| s-4
| En ljuvlig vårsol sken på kullerstenarna, balkonglådorna på de små husen flödade av blommor i olika färger och långt där nere vid gatans slut låg havet med sina vita vågor och sitt blå, blå vatten. |
| s-5
| Quinn mindes att han en gång för länge sedan besökt Nantucket i sällskap med sin hustru. Det var alldeles i början av hennes havandeskap, när hans son bara var en liten mandel i hennes mage. |
| s-6
| Det gjorde ont att tänka på det nu, och han försökte tränga undan de bilder som tog form inom honom. |
| s-7
| Se på allt med Austers ögon, tillhöll han sig själv, och tänk inte på något annat! |
| s-8
| Han riktade åter sin uppmärksamhet mot fotografiet och upptäckte till sin lättnad att hans tankar nu sökte sig till ämnet valar, till de expeditioner som utgått från Nantucket under det senaste århundradet och till Melville och de första sidorna av Moby Dick. |
| s-9
| Därifrån vandrade hans tankar över till de beskrivningar han läst om Melvilles sista år – den tystlåtne gamle mannen som arbetade på tullen i New York och inte hade några läsare och var bortglömd av alla. |
| s-10
| Sedan såg han plötsligt klart och detaljerat Bartlebys skyltfönster och den tomma tegelväggen rakt framför sig. |
| s-11
| Quinn kände hur någon grep honom i armen och när han snurrade runt för att möta anfallet fick han se en kortvuxen man som tigande höll fram en grön och röd kulspetspenna mot honom. |
| s-12
| Fästad vid pennan satt en liten vit pappersflagga på vars ena sida det stod: Denna utmärkta vara får Du av en DÖVSTUM. |
| s-13
| Betala vilket pris Du vill. |
| s-14
| Tack för Ditt bidrag. |
| s-15
| På flaggans andra sida fanns en översikt över teckenspråket – LÄR DIG ATT TALA MED DINA VÄNNER – som visade hur man med olika handrörelser kunde uttrycka alla de tjugosex bokstäverna. |
| s-16
| Quinn stack handen i fickan och gav mannen en dollar. |
| s-17
| Den dövstumme nickade kort och lämnade Quinn, som stod kvar med pennan i handen. |
| s-18
| Klockan var nu över fem. |
| s-19
| Quinn insåg att han skulle vara mindre utsatt för liknande attacker om han gick in i väntsalen. |
| s-20
| Denna var i vanliga fall ett ogästvänligt ställe fyllt av damm och människor som inte hade någonstans att ta vägen, men nu i rusningstid hade den invaderats av män och kvinnor med portföljer, böcker och tidningar. |
| s-21
| Quinn hade svårt att hitta någonstans att sitta. |
| s-22
| Efter att ha letat i ett par tre minuter hittade han äntligen en plats på en av bänkarna där han klämde ner sig mellan en man i blå kostym och en fetlagd ung kvinna. |
| s-23
| Mannen läste sportsidorna i Times och Quinn kikade försiktigt för att läsa om Mets förlust kvällen innan. |
| s-24
| Han hade kommit till det tredje eller fjärde stycket i referatet då mannen långsamt vände sig mot honom, blängde illvilligt och drog åt sig tidningen så Quinn inte längre kunde se att läsa. |
| s-25
| Därefter inträffade något märkligt. |
| s-26
| Quinn vände sin uppmärksamhet mot den unga kvinnan till höger om sig för att se om det fanns något läsbart åt det hållet. |
| s-27
| Han gissade att hon var i tjugoårsåldern. |
| s-28
| På vänstra kinden hade hon ett stort antal blemmor som hon försökte dölja med någon rosaaktig smetig makeupkräm och hennes mun smackade av tuggummi. |
| s-29
| Hon läste dock faktiskt en bok, en pocketbok med skrikigt omslag, och Quinn lutade sig så oförmärkt han kunde över åt höger för att försöka uppfånga bokens titel. |
| s-30
| Till hans stora häpnad var det en bok som han själv hade skrivit – Suicide Squeeze av William Wilson, den första av hans romaner om Max Work. |
| s-31
