| s-1
| Ingrid Sjöstrand vill ha flera alternativ till den gamla storfamiljen och den moderna lilla familjen. |
| s-2
| Vi skall utgå ifrån vad barnen behöver. |
| s-3
| Pappa, mamma, barn, det är de första roller vi leker oss in i - och vi har svårt att tänka oss dem annorlunda än så som vi upplevde dem från början. |
| s-4
| Men ett kallt faktum är att förutsättningarna för de gamla tydliga pappa- och mammarollerna har försvunnit, familjen är inte längre en praktisk nödvändighet för att tillhandahålla dagligservicen. |
| s-5
| Den är numera en ganska opraktisk nödvändighet, bottnande i vår trygghets avhängighet av vanor och konventioner, i våra föreställningar om familjen som garant för omtanken om barnen, för värme och samhörighet, ja t o m 'goda seder' och hög (sexual-) moral. |
| s-6
| Och förresten har vi knappast längre några alternativ till pappa-mamma-barn-familjen, var och en inom sitt revir, i sin lägenhet bak låsta dörrar. |
| s-7
| Den gamla storfamiljen är utdöd och de ansatser till en vidare gemenskap som vi hade i arbetarbaracken, statlängan och i samhörigheten kring gården i kvarterets mitt har vi inte tagit med oss till våra propra nya tätorter. |
| s-8
| Vårt hemliga ideal är fortfarande Sörgårdsfamiljen åtminstone byggs lägenheterna, fast ytan har krympt, fortfarande för fullt självhushåll. |
| s-9
| Unga herr far och unga fru mor sätter fortfarande bo med eget linneförråd och servis för tolv personer - och leken går bra så länge den ingenting kräver, d v s tills barnen å ena sidan kräver en vårdare på heltid, eller i den maskinellt topprustade lägenheten, på trekvartstid, medan arbetet å andra sidan kräver heltidsengagemang. |
| s-10
| Möjligheterna att skaffa tillfredsställande föräldravikarier är jämförbara med chanserna att vinna på lotteri. |
| s-11
| Medan man väntar på turen och barnen växer hankar man sej fram med de olika nödlösningarna: flickorna en flyktig och växlande skara av unga och instabila personer som hamnat i jobbet utan speciella kvalifikationer, dagmammorna, en ännu mera obekant faktor i barnens liv, det knepiga trebarnssystemet där tre grannfamiljer slår sej ihop om en utbildad sköterska - men där barnen lika lite kommer ut ur den trånga miljön med en isolerad kvinnsperson - aldrig en karl för den ensamma mammans barn. |
| s-12
| Och slutligen daghemmet, den hittills bästa lösningen - för robusta, grupptåliga, utåtriktade barn. |
| s-13
| Trots daghemmens otillräckliga resurser, framför allt personella, visar en färsk undersökning att daghemsbarn är självständigare, mindre ängsligt beroende och mer realitetsanpassade än barn som uppfostras i hemmet. |
| s-14
| De här lösningarna går alla ut på att lösa frågan om tillsyn, knappast om fostran. |
| s-15
| Också daghemmet ses som en form av förvaring som får rätta sej efter vad de vuxna kan prestera i fråga om lokaler och personal - inte som den plantskola det borde vara, där varje barn får de bästa förutsättningar för att växa. |
| s-16
| Vad betyder t ex det två gånger om dygnet upprepade rycket från den ena miljön till den andra för daghemsbarnet? |
| s-17
| Den detaljen är knappast planerad utifrån barnets bästa - men tillmötesgår ju vårt behov att 'äga' våra barn. |
| s-18
| Först om vi går utanför landet och nuet kan vi få erfarenhet av kollektiv fostran, t ex från kibbutzerna. |
| s-19
| Men i fråga om dem, åtminstone i deras ursprungliga form, måste man ta hänsyn till att de startades under hårt yttre tryck för att frigöra så många armar som möjligt. |
| s-20
| Liten personal och mycket små resurser var ofrånkomliga villkor. |
| s-21
| Att pröva den ursprungliga kibbutzen här vore ungefär som att fostra spartaner i välfärdslandet. |
| s-22
| Då är erfarenheterna från helt annorlunda kulturer intressantare, t ex Margaret Meads från arapeshfolket där pappan hade det huvudsakliga ansvaret för barnavården, men där alla barn kunde söka hjälp hos alla vuxna om pappan eller mamman inte fanns till hands. |
| s-23
| Barnen kände trygghet i gruppen och växte upp i en hos oss okänd frihet från ångest och neuroser. |
