| s-4
| Det är en fara som han inte får utsätta sig för! |
| s-5
| 'Ge mig breven från mina vänner!' |
| s-6
| Innan Harry hann röra sig hade alfen rusat fram till sovrumsdörren, öppnat den – och kilat nerför trappan. |
| s-7
| Torr i munnen och med en sjunkande känsla i magen sprang Harry efter honom så ljudlöst som möjligt. |
| s-8
| Han hoppade över de sex nedersta trappstegen, landade kattmjukt på hallmattan och såg sig omkring efter Dobby. |
| s-9
| Harry sprang genom hallen in i köket och kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. |
| s-10
| Moster Petunias tårtmästerverk, berget av grädde och kanderade violer svävade uppe vid taket. |
| s-11
| Ovanpå ett skåp i hörnet satt Dobby hopkrupen. |
| s-12
| 'Harry Potter måste säga att han inte ska fara tillbaka till skolan' |
| s-13
| Dobby gav honom en tragisk blick. |
| s-14
| Tårtan föll till golvet med ett brak som fick hjärtat att stanna. |
| s-15
| Grädde stänkte över fönstren och väggarna då fatet gick i bitar. |
| s-16
| Med en smäll som från en pisksnärt försvann Dobby. |
| s-17
| Det hördes skrik från matsalen och morbror Vernon kom instörtande i köket där han fann Harry, förlamad av chock och täckt från topp till tå med moster Petunias tårta. |
| s-18
| Först verkade det som om morbror Vernon skulle lyckas bortförklara hela saken. ('Bara vår systerson mycket förvirrad att träffa främmande människor gör honom upprörd, så vi lät honom stanna på övervåningen') |
| s-19
| Han föste tillbaka det chockade paret Mason in i matsalen, lovade Harry att han nästan skulle spöa livet ur honom när Masons hade gått och räckte honom en skurmopp. |
| s-20
| Moster Petunia grävde fram lite glass ur frysen och Harry, som fortfarande darrade i hela kroppen, började skura rent köket. |
| s-21
| Morbror Vernon skulle fortfarande ha kunnat ro i land sitt affärsavtal – om det inte hade varit för ugglan. |
| s-22
| Moster Petunia höll just på att skicka runt en ask mintchoklad när en väldig tornuggla susade in genom matsalsfönstret, släppte ner ett brev på mrs Masons huvud och susade ut igen. |
| s-23
| Mrs Mason tjöt som en luftvärnssiren och sprang ut ur huset skrikande om sinnessjuka personer. |
| s-24
| Mr Mason stannade precis tillräckligt länge för att hinna tala om för familjen Dursley att hans fru var dödsförskräckt för fåglar i alla former och storlekar och fråga om det här var deras idé om ett skämt. |
| s-25
| Harry stod i köket och höll ett hårt tag om moppen som stöd då morbror Vernon kom emot honom med en satanisk glimt i sina små grisögon. |
| s-26
| Harry tog det. |
| s-27
| Det innehöll inte några födelsedagsgratulationer. |
| s-28
| KÄRE MR POTTER |
| s-29
| Det har kommit till vår kännedom att en svävarförtrollning har använts tolv minuter över nio i kväll hemma i er bostad. |
| s-30
| Som ni vet har omyndiga trollkarlar inte tillåtelse att utöva magi utanför skolan, och ytterligare bruk av magi från er sida kan leda till relegering från ovannämnda skola. (Förordningen om rimlig begränsning av omyndigas trolldomsutövning, 1875, paragraf C.) |
| s-31
| Vi skulle också vilja påminna er om att all magisk verksamhet som riskerar att uppmärksammas av medlemmar av det icke-magiska samhället (mugglare) är en allvarlig förseelse, som faller under sektion 13 av internationella trollkarlsförbundets sekretesslag. |
| s-32
| Ha det så trevligt på lovet! |
| s-33
| Högaktningsfullt, Mafalda Hopkirk |
| s-34
| Byrån för otillåtet utövande av magi |
| s-35
| Harry tittade upp från brevet och svalde. |
| s-36