| Quinn hade många gånger föreställt sig denna situation: den plötsliga, oväntade lyckan över att träffa på en av sina läsare. |
| s-32
| Han hade till och med tänkt sig in i det samtal som skulle följa: han själv skulle med mild förlägenhet åhöra främlingens lovord över boken för att sedan under blyga protester gå med på att signera titelsidan 'eftersom ni så enträget ber om det'. |
| s-33
| Men nu när denna scen utspelade sig i verkligheten kände han sig besviken, ja, till och med arg. |
| s-34
| Han tyckte inte alls om flickan som satt där bredvid honom och det sårade honom att hon satt där och nonchalant skummade igenom de sidor som kostat honom så stor möda. |
| s-35
| Hans första impuls var att slita boken ur händerna på henne och springa ut ur stationsbyggnaden med den. |
| s-36
| Han såg åter upp på hennes ansikte och försökte höra de ord hon prövande tog till sig där inne i sitt huvud medan hennes ögon for fram och tillbaka över boksidorna. |
| s-37
| Han måste ha stirrat alltför intensivt, ty bara efter ett ögonblick vände hon sig mot honom med ett irriterat ansiktsuttryck och sa: Nåt på tok, mister? |
| s-38
| Quinn log blekt och svarade: Nejdå, inget på tok. |
| s-39
| Jag undrade bara om ni tyckte om boken. |
| s-40
| Jag har läst både bättre och sämre, sa flickan med en axelryckning. |
| s-41
| Quinn ville omedelbart avsluta samtalet, men någonting inom honom envisades med att inte ge upp. |
| s-42
| Innan han hunnit resa sig och gå därifrån hörde han sig själv säga: Tycker ni den är spännande? |
| s-43
| Tja, sådär, sa flickan med en ny axelryckning och en högljudd smäll med tuggummit. Det finns ett ställe där detektiven går vilse som är ganska ruskigt. |
| s-44
| Är det en smart detektiv? |
| s-45
| Jadå, han är smart. Men han pratar för mycket. |
| s-46
| Ni skulle vilja ha mer action? |
| s-47
| Ja, jag tror det. |
| s-48
| Men varför fortsätter ni att läsa om ni inte tycker om den? |
| s-49
| Inte vet jag, sa flickan med ännu en axelryckning. |
| s-50
| Ett sätt att få tiden att gå, kanske. |
| s-51
| Det är inget särskilt med den alls. Det är ju bara en bok. |
| s-52
| Han tänkte just berätta för henne vem han var men insåg i samma stund att det inte skulle göra någon som helst skillnad. |
| s-53
| Flickan var utom hopp. |
| s-54
| I fem år hade han bevarat hemligheten med William Wilsons identitet och det fanns ju ingen anledning att avslöja den nu, allra minst för en imbecill främling. |
| s-55
| Men det kändes ändå plågsamt och han kämpade hårt för att svälja sin stolthet. |
| s-56
| Hellre än att klippa till flickan rakt i ansiktet valde han att häftigt resa sig från sin plats och hastigt gå därifrån. |
| s-57
| 18.30 fattade han posto framför spärr nummer tjugofyra. |
| s-58
| Tåget väntades in i rätt tid och Quinn ansåg sig ha goda chanser att få syn på Stillman från sin plats precis framför grinden ut till perrongen. |
| s-59
| Han drog fram fotografiet ur innerfickan och studerade det än en gång. |
| s-60
| Han tittade extra noga på ögonen, |
| s-61
| eftersom han en gång hade läst någonstans att ögonen var den enda del av ansiktet som aldrig förändrades. |
| s-62
| Från barndom till ålderdom förblev de desamma och om man hade förmågan skulle man teoretiskt alltså kunna se på ett par pojkögon på ett fotografi och sedan känna igen samma person som gammal. |
| s-63
| Quinn hade sina dubier, men det var ju allt han hade att gå efter, hans enda förbindelse mellan då och nu. |
| s-64
| Stillmans ansikte sa honom emellertid fortfarande ingenting. |
| s-65
| Tåget körde in på stationen och Quinn kände hur dess motorljud sköt genom kroppen på honom: ett blint, febrigt dån som förenade sig med hans pulsslag och pumpade runt hans blod i rossligt dunkande svallvågor. |