| s-24
| Något av det samma kan vi studera där zigenarna ännu lever i sina ursprungliga storfamiljer. |
| s-25
| Barnen går ur famn i famn och är trots bindningen till modern inte uteslutande beroende av henne, något som rimligen bör garantera en större trygghet än ett absolut beroende. |
| s-26
| Storfamiljeiden har blivit aktuell på sistone. |
| s-27
| Den praktiseras på några håll så att några familjer som trivs tillsammans flyttar ihop och delar på barnavården och skötseln av det jordiska - en rationell och öppen livsform som för barnen måste bli rikare på kontakter och därmed mer stimulerande än isoleringen med en ensam vuxen. |
| s-28
| När de vuxna är hemma vill säja - på vardagarna blir det knappast annat än ett trebarnssystem i fast lokal, kanske med en större syskonskara bara. |
| s-29
| Storfamiljen av denna typ ställer stora krav på tolerans, hänsyn, mognad - en kollektiv fostran, som inte kräver kollektivt liv av de vuxna måste i längden vara lättare att acceptera för flertalet människor. |
| s-30
| Och här har vi inte mycket att utgå från: vi måste vara djärva och visionära nog att tänka oss något nytt. |
| s-31
| Vi är tvungna att råda bot på det ångestskapande beroendet av en enda person - vem denna person än är blir friktionsytan abnormt stor. |
| s-32
| Och vi måste bort från anstalten där barnen förskockas, tröttas ut och tvingas rivalisera om några få vuxna som inte orkar svara dem alla - en enkönad, avemotionaliserad, också den isolerad miljö utan anknytningar till världen utanför. |
| s-33
| Låt oss utgå från vad barnen behöver: trygghet och värme, intresse och stimulans, flera vuxna att lita på och tycka om, kamrater i olika åldrar, svängrum, arbetsmaterial, en fredad vrå och en gemenskap att höra till, någon som putsar näsan och någon som hör på - allt går inte att räkna upp, men vad ska det gå ut på? |
| s-34
| Möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar? |
| s-35
| Så lite beskärning som möjligt av växandets oerhörda glädje? |
| s-36
| Det kan formuleras så olika - men i varje fall vet vi att det inte räcker med att barn är mätta och rena och sysselsatta - saker som i och för sej kan hålla den enskilde vårdaren fullt sysselsatt. |
| s-37
| Vi kan inte räkna med att det i framtiden blir lättare än nu för den enskilda familjen att åstadkomma en vardag så rik på upplevelser som barnens hungriga sinnen kräver. |
| s-38
| Vi får räkna med att boendet slungas ännu längre bort från arbetsplatsen, att det ännu mer differentierade yrkeslivet kräver alltmer totala insatser, att den lilla familjen med ett eller två barn förblir den dominerande familjetypen. |
| s-39
| Det kommer ännu mindre att löna sej att en vuxen ägnar huvudparten av sin arbetstid åt ett eller två barn, allra minst om han är utbildad för nånting annat. |
| s-40
| Vi inser redan nu att det inte räcker med att ha fått barn för att kunna fostra barn. |
| s-41
| Det skulle inte skada vårt framtidsplanerande om vi vågade tänka lite mer obundet av det existerande samhället. |
| s-42
| Nog törs vi t ex ifrågasätta om alla våra bostadsområden måste se ut som de gör: travar med likadana topputrustade enheter centrerade kring snabbköp, kiosk och parkeringsplats? |
| s-43
| Många av oss skulle kanske föredra att avstå från komplett privat ekonomiavdelning och få utökad gemensam service i stället. |
| s-44
| Vi skulle klara oss alldeles utmärkt utan självhushållets hela prylarsenal, vi skulle kanske rentav trivas bättre med ett mera lättmanövrerat liv, i turistklass. |
| s-45
| Men bostadstänkandet - eller är det ett statustänkande? - går mot allt mer totalutrustade bomaskiner - som skulle varje familj kunna utstå en belägring. |
| s-46
| Egendomligt i ett samhälle där kollektiv utspisning i skolor och på arbetsplatser allt mer brer ut sej, där konsumtionen går mot allt mera bara-att-värma-produkter i en allt smidigare distribution! |
| s-47
| Men så länge barnen är uteslutande hänvisade till att växa upp inom familjens bostad utrustar vi varje bostad så att den ska inge sina bebyggare hoppet att här ska det gå att förverkliga en låt vara maskinell sörgårdsdröm. |