| Han liknade mest en väldig bulldog när han hotfullt närmade sig Harry med alla tänderna blottade. |
| s-37
| 'Men jag kan tala om en nyhet för dig, unge man, jag tänker låsa in dig Du kommer aldrig att få fara tillbaka till den där skolan aldrig och om du försöker trolla dig ut kommer de att relegera dig!' |
| s-38
| Och medan han skrattade som en vansinnig släpade han med sig Harry uppför trappan. |
| s-39
| Morbror Vernon höll vad han hade lovat. |
| s-40
| Morgonen därpå betalade han en man för att sätta galler för Harrys fönster. |
| s-41
| Han monterade själv in kattluckan i sovrumsdörren, så att små mängder mat kunde skjutas in genom den tre gånger om dagen. |
| s-42
| De släppte ut Harry till badrummet morgon och kväll. |
| s-43
| För övrigt var han inlåst i sitt rum dygnet runt. |
| s-44
| Tre dagar senare visade Dursleys fortfarande inga tecken på att bevekas och Harry kunde inte se någon utväg ur sin situation. |
| s-45
| Han låg på sängen och tittade på solen som sjönk ner bakom fönstergallren och undrade olyckligt vad som skulle hända med honom. |
| s-46
| Vad var det för mening med att trolla sig ut ur rummet om Hogwarts relegerade honom för att han gjorde det? |
| s-47
| Ändå hade livet på Privet Drive nått sin absoluta bottennivå. |
| s-48
| Nu när Dursleys visste att de inte skulle vakna upp som bananflugor, hade han förlorat sitt enda vapen. |
| s-49
| Dobby hade kanske räddat Harry från förfärliga saker på Hogwarts, men som det nu såg ut, skulle han säkert svälta ihjäl ändå. |
| s-50
| Kattluckan skramlade och moster Petunias hand dök upp och sköt in en skål med burksoppa i rummet. |
| s-51
| Harry, som var så hungrig att det värkte i magen, hoppade ner från sängen och lyfte upp den. |
| s-52
| Soppan var iskall, men han drack hälften av den i en enda klunk. |
| s-53
| Sedan gick han tvärs över rummet till Hedwigs bur och stjälpte de våta grönsakerna i bottnen på skålen ner på hennes tomma matbricka. |
| s-54
| Hon burrade upp fjädrarna och gav honom en blick av djup avsmak. |
| s-55
| Han satte tillbaka den tomma skålen på golvet intill kattluckan och lade sig ner på sängen, på något konstigt vis ännu hungrigare än han hade varit före soppan. |
| s-56
| Antag att han fortfarande var i livet om fyra veckor, vad skulle då hända om han inte infann sig på Hogwarts? |
| s-57
| Skulle de skicka någon för att se varför han inte hade kommit tillbaka? |
| s-58
| Skulle de kunna förmå Dursleys att släppa honom fri? |
| s-59
| Det höll på att mörkna i rummet. |
| s-60
| Utmattad, med knorrande mage och huvudet surrande av alla frågor som inte gick att besvara, föll Harry i en orolig sömn. |
| s-61
| På framsidan fanns ett stort fotografi av en mycket stilig trollkarl med vågigt blont hår och klarblå ögon. |
| s-62
| Som alltid i trollkarlsvärlden var fotografiet rörligt. Trollkarlen, som Harry antog måste vara Gyllenroy Lockman, blinkade hela tiden okynnigt åt dem allihop. |
| s-63
| Mrs Weasley log strålande ner mot honom. |
| s-64
| 'Var inte löjlig, Fred', sade mrs Weasley och blev lite röd om kinderna. |
| s-65
| Gäspande och knotande lommade bröderna Weasley ut ur huset med Harry efter sig. |
| s-66
| Trädgården var stor och i Harrys ögon såg den ut precis som en trädgård borde. |
| s-67
| Familjen Dursley skulle inte ha gillat den – det fanns massor med ogräs och gräset behövde klippas – men det växte knotiga träd överallt runt murarna, plantor som Harry aldrig hade sett vällde fram ur rabatterna och där fanns en stor grön damm full med grodor. |
| s-68