| s-66
| Hans huvud genljöd med ens av Peter Stillmans röst som likt en spärreld smattrade fram nonsensord mot skallväggarna. |
| s-67
| Han sa sig att han måste bevara sitt lugn. |
| s-68
| Men det hjälpte föga: tvärt emot vad han hade väntat sig av sig själv i ett ögonblick som detta var han mycket spänd. |
| s-69
| Tåget var fullsatt och när passagerarna strömmade ut på perrongen och vidare mot spärren blev de snabbt en hel folkmassa. |
| s-70
| Quinn slog nervöst sitt röda anteckningsblock mot högra låret och ställde sig på tå när han ivrigt spanade in i trängseln. |
| s-71
| Snart vällde folk fram på alla sidor om honom. |
| s-72
| Där fanns män och kvinnor, barn och åldringar, tonåringar och spädbarn, rika människor och fattiga människor, svarta män och vita kvinnor, vita män och svarta kvinnor, orientaler och araber, män i brunt och grått och blått och grönt, kvinnor i rött och vitt och gult och skärt, barn i gymnastikskor, barn i vanliga skor, barn i cowboystövlar, tjocka människor och smala människor, långa människor och korta människor, var och en olik alla andra, var och en sitt eget oförminskbara jag. |
| s-73
| Quinn stod som fastvuxen och betraktade dem alla som vore hela hans person med ens koncentrerad till ögonen. |
| s-74
| Varje gång det kom en äldre man beredde han sig på att det kunde vara Stillman. |
| s-75
| De kom och gick i alltför snabb följd för att han skulle hinna uppleva någon besvikelse, men i varje gammalt ansikte tyckte han sig se en föraning om hur den riktige Stillman skulle komma att se ut och han flyttade snabbt över sina förväntningar från ansikte till ansikte, som tjänade det ackumulerade antalet åldringar som ett allt säkrare förebud om Stillmans snara ankomst. |
| s-76
| Under ett kort ögonblick tänkte Quinn: Så här är det alltså att arbeta som detektiv, men i övrigt tänkte han inte alls. |
| s-77
| Han tittade. |
| s-78
| Orörlig mitt i den framvällande folkmassan stod han där och tittade. |
| s-79
| Nästa morgon, liksom många morgnar därefter, fattade Quinn posto på en bänk mitt i rondellen i korsningen mellan Broadway och 99:e gatan. |
| s-80
| Jag önskar det vore det. Men det här har ingenting med litteratur att göra. |
| s-81
| Vad har det med att göra då? |
| s-82
| Quinn satt tyst en stund. Han lät blicken svepa över rummet utan att se något och försökte tänka ut hur han skulle börja. |
| s-83
| Jag har en känsla av att jag har tagit alldeles miste. |
| s-84
| Jag kom hit för att träffa Paul Auster, privatdetektiven. |
| s-85
| Vem sa ni? sa Auster och skrattade, och i och med detta skratt kände Quinn att hela hans plan smulades sönder till ingenting. |
| s-86
| Han insåg att han var fel ute. |
| s-87
| Han skulle lika gärna ha kunnat fråga efter indianhövding Sitting Bull – effekten skulle ha blivit ungefär densamma. |
| s-88
| Paul Auster, privatdetektiven, upprepade han stillsamt. |
| s-89
| Då har ni nog tyvärr kommit till fel Paul Auster. |
| s-90
| Ni är den ende som står i katalogen. |
| s-91
| Det är möjligt, sa Auster. |
| s-92
| Men jag är ingen detektiv. |
| s-93
| Vem är ni då? |
| s-94
| Vad sysslar ni med? |
| s-95
| Jag är författare. |
| s-96
| Författare? Quinn uttalade ordet som vore det en veklagan. |
| s-97
| Ja, jag är ledsen, sa Auster. |
| s-98
| Men det är det jag råkar vara. |
| s-99
| Om det är sant är allt hopp ute. |
| s-100
| Alltihop är en ond dröm. |
| s-101
| Jag har ingen aning om vad ni talar om. |
| s-102
| Och Quinn berättade för honom. |
| s-103
| Han började från början och fortsatte steg för steg genom hela historien. |