra. |
| s-78
| Han kompenserade sig genom att tjata sig ombord på bogserbåtarna, och eftersom Bolaget än så länge uppmuntrade lärlingskap tolererades hans underliga idéer. |
| s-79
| Det kunde väl aldrig skada och var inte all erfarenhet till nytta? |
| s-80
| Dessutom ägnade han sig åt det på sin fritid och det gjorde honom populär bland manskapet. |
| s-81
| Under tiden, i ett virrvarr av blöta lakan och gamla nummer av Womans Weekly, spetsade min far min mor på sin mandoms spjut. |
| s-82
| Det var en strålande morgon, han stod lutad mot räcket vid hamnen och såg på när kranarna lastade skeppen. |
| s-83
| Världen rann genom hans fingrar: kryddor, vin, te, gröna bananer, kokosnötter, amerikanska golfklubbor, filtar av ull med sidenskoningar runt kanterna. |
| s-84
| Idag lastade de nylonstrumpor och Monroe-kopiorna vimlade på kartongerna. |
| s-85
| 'Jag kom hit för att möta...' |
| s-86
| Han hade kommit upp sig i världen och nu tänkte han ge bevis på det. |
| s-87
| Ombord packade farmor upp sin kappsäck. |
| s-88
| Hon radade upp en hög rena trasor, sådana som hon använde till att putsa mässingsskyltarna, en flaska matlagningskonjak, en flaska jod, ett primuskök, en termos med varmvatten, en kökskniv, ett paket smörgåsar, en liten filt från hundkorgen, sina glasögon samt Bibeln, nu uppslagen vid slutet av Psaltaren. |
| s-89
| När detta var klart tog hon av sig oljestället och hängde upp det över luckan. |
| s-90
| Jag hade hennes brev i fickan. |
| s-91
| Den omsorgsfulla handstilen. |
| s-92
| Förhållningsordern som manade till lydnad. |
| s-93
| 'Vi träffas onsdagen den 12 klockan 18.30 i baren på Algonquin Hotel.' |
| s-94
| Han kände arbetarna och stuvarna och truckförarna och hamnlotsarna, och när han stod där lutad mot räcket och tittade och ibland vinkade kom andra män och ställde sig bredvid honom, tände en cigarett, berättade senaste nytt för honom för att sedan gå vidare efter att ha dunkat honom i ryggen. |
| s-95
| Han trivdes med arbetarnas okomplicerade kamratskap. |
| s-96
| Här var det ingen som frågade honom vilken skola han hade gått i. |
| s-97
| 'Är det något på tok?' sa far. |
| s-98
| Min far brukade säga åt mig att jag hade bläckfiskkomplex. |
| s-99
| 'Måste du försöka göra åtta saker samtidigt?' |
| s-100
| Jag brukade föreställa mig att det fanns en bläckfisk, som huvudformad och uråldrig flöt omkring i min kropps skvalpiga vatten och mörk och blind sträckte ut sina tentakler för att känna efter vad som fanns där ute. |
| s-101
| Jämförelsen haltar, men jag är fullt i stånd att uppföra mig som en åttaarmad huvudfoting samtidigt som jag bedyrar oskulden hos mina två händer på bordet. |
| s-102
| Hans far, min farfar, dödades i en krigsfars när en amerikansk torped sänkte fel båt. |
| s-103
| Som ett resultat av detta fick farmor ut en ansenlig pension och kunde bekosta privatutbildning för sin vilde, starke son. |