| Det hördes ljud som av slagsmål inifrån busken som skakade häftigt, och sedan rätade Ron upp sig. |
| s-69
| 'det här är en riktig tomtenisse', sade han bistert. |
| s-70
| Den var verkligen inte det minsta lik en jultomte. |
| s-71
| Den var liten och läderartad med ett stort, knöligt, kalt huvud som påminde om en potatis. |
| s-72
| Ron höll den på armlängds avstånd medan den sparkade mot honom med sina hårda små bruna fötter. Han tog ett fast grepp om tomtenissens vrister och vände den upp och ner. |
| s-73
| När Ron såg Harrys chockade ansiktsuttryck tillade han: 'Det skadar dem inte, man måste bara göra dem riktigt yra i huvudet så att de inte hittar tillbaka till sina tomtebon.' |
| s-74
| Han släppte taget om tomtens vrister, den flög sex meter upp i luften och landade med en hård duns på fältet på andra sidan häcken. |
| s-75
| Harry lärde sig snabbt att inte tycka synd om tomtenissarna. |
| s-76
| Han beslöt sig för att bara släppa ner den första han fångade utanför häcken, men tomtenissen, som anade sig till Harrys svaghet, högg sina rakbladsvassa tänder i fingret på honom och han hade ett styvt jobb med att skaka loss den tills. |
| s-77
| Luften var tjock av flygande tomtenissar. |
| s-78
| 'Så snart de förstår att det är tomterensning på gång kommer de uppkilande för att ta sig en titt. |
| s-79
| Snart började tomteskaran ute på fältet ställa upp sig i ett oregelbundet led och tomtarna vandrade i väg med de små axlarna uppdragna till öronen. |
| s-80
| Just då smällde det i ytterdörren. |
| s-81
| 'Han är tillbaka!' sade George. |
| s-82
| De skyndade genom trädgården och in i huset. |
| s-83
| Mr Weasley hade sjunkit ner på en köksstol och satt och blundade med glasögonen i handen. |
| s-84
| Han var en mager man, på väg att bli skallig, men det lilla hår han hade var lika rött som barnens. |
| s-85
| Han hade på sig en lång grön klädnad som var dammig och sliten av alla resor. |
| s-86
| Mr Weasley tog en djup klunk te och suckade. |
| s-87
| 'Hittade du nånting, pappa?' frågade Fred ivrigt. |
| s-88
| 'Bara för att retas med mugglare', suckade mr Weasley. |
| s-89
| Det är förstås väldigt svårt att ställa nån till svars för det, för inga mugglare vill erkänna att de har nycklar som krymper – de påstår bara att de tappar dem hela tiden. |
| s-90
| Mrs Weasley hade dykt upp. Hon höll en lång eldgaffel som ett svärd i handen. |
| s-91
| Mr Weasley öppnade ögonen med ett ryck. |
| s-92
| Han stirrade skuldmedvetet på sin fru. |
| s-93
| 'Ja, Arthur, bilar', sade mrs Weasley med blixtrande ögon. |
| s-94
| Mr Weasley blinkade. |
| s-95
| 'Bara så att du kunde fortsätta att mixtra med allt det där mugglarskräpet ute i skjulet! |
| s-96
| Han såg sig omkring, fick syn på Harry och hoppade upp. |
| s-97
| Så roligt att träffas, Ron har berättat så mycket om' |
| s-98
| Jag jag menar', sade han svävande då mrs Weasleys ögon sköt nya blixtar, 'att det var väldigt illa gjort, pojkar, verkligen mycket illa gjort' |
| s-99
| De slank ut ur köket och genom en smal korridor fram till en ojämn trappa, som vindlade i sicksack upp genom huset. |
| s-100
| På avsatsen på tredje våningen stod en dörr på glänt. |
| s-101
| Harry hann bara uppfatta ett par klara bruna ögon som stirrade på honom innan den stängdes med en smäll. |
| s-102
| De klev uppför ytterligare två trappor tills de kom fram till en dörr med flagnande färg och en liten skylt där det stod 'Ronalds rum'. |
| s-103
| Harry steg in. Hans huvud snuddade nästan vid det sluttande taket, så lågt var det. |