| s-102
| 'Men vet inte amerikanerna att Sadat var nazist?' säger bibliotekarien. |
| s-103
| Å jo, för all del, välinformerade personer har sådana upplysningar i sina arkiv. |
| s-104
| New York Times har det utan tvivel, men i mina ögon är den tidningen en regering inom regeringen. Den har ett eget utrikesdepartement, och dess högsta råd har antagligen bestämt sig för att det vore oklok politik i detta ögonblick att dra uppmärksamheten till Sadats beundran för Hitler. |
| s-105
| Jag förklarar för damen att jag har skickat en kopia av ett lovtal till Hitler som Sadat skrev 1953 till Sydney Gruson på New York Times och dessutom till Katherine Graham på Washington Post. |
| s-106
| 'Kommer de att trycka det?' undrar hon. |
| s-107
| 'Svårt att gissa', förklarar jag. |
| s-108
| 'Times borde vara bättre på politik än på litteratur, men vem vet. |
| s-109
| Handelsnytt och sport är de förstås fina på. |
| s-110
| Skrev de lika illa om baseboll som om böcker skulle fantasterna storma tidningen precis som Bastiljen. |
| s-111
| Bokläsare är tydligen inte lika intensivt lidelsefulla som sportentusiaster.' |
| s-112
| Den oroande frågan gäller om amerikanerna alls begriper sig på världen om de är någon match för ryssarna. Sadat och hans gelikar är i sig själva relativt betydelselösa. |
| s-113
| Enligt oppositionella ryska författare som Lev Navrozov kan amerikanerna aldrig vara någon match för ryssarna. |
| s-114
| Han citerar ur Dostojevskijs 'Döda huset' ett samtal mellan författaren och en brutal mördare, en av de där brottslingarna som fascinerade honom. |
| s-115
| Jag har inte boken till hands och refererar ur minnet. |
| s-116
| 'Varför är ni så vänlig mot mig?' frågar Dostojevskij. |
| s-117
| Och mördaren, som talar till ett av artonhundratalets stora genier, svarar: 'Därför att ni är så enfaldig att man inte kan låta bli att tycka synd om er.' |
| s-118
| Även när han var i färd med att råna Dostojevskij ömkade han honom som om han hade varit 'ett litet kerubliknande barn'. |
| s-119
| Navrozov, som är utomordentligt intelligent men för en västerlänning egendomligt deformerad (hur skulle en oberoende intellektuell i Sovjetunionen kunna undgå att deformeras?), ser oss amerikaner som barn vilka denna världens Stalintyper ler åt i sina mustascher. |
| s-120
| Kanske finns det en sorts romantisk Vautrinbeundran i detta. |