| s-48
| Vågade vi släppa bostadens Stavnsbaand och lämna barnen till sina egna bostäder, utformade som ideala hem för barn, skulle vi också våga utforma hela bostadsområdet mer rationellt, mer samhälleligt, mindre lägenhetslåst. |
| s-49
| I stället för att sprida bostäderna kring ett renodlat kommersiellt centrum kunde vi knyta dem till en verklig samhällskärna, som tillgodosåg behoven av service, kultur, umgänge. |
| s-50
| Här skulle utom affärer och hantverkare finnas tvätteri med klädvård, kantin med matförsäljning, cafe, bibliotek med lyssningsrum, kanske en kvartersbio, teverum, lokaler för sällskapsliv och sport, bastu, möjligen en liten bassäng. |
| s-51
| I nära anslutning härtill hemgården, eller vad man vill kalla dem, av intim kvarterstyp, inom sina längor rymmande barnens hus, ungdomsgård, hobbylokaler. |
| s-52
| Barnens hus tänker jag mej hellre av modell äldre villa med stora och små rum, fantasieggande prång och skrubbar, dit man kan dra sej tillbaka i ensamhet eller med sin bästis, än som hyperhygieniska och lättstädade lokaler där allt har sitt fastställda ändamål. |
| s-53
| Men den viktigaste frågan är inte lokalerna utan personalen. |
| s-54
| De som ska handleda barn är en av samhällets viktigaste yrkesgrupper och vi måste rekrytera, utbilda och betala dem därefter. |
| s-55
| Varje liten barngrupp bör ha sina 'vikarierande föräldrar' och deras assistenter som stadiga referenser, bland dem bör finnas både män och kvinnor, någon med gedigen psykologisk-pedagogisk skolning - och ingen utan kunskaper om barn och barnuppfostran. |
| s-56
| Viktigare än pappersmeriter måste vara viljan till personlig satsning - och viljan att stanna på platsen. |
| s-57
| Årsklasskiktningen som håller på att spalta upp hela vårt samhälle - snart kan 41/2-åringar bara leka med 41/2-åringar - bör kunna luckras upp i dessa åldersblandade grupper och kan motverkas genom ett mindre strängt kategoribyggande. |
| s-58
| Skolbarnen bör från sina närbelägna fritidslokaler ha fritt tillträde till småsyskon och mindre kamrater, pensionärer må ha möjlighet att fraternisera nedom åldersstrecket, föräldrar må komma och gå - överhuvudtaget kan de äldres speciella kunskaper och intressen komma fler barn tillgodo. |
| s-59
| (I framtiden kommer vi förmodligen inte alla att översvämma den fria världen just på söndagar - också ledigheten måste differentieras - små barn kan få se män, vanliga portföljpappor, också på vardagar.) |
| s-60
| I stället för den nuvarande situationen där föräldrar och barn är varandras livegna - med överbindningar, aggressioner, otrygghet som följd - (en ny uteslutningsgemenskap som inte kännetecknade den gamla mångfacetterade familjen) har föräldrar och barn ett ömsesidigt oberoende - med obeskurna möjligheter till fritidsumgänge. |
| s-61
| Barnen bor i 'sin' gård, men gästar föräldrarna när de vill - och barnens hus har plats för gästande föräldrar. |
| s-62
| Föräldrar och barn bör med föräldrarnas ökade fritid få ökade möjligheter att ha roligt tillsammans, men ingendera är utlämnad åt den andra parten så som föräldrar nu kan känna sej utlämnade åt en alltför krävande fostraruppgift - liksom barn är totalt utlämnade åt inkapabla föräldrar. |
| s-63
| Barnen har en viss känslomässig och en orubbad materiell trygghet garanterad vad som än händer de biologiska föräldrarna. |
| s-64
| Olämpliga föräldrar är inte samma outjämnbara handikapp som nu. |
| s-65
| Utopier har den nackdelen att de låter så utopiska, men - eftersom förhållandena nu inte är gynnsamma för någon kategori - borde vi inte i liten skala pröva också andra sätt att leva? |
| s-66
| Detta förslag som är ett samlingsförslag av en mängd uppslagsändar som länge legat i tiden är avsett för liten skala. |
| s-67
| Alldeles säkert kommer en så annorlunda uppfostran att skapa en annorlunda människa - men det behöver inte bli en sämre. |
| s-68
| Det kan bli en öppnare, friare människa, mindre benägen att hänga in sitt privata revir